onsdag 12 februari 2014

Inside Llewyn Davis (2013)


Originaltitel: Inside Llewyn Davis 
Svensk titel: Inside Llewyn Davis
Land: USA
År: 2013
Regissör: Ethan Coen, Joel Coen
Manusförfattare: Ethan Coen, Joel Coen
Genre: Drama, Musik

Vad: Llewyn Davis är en kämpande folksångare i New Yorks The Village anno 1961. Ja, kämpande som i utan bostad och utan sin bortgångne sångpartner (vars andrastämma han fortfarande inte kan skaka av sig). Dessutom har han slarvat bort sin väns katt och råkat göra en annan väns flickvän gravid. Ja, just det, och så har han svårt att komma någon vart med sin musik.


Vem: Oscar Isaac är utmärkt som Llewyn, med en trött uppsyn som placerar sig någonstans mittemellan John Turturro som Barton Fink och Joaquin Phoenix som Johnny Cash. Och tja, resten av gänget är lika duktiga de också. Justin Timberlake känns präktig och träig, Carey Mulligan riktigt jävla förbannad, och John Goodman galen, läskig och alldeles för tung. En fröjd är det också att se Adam och Ray från Girls i sina små roller, även om de verkligen är små.


Hur: Jag uppskattar filmer som inte har någon tydlig riktning. Även om det inte direkt kan klassas som originellt, tycker jag det krävs ett visst mod att låta en historia gå i cirklar, eller plötsligt stanna upp och kränga åt sidan. Samtidigt är detta också min enda invändning mot Inside Llewyn Davis. Det är inte första gången Coen-bröderna berättar om en person som saknar mål och riktning, men Davis utsvävningar blir aldrig i närheten så intressanta eller absurda som Barton Finks eller Jeffrey Lebowskis.

Men varför jämföra med tidigare verk? Här finns förvisso några av de vanliga Ethan & Joel-ingredienserna – udda bifigurer, märkliga namn på människor (Greenfung) och platser (Fort Dix), och förstås folk som äter mat på ett så normalt sätt (det vill säga slafsigt och personligt) att det blir komiskt  men Llewyn Davis står också på sina egna realistiska ben. Eller det är just vad han inte gör. Och därför känns filmen, sin grund i en mytomspunnen era till trots, så realistisk. Musikerns tillvaro består inte i sprit, fest och sex, eller djupa existentiella diskussioner, utan långa, meningslösa bilresor, korta, förvirrade samtal med udda existenser vars vägar han aldrig kommer korsa igen, och utdragna förhandlingar med egoistiska snåljåpar som är och förblir egoistiska snåljåpar. För sådant kan livet vara, och det krävs exceptionell talang att göra en timme och fyrtiofyra minuters underhållning som klarar av att berätta det för oss.


Bättre än: Burn After Reading, The Ladykillers, Känn ingen sorg

Sämre än: Barton Fink, The Big Lebowski, Fargo, I'm Not There

Ungefär i klass med: O Brother, Where Art Thou?, A Serious Man, Strebern

Mitt betyg: 4 av 5

Några av mina goda bloggkollegor, tillika Filmspanare, har också sett och skrivit om Inside llewyn Davis. Här är vad de hade att säga om den:

Except fear, Fiffis filmtajm, Fripps filmrevyer, Har du inte sett den, Jojjenito, Movies-Noir, Moving Landscapes, Rörliga bilder och tryckta ord, The Velvet Café.

8 kommentarer:

  1. Ouch, där trampade du på en öm tå. The Hudsucker Proxy är min all time high-Coen-favorit och är därmed helt utom tävlan. Absolut inte i klass med Inside... mao ;) Det känns som att mycket av filmen hänger på hur man klarar dess mållöshet, jag gjorde det som sagt inte tillräckligt bra.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Aha, där ser man. Jag gillar Hudsucker mycket, men inte någon av mina absoluta Coen-favoriter.

      Ja, planlösa och icke-målinriktade filmer är ju lite hit or miss. Den här träffade mig, trots en inte jättetrevlig huvudperson. Men Coens är ju ändå väldigt bra på just inte-jättetrevliga-men-ändå-ganska-sympatiska-huvudpersoner som går ner sig... :)

      Radera
  2. I knew it! Jag sa ju att det var en Gustav-film! :D

    Intressant att du jämför den med Känn ingen sorg. Det var smart! Hade inte alls tänkt på det innan men det är ju helt rätt.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Haha, ja, folksångaren/vagabonden, ljussättningen, planlösheten - det mesta tilltalade mig. =)

      Tack tack! Det är två filmer som båda bygger på myten om den lidande konstnären, men sedan tar de ju ganska olika vägar. Jag uppskattade verkligen "Känn ingen sorg", men jag är glad att det finns filmer som vågar köra ner i diket också, istället för att sikta mot stjärnorna. :)

      Radera
    2. Ja, och så katten förstås. Finaste kattrollprestationen sedan Breakfast at Tiffany's! :)

      Radera
  3. Jag har, precis som jag skriver i min text, lite blandade känslor för Coen-bröderna. Gillar deras thrillers (Blood Simple, Fargo och No Country for Old Men) mest, men tycker inte resten av deras filmer når upp till samma nivå. Denna tillhör "övriga filmer" och än en gång blev jag inte imponerad.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ah, ja, alla verkar ha sin egen syn på the Coens. Själv tycker jag att nästan allt de gjort är mer eller mindre briljant, oavsett genre. Undantagen är Intolerable Cruelty och Miller's Crossing, och till viss del Blood Simple och kanske också Ladykillers och Burn After Reading. Men jag skulle inte ge någon av de filmerna lägre betyg än 3.

      Radera
  4. Skön text och det märks att du fångades av stämningen.

    Lustigt. Det är tydligen en Gustav-, Plox-, Fiffi-, Jessica- och Jimmy-film, fast kanske av lite olika anledningar.

    Psst, Sofia, Hudsucker är en av mina least favorite Coens... ;)

    SvaraRadera