Visar inlägg med etikett Begravning. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Begravning. Visa alla inlägg

tisdag 3 februari 2015

Sju jävligt långa dagar (2014)

Originaltitel: This Is Where I Leave You
Svensk titel: Sju jävligt långa dagar
Land: USA
År: 2014
Regissör: Shawn Levy
Manusförfattare: Jonathan Tropper
Genre: Drama, Komedi, Svart komedi


Vad: Judd Altman har det inte lätt. Han har visserligen ett hett jobb på en radiokanal i New York, men en dag överraskar han sin fru och sin chef i samma säng, och de visar sig haft en affär i ett helt år. Strax därpå får Judd också beskedet att hans far dött, och till råga på allt har fadern önskat att familjen ska sitta shiva i en hel vecka efter begravningen. Fyra syskon, inklusive allas respektive (ja, utom Judds förstås), som verkligen vuxit ifrån varandra, tillbaka under samma förortsvillatak igen. Det kan bli sju himlans långa dagar...


Vem: Här kryllar det av välkända ansikten. Jason Bateman är familjens "normala" son, och tillika filmens ack så torra huvudperson Judd. Adam Driver är den oansvariga yngre brodern, Corey Stoll den äldre, tråkigare som aldrig flyttade från stan, och Tina Fey systern Wendy (en roll som, tyvärr med tanke på Feys talanger, är ganska humorbefriad). Mamma till dem alla är en på mer än ett sätt plastikopererad Jane Fonda (något som i alla fall går ihop med rollen som den frispråkiga Hillary). Och Rose Byrne är Judds gamla flamma, lokala konståkningstalangen Penny.

Alltid pålitliga Kathryn Hahn som Pauls fru Annie, en av filmens många kvinnor på gränsen till nervsammanbrott, förtjänar ett omnämnande också. Och likaså Connie Britton som Drivers före detta psykolog, numera flickvän.


Hur: Jag har inte läst filmens litterära förlaga, men väl Jonathan Troppers andra succébok Konsten att tala med en änkling, och det räcker för att känna igen författarens signum. Den dråpliga, men ändå varma humorn, den väluppfostrade sonen som i 30-årsåldern kontemplerar livet i de likriktade, välbärgade småstäderna i Amerikas nordöstra stater (ni vet, de vi känner från tusen och åter tusen filmer och serier). Så långt allt väl, men när den omtalade sonen för femtioelfte gången stirrar tomt framför sig efter att ha chockats av valfri kvinnas galna beteende, då får det räcka för mig. Inte bara för att Troppers humormaterial börjar bli urvattnat, utan för att hans skildring av rationella män och hysteriska kvinnor är lite unken. Men visst, jag kan väl medge att han också riktar ett par (ganska underhållande) kängor åt de impulsiva män som Judd omger sig med (framförallt yngre brodern Philip, och till viss mån den äldre Paul). Och då är ju Judds tomma blick riktigt rolig, på samma sätt som när Martin Freeman uttrycker sin uppgivenhet inför kollegornas knäppheter i The Office.


Men på en annan punkt skiljer sig filmen verkligen från Konsten att... , och det är i allvaret. Det som i nämnda bok hela tiden lurar bakom hörnet och emellanåt ges så mycket utrymme att jag verkligen berörs av huvudpersonens tragiska historia. I Sju jävligt långa dagar översköljs vi i början av så många dråpliga skämt och knasiga infall från karaktärerna att allvaret i berättelsen försvinner. Ja, mörkret är en del av det gör som humorn dråplig, men när allvaret aldrig får stå för sig själv så faller liksom båda delarna. Filmen hinner hålla på alldeles för länge innan skämten tonas ner och lite seriöst innehåll får sippra igenom.

Sedan kan förstås regissör Shawn Levy sägas ha sina skäl att prioritera bort allvaret. För det är inte mycket till story han fått att jobba med, egentligen. Bortsett från de dråpligare inslagen kunde det faktiskt varit vilket mediokert drama som helst. Judds problem och funderingar, bortom det temporära tilltrasslandet med tjocka släkten, känns om inte banala, så i alla fall väldigt förutsägbara. Och även om jag faktiskt börjar känna lite mer med honom under filmens andra halva, så kan jag inte låta bli att undra om sista scenen egentligen bara består av arkivbilder från gamla Hallmark-inspelningar...


Bättre än: August: Osage County, Dan in Real Life, Eulogy

Sämre än: Royal Tenenbaums, såklart. Men även de flesta inte fullt så bra filmer om problematiska familjerelationer, typ The Savages, Rachel Getting Married etc.

Mitt betyg: 3 av 5