Visar inlägg med etikett Efter revolutionen. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Efter revolutionen. Visa alla inlägg

söndag 29 december 2013

Årets filmer 2013

År: 2013
Mitt betyg: 4-
Bästa filmland: USA & Frankrike. Ett ovanligt hyfsat år för Sverige också.
Bättre än: 2012 & 2011, om än ingen milsvid skillnad
Sämre än: 2007 & 2009

De 20, enligt mig, bästa filmerna som haft svensk (bio- eller video-) premiär under 2013. Topp 3 var väldigt lätt att utse, nästföljande 7 också. Sedan var plats 11-20 alla stabila filmer, men som ändå inte gjorde  starkt intryck på mig. Bubblarna var underhållande och/eller speciella, men lättglömda.


1) Frances Ha - Noah Baumbach
Perfekt om det underbara förvirrade livet.

2) Foxfire - Laurent Cantet
En stark historia om utanförskap och kollektivism, och vad man kan och inte kan göra när insikten om samhällets orättvisor och ojämlikheter slår en rakt i ansiktet.

3) Blue Jasmine - Woody Allen
Förmodligen Woodys bästa allvarliga film någonsin. Innehåller minst en av årets rollprestationer.

4) The Perks of Being a Wallflower - Stephen Chbosky
Jag gillade boken mer, men fortfarande en oerhört hjärtvärmande skildring av panelhönan Charlie, med alla ingredienser en bra high school-rulle behöver.

5) Återträffen - Anna Odell
En av de starkaste svenska filmerna på många år. Första halvan är plågsamt fingertoppssäker och andra både modig, originell och skrämmande.

6) Blå är den varmaste färgen (La vie d'Adèle) - Abdellatif Kechiche
Tre samtidigt intensiva och långsamma timmar om ung kärlek. Mest av allt gillar jag hur berättandet aldrig får avbrytas av banala intriger, Kechiche fullföljer varje scen utan onödiga distraktioner. Jag vet inte hur många gånger i filmen som jag, uppfödd på överpedagogiska svenska ungdomsskildringar och amerikanska serier, tror att någon ska skära av Adèles väg när hon går längs gator eller korridorer - men, prisa gudarna, det händer aldrig!

7) Broken - Rufus Norris
Smärtsam socialrealism från Storbritannien som till och med slår Fish Tank på fingrarna. Tim Roth och Cillian Murphy står för riktigt starka skådespelarinsatser, men allra bäst är unga Eloise Laurence i huvudrollen. Med en sån debut lär vi få se mer av regissör Rufus Norris.


8) Efter revolutionen (Après mai) - Olivier Assayas
Inledningens upploppsscener är magnifika, det känns som att vara mitt inne i våldsamheterna. Vad som sedan följer är en betydligt mer lågmäld och poetisk resa genom några unga desillusionerade studenters försök att hitta sin plats i en värld de har svårt att relatera till men ändå finner så märkligt tilldragande och vacker.

9) Hannah Arendt - Margarethe von Trotta
"Det konstiga är inte att det hände, utan att det inte händer oftare", säger Max von Sydows cyniska konstnär om förintelsen i Hannah och hennes systrar. En hemsk tanke, men Hannah Arendt är inne på lite samma banor (kanske bara inte lika dragna till sin spets) när hon håller sitt brandtal om varför nazisterna inte får förminskas till bara enskilda ondskefulla män, i årets förmodligen starkaste filmscen.

10) The Bling Ring - Sofia Coppola
Coppola bjuder på ännu en intressant resa genom en tom, dråplig och absurd värld, där de vackra objekten är lika överflödiga som meningslösa och människorna helt förlorat förmågan att kunna se sig själva annat än utifrån.


11) Jakten (Jagten) - Thomas Vinterberg
12) The Master - Paul Thomas Anderson
13) A Royal Affair (En kongelig affære) - Nikolaj Arcel
14) Ginger & Rosa - Sally Potter
15) Monica Z - Per Fly
16) Stories We Tell - Sarah Polley
17) Promised Land - Gus Van Sant
18) The Place Beyond the Pines - Derek Cianfrance
19) Smärtgränsen (Después de Lucía) - Michel Franco
20) The Way Way Back - Nat Faxon, Jim Rash
  
  
Bubblare:
Bakom stängda dörrar (Dans la maison) - François Ozon
Django Unchained - Quentin Tarantino
Gravity - Alfonso Cuarón
Hello I Must Be Going - Todd Louiso
Hotell - Lisa Langseth
Känn ingen sorg - Måns Mårlind, Björn Stein
Vi är bäst! - Lukas Moodysson


Lore tog jag med på förra årets lista, eftersom jag såg den på Stockholms filmfestival 2012, annars skulle den lätt tagit sig in på topp 10.

söndag 31 mars 2013

Efter revolutionen (2012)

Originaltitel: Aprés mai
Svensk titel: Efter revolutionen
Engelsk titel: Something in the Air
Land: Frankrike
År: 2012
Regissör: Olivier Assayas
Manusförfattare: Olivier Assayas
Genre: Drama

  
Vad: Den franska originaltiteln lyder "Efter maj", och filmen handlar om några ungdomars öden efter den omtumlande tid i Frankrikes historia som inleddes med majrevolten i Paris 1968. Trötta på massarbetslösheten och regeringens försök att lösa denna med sänkta löner (någon som känner igen retoriken?), gav sig många studenter ut i demonstrationer, där de möttes av brutalt motstånd från polisen. Efter revolutionen rivstartar med en dramatisk scen där ett antal väldigt unga pojkar och flickor slås sönder och samman av batongbeväpnade poliser. Filmens huvudpersoner undkommer med hjärtat i halsgropen, men desillusionerade av vad de sett börjar de istället vandalisera sin skola i någon slags ilsken och kanske inte helt genomtänkt - men fullt förståelig - protest mot samhället, etablissemanget, regeringen, de vuxna, vad du vill. Några scener är lika fartfyllda och hjärtklappningsframkallande som inledningen, men sedan splittras ungdomarna och tempot tar en radikal vändning. De försvinner ut på landsbygden, till Italien, till konstskolor, och långsamt försöker de komma till någon slags insikt om sina liv, om politiska protester, om världen. Låter det flummigt? Det beror på att det är flummigt.




Vem: Nästan bara unga och obekanta ansikten, men de är alla duktiga och framförallt trovärdiga. Lola Créton syntes senast i Min ungdoms kärlek, och för henne förutspår jag en lysande framtid - som Christine är hon fenomenal i alla känslolägen.
 
Hur: Det här är verkligen hit or miss, delvis beroende på humör, men främst vad man tycker om långsamma, händelsefattiga filmer. Inte för att det inte händer något i Efter revolutionen, men efter den första halvtimmens högre tempo tar den verkligen tid på sig, och många scener saknar rentav repliker. Personligen har jag inget alls emot ett sådant lugn, förutsatt att det finns annat, såsom skådespel, vackert foto och stämningsfulla miljöer, att koncentrera sig på. Och det gör det ju. Jag sympatiserar inte med alla ungdomarna, men jag fängslas av deras öden, framförallt den unge Gilles naiva försök att hävda sig som aspirerande konstnär i en scen full av hycklare och munväder. Och sättet som hans och Christines vägar korsas vid fel tillfällen får mig att tänka på både Den allvarsamma leken och De älskande vid polcirkeln. De dekadenta scenerna vid den nergångna jättevillan ute på landsbygden, förmodligen inspirerade av Stones inspelning av Exile on Main St., är också minnesvärda.
  

  
På det stora hela sägs det kanske lite för lite för att filmen ska beröra lika starkt som nämnda referenser, men där finns ändå något som får mig att fortsätta tänka på den långt efteråt. Må vara att tempot är lågt, ett sånt intryck innebär ändå ett starkt betyg.

Se också: The Dreamers, Norwegian Wood, Zabriskie Point
 
Mitt betyg: 4 av 5