Kodachrome (2017)

Originaltitel: Kodachrome
Svensk titel: Kodachrome
Land: USA
År: 2017
Regissör: Mark Raso
Manusförfattare: Jonathan Tropper
Genre: Drama

Vad: Matt – tidigare framgångsrik skivbolagstalangjägare, nu på väg att mista sitt jobb – måste skjutsa sin far Ben – professionellt en legandarisk fotograf, privat en första klassens skitstövel – till det sista fotolabbet som fortfarande framkallar Kodachrome-film. Filmrullarna kan absolut inte skickas med post, för då finns ju ingen anledning att para ihop de här två idioterna, eller ens berätta den här historien. Men just det, den är ju based on a true story, så då ska jag väl inte ifrågasätta hur de ens kan överväga att sätta sig i samma bil.

Ja, sedan är det Zoe också, faktiskt en ganska trevlig person tillika sjuksköterska, som tvingas haka på grabbarna grus bilresa. Men hon blir aldrig mycket mer än en svag vind av vänlighet i den storm av otrevligheter hennes medresenärer utsätter varandra för.

Vem: Ed Harris gör nog vad han kan med sin karaktär. Ben är en dryg och otrevlig person, och Harris vet hur man spelar såna. Zoe är tyvärr ganska platt, även om Elizabeth Olsen gör bra ifrån sig med det lilla material hon fått. Däremot har jag svårt för Jason Sudeikis, han klarar kanske av att förmedla Matts känslor hyfsat, men hans sätt att prata får mig bara att tänka actiontrailer-speakerröst. Och som talangjägare åt ett hippt skivbolag är han allt annat än trovärdig. Det är skinnjackan han inte kan bära, det är sättet han vill agera hipp indiekonnässör på sitt jobb, men framstår som en skurkaktig mellanchef på någon ansiktlös storkoncern. Och det är hans slarviga ihopklumpande av band, som Arcade Fire med Coldplay, Galaxie 500 med Live.

Nu kan det ju verka som att några brister i detaljkollen stör mig orimligt mycket, men de där bristerna är liksom symtomatiska för allt i Kodachrome. Musikdetaljerna verkar påkomna av någon som aldrig lyssnat på nämnda band. Zoe heter Zoe bara för att någon tyckte det låter som ett indie-namn. Resan innehåller de sedvanliga road movie-beståndsdelarna, från diner-luncher via släktbesök till den slutliga destinationen, men det känns inte som att manusförfattaren någonsin åkt på en bilfärd. Åtminstone inte med andra människor.

Att hela den här sörjan skrivits av den prisade romanförfattaren Jonathan Tropper är inte hundra procent överraskande, med tanke på hans ganska banala syn på mänskliga relationer. Men till och med för honom är det väl lite tunt? Kanske har för många producenter (femton personer, enligt IMDb) försökt agera kockar i den här Netflix-soppan? Uppenbarligen är det i alla fall någon som behöver förstå att du inte kan "koka ner" (detta förbannade uttryck!) några trötta genreklyschor till ett manus och få en trovärdig film.

Hur: Filmhistorien är ju full av karaktärer som till en början verkar vedervärdiga, men som framåt filmernas slutskeden, ändå skapar en viss empati eller åtminstone förståelse hos sin publik. Bland de lyckade exemplen finns allt från Gudfadern till Royal Tenenbaums. Mindre lyckade är väl valfritt överhuvud i sämre maffiahistorier, eller kanske Meryl Streep i Djävulen bär Prada. Kodachrome hör till de mindre lyckade. Men elaka pappa Ben är inte filmens verkliga problem. I de där berättelserna med hårdhudade gamlingar vars fasader vi långsamt får tränga genom, finns det ju alltid en mer eller mindre sympatisk huvudperson som kontrasterar mot illviljan och dumheten. Men inte i Kodachrome. Här kontrasteras den gamle gubbfan bara av en lite mindre gubbig fan.

Visst är det också Troppers syfte att inte välja en helt sympatisk snubbe för huvudrollen, grejen är bara att jag hela tiden får känslan av att Tropper egentligen inte tycker så illa om Matt. Hörni tittare, visst är han väl ändå rätt cool, en ganska skön snubbe?

Sedan blir jag så oerhört trött av sättet som huvudpersonernas allmänna jävlighet kombineras med indie-klyschigt vurmande för analoga media och snack om hur kulturen var bättre förr. Det finns filmer där det blir roligt, som While We're Young, eller till viss mån Be Kind, Rewind och Me, Earl and the Dying Girl (även om det är två mediokra filmer). Men eftersom Troppers karaktärer har absolut noll sympatiska egenskaper vill jag bara – på klassiskt Belushi-i-Animal-House-manér – dänga Bens kamera hårt i marken (är sugen på riva ut filmrullen och lägga i solen också, men vänta, det kanske de gjorde i filmen? Någonting lyckades de alltså med?) och bryta Matts vinyler mot mina knän.

Men vem vet, kanske är det inte Tropper eller regissör Mark Raso som gjort ett uselt jobb? De kanske bara lånat sitt namn till en av Netflix uträknad indie-road-movie-algoritm.

Sämre än: Alla road movies jag kan komma på.

Bättre än: Jo, Manos Hands of Fate är spontant en road movie den faktiskt klår. Och kanske Tom Greens bidrag till genren, men tror aldrig jag sett klart den...


Mitt betyg: 2- av 5

Ida (2014)

Originaltitel: Ida
Svensk titel: Ida
Land: Polen
År: 2014
Regissör: Pawel Pawlikowski
Manusförfattare: Pawel Pawlikowski, Rebecca Lenkiewicz
Genre: Drama, Road Movie

Vad: Det kommunistiska Polen på 60-talet. Ida är föräldralös och har levt hela sitt unga liv i kloster. Hon ska snart avlägga sina löften och bli nunna, men först vill abbedissan att hon träffar sin enda kvarvarande släkting, den utlevande, hedonistiska domaren Wanda. Sagt och gjort, men Wanda tydliggör snabbt att hon aldrig varit eller kommer vara intresserad av sin systerdotter. Ida insisterar dock på att umgås, och får då veta att hon, trots sin uppväxt i det kristna klostret, är judinna. Och vidare att hennes familj mördades under den tyska ockupationen.

Motvilligt, och med mer än en vodkaflaska i bagaget, ger sig Wanda ut i sin lilla Lada (eller är det en Trabant?), med Ida i passagerarsätet och siktet mot den by där familjen tros ligga begravd.

Vem: Ida och Wanda spelas av Agatha Trzebuchowska respektive Agatha Kulesza, som båda är makalöst bra (med reservation för att jag förstås inte kan uppfatta nyanserna i språket - men deras blickar och kroppspråk räcker ganska långt). Kulesza är utlevande, med yviga gester, och har (i alla fall många av) känslorna utanpå kroppen. Trzebuchowska verkar ytligt sett inte påverkas så mycket under resans gång, men ändå syns det tydligt att insikterna, de subtila reaktionerna, bubblar där under.

Dawid Ogrodnik är fin också, i en mindre roll som samtidigt mild och passionerad saxofonist.

Hur: Ida skulle kunna avfärdas som en våt dröm för namedroppande filmvetare. De tafatta, tragikomiska dansscenerna känns igen från Miloš Formans tidiga filmer (ni vet, de som skulle inspirera Roy Andersson), det koncisa och vackert stiliserade berättandet påminner om Robert Bresson, och de ibland ganska udda kameravinklarna kan kopplas till Dreyers En kvinnas martyrium. Men samtidigt är dessa referenser oviktiga, regissör Pawlikowski kräver inte några kunskaper om filmhistorien av sina tittare. (Och egentligen inte någon riktig kännedom om Polens historia, även om den biten såklart är svårare att bortse från.) Nä, allt som behövs för att förstå tragedin i Idas historia, och den tomhet som genomsyrar invånarna i de karga landskap och öde städer som skildras, är ett hjärta. Och möjligen en viss estetisk sensibilitet.

Fotot och ljussättningen är nämligen något utöver det vanliga, filmen är lika tragisk som den är en fröjd för ögat. Därmed inte sagt att det är rent ögongodis, sinnesintrycket av Ida är precis så kargt och blekt som den historia Pawlikowski berättar. Jag vet inte om jag bara luras av att den unge saxofonisten Lis påminner om Sam Riley i Control, men det är något med det strama, minimalistiska som får mig att tänka på Joy Division. På samma sätt som det klassiska postpunkbandet aldrig spelade en not för mycket, eller släppte in för många instrument, så nöjer sig Pawlikowski med att bara berätta det väsentliga.

En tacksam följd av detta är också att speltiden hålls föredömligt kort. Händelseutvecklingen håller mig intresserad och fascinerad från första till sista bildruta, och hur ofta kan vi säga det idag, när två och en halv timme biobesök inte längre anses långt? Det gör Ida till en unik upplevelse. I slutet av filmen tänker jag att storyn kan ta vilka vändningar som helst. Och när det som händer händer, så känns det helt oväntat. Och ändå fullständigt logiskt. Det är förstklassigt berättande.

Klart bättre än: Philomena

Något bättre än: Tystnaden och Bergmans mest religiösa filmer

Ungefär i klass med: Lore, Det vita bandet, Min vän Balthazar

Mitt betyg: 4+ av 5