White Bird in a Blizzard (2014)

Originaltitel: White Bird in a Blizzard
Svensk titel: White Bird in a Blizzard
Land: USA
År: 2014
Regissör: Gregg Araki
Manusförfattare: Gregg Araki (baserad på roman av Laura Kasischke)
Genre: Drama, Thriller, Mysterium

Vad: Det är 1988, Kat närmar sig slutet av high school. Hon bor i ett klassiskt villaområde-i-amerikansk-film med sin mamma Eve, vacker men miserabel hemmafru, och pappa Brock, anonym kontorsråtta. Föräldrarnas förhållande har alltid verkat kärlekslöst, men de senaste veckorna har Eve verkat ovanligt olycklig och betett sig allt underligare, innan hon en dag försvinner spårlöst. Kat blir äldre och försöker gå vidare, men långt in på college plågas hon fortfarande av märkliga mardrömmar om sin mor.

Vem: Shailene Woodley, som spelar Kat, är en ny favorit, hon imponerar lika mycket här som i Förr eller senare exploderar jag, The Descendants och The Spectacular Now. Någonstans saknas det lite djup i både Woodleys och andras rollfigurer, men det kan bara skyllas på manuset, inte skådespelet. Eva Green är perfekt som den tjusiga och alltmer plågade hemmafrun, och pappa Brock - mustaschprydd och alltid klädd i chinos, skjorta och slips, men inte kavaj - spelas utmärkt av Christopher Meloni. (En bra bit in i filmen trodde jag att Meloni var Elias Koteas, tills det slog mig att han idag nog är lite för gammal för rollen.) Angela Bassett är bra som Kats psykiater, Shiloh Fernandez och Mark Indelicato fina som Kats vänner, och Gabourey Sidibe som klippt och skuren för rollen som Kats tröga pojkvän Phil. Och slutligen är Thomas Jane minnesvärd som den äckliga, men kanske ändå välmenande, snuten.

Ja, just det. Ganska långt in i filmen dyker ju en viss Twin Peaks-figur upp i en liten biroll också. Roligt, men liksom alla de andra jag räknat upp är det inte utan att man vill ge denna karaktär lite mer utrymme.

Hur: Just Twin Peaks, och kanske ännu mer Donnie Darko, är de referenser som ligger närmast till hands när man vill jämföra White Bird in a Blizzard med andra verk. Soundtracket är som en direkt fortsättning på Donnie Darko (Echo & the Bunnymen, Depeche Mode, The Cure, Siouxsie and the Banshees, Cocteau Twins etc) och precis som i Richard Kellys film bidrar det dels till att snyggt fånga tidsandan, men också till att sätta den mystiska stämning som vilar under villaidyllens bedrägliga yta. Gregg Araki är dock en regissör som kan stå på egna ben, och många ingredienser känns igen både från Mysterious Skin och hans lite äldre "Teen Apocalypse Trilogy". Men just för att så mycket av innehållet ändå ligger nära de två tidigare nämnda mästerverken, kan jag inte låta bli att känna att White Bird saknar något. Vi får aldrig riktigt lära känna någon i filmen, faktiskt inte ens Kat. Och mammans öde förtjänar ju nästan en helt egen film.

Jag kan inte säga att något i filmen känns onödigt, så kanske borde Araki bara tillåtit sig att göra en längre film? Rentav en miniserie? För jag skulle gärna stanna kvar länge i Kats värld, a place both wonderful and strange...

Bättre än: Daydream Nation, Mysterious Skin

Sämre än: Twin Peaks, Donnie Darko

Mitt betyg: 4 av 5

Stoker (2013)

Originaltitel: Stoker
Svensk titel: Stoker
Land: USA (Storbritannien)
År: 2013
Regissör: Park Chan-Wook
Manusförfattare: Wentworth Miller
Genre: Thriller, Mysterium, Skräck, Spänning, Övernaturligt
 

 
Vad: India är ingen vanlig tonåring. Trots att hon går i en ordinär, modern high school bor hon på en enorm herrgård där allt snarare andas 1800- än 2000-tal. Ja, just det, och så har hon ett sjätte sinne. När pappan i familjen dör under mystiska omständigheter (faktiskt så mystiska att vi knappt får veta någonting alls om vad som hänt) dyker plötsligt hennes (tills nu) okända farbror upp från ingenstans. Och inte nog med att han också verkar ha ett sjätte sinne, han har dessutom ett fånigt leende på läpparna, och kör en fräsig sportbil. Han verkar dessutom föra med sig problem, det antyds i en scen att ett hembiträde kanske försvunnit strax efter hans ankomst, och till råga på allt verkar Indias mamma nästan glad av hans sällskap.

Allt det här låter förstås ganska töntigt, men om jag säger att några riktigt skickliga skådespelare medverkar, och att filmen kan vara bland de snyggaste jag sett, så kanske det blir annat liv i luckan?

Vem: Mia Wasikowska måste vara en av de bästa skådespelare Hollywood producerat på år och dag. Jag upptäckte henne som den självhatande gymnasten i In Treatment, och sedan har hon glänst i alla roller jag sett henne spela – från indierullar som That Evening Sun och Restless till större produktioner som The Kids Are All Right och Jane Eyre. Hon är fantastisk i Stoker också, men där dialogen vanligtvis är hennes paradgren, har regissör Park Chan-Wook här lagt mer vikt på ansiktsuttryck och kroppspråk. Men det är inga problem, trots att hennes karaktär India är full av både märkliga och överdrivna känslor, hanterar Wasikowska subtila nyansskillnader så enkelt att även det rent övernaturliga känns trovärdigt.

Desto värre är det med både Indias mamma, Nicole Kidman, och farbror, Matthew Goode. Det känns fullt rimligt att Kidman är Wasikowskas mamma, så långt är det bra castat, men ärligt talat blir jag ganska irriterad på hennes begränsade minspel (jag gillar ju Kidman i vanliga fall, jag menar Eyes Wide Shut! Timmarna!). Eller så är det bara hennes stela, plastiga överläpp som får mig att tänka på Days of Our Lives, jag vet inte. Goode är inte bättre han, även om den milda Aidan Quinn-blicken känns ganska skrämmande efter ett tag. Övriga karaktärer är anonyma, de känns alla mer eller mindre som statister, Dermot Mulroney som Indias far inkluderad. Jackie Weaver får dock godkänt som oroad farmor under den korta tid hon är med. Anmärkningsvärt också att kultregissören Harmony Korine dyker upp i en liten roll.
 

Hur: Stoker är en visuell fest. Fotot, scenografin och, framförallt, klippningen är häpnadsväckande! Sättet som en miljö, eller bara ett objekt, smälter ihop med någonting helt annat gör mig nästan andlös (titta bara hur Kidmans hår övergår till en lövskog!). Tänk er en blandning av A Tale of Two Sisters och Coppolas Dracula-filmatisering (ni vet, den där boken av Stoker...), så vet ni ungefär vad som väntar. Ja, förutom att det här är ännu vackrare!

Men, som ni förstått har filmen ett problem. Och det är ingen liten detalj, utan hela den förbannade storyn. Till en början tror jag att Stoker ska handla om Indias och hennes farbror övernaturliga förmågor, men ganska snart står det klart att berättelsen hade klarat sig fint utan några sjätte sinnen. Stora delar av tiden står historien bara och trampar vatten, med korta undantag för scener som är så stämningsfulla (som när India och farbrorn sitter vid pianot) att man råkar glömma bort handlingen. När slutet väl närmar sig är jag nästan helt ointresserad av vad som ska hända. Sedan blir de sista minuterna ändå lite intressanta och jag börjar ryckas med igen. Ja, till och med näst sista scenen, ska sägas. Sedan blir allting liksom helt ologiskt och jag förbannar Hollywood för att ha parat ihop en så skicklig regissör med en sån klåpare till manusförfattare. Hur gick diskussionerna egentligen? Jag menar, Wentworth Miller? Killens enda meriter är ju att ha spelat i Prison Break, Underworld och nån jävla Resident Evil-uppföljare.

Nåja, referenserna till Hitchcocks gamla Skuggan av ett tvivel gladde mig i alla fall. Och det är väl ingen nyhet att Park aldrig varit särskilt intresserad av välskrivna, sammanhållande historier (kändes inte manuset till Old Boy som ett tv-spel i såpaformat – eller möjligen tvärtom?). Jag tror det skulle bli mycket bättre om han släppte sina försök att tilltala publikens hjärnor och helt och hållet gjorde film för ögonen. Jag ger Stoker 2 för den svaga storyn och 5 för bilderna. En stark 3:a, alltså.

Bättre än: Jag kan inte direkt säga att Stoker är bättre än någon liknande film, men utseendemässigt slår den det mesta. Och då menar jag verkligen det mesta!

Sämre än: A Tale of Two Sisters, Skuggan av ett tvivel, The Others,
 
Mitt betyg: 3+ av 5

The Seventh Victim (1943)

Originaltitel: The Seventh Victim
Svensk titel: Det sjunde offret
Land: USA
År: 1943
Regissör: Mark Robson
Manusförfattare: Charles O'Neal, DeWitt Bodeen
Genre: Thriller, Mysterium, Drama

Vad: Föräldralösa Mary lämnar småstadens kristna privatskola för att söka efter sin försvunna syster Jacqueline på Manhattan. Spåren leder henne via en privatdetektiv, en poet och en psykiater slutligen till en djävulsdyrkande sekt. Alla letar de efter Jacqueline, men vem vet var hon gömmer sig?

  
Vem: Många okända ansikten, även för ett film noir-fan som undertecknad. Kim Hunter skulle komma att medverka i en mängd stora filmer ("Stellaaaa!"), och hon gör ett hyggligt jobb som huvudpersonen Mary. Erford Gage är fin som godhjärtad poet och Isabel Jewell får godkänt som naiv sektmedlem. Men mest minnesvärd är, trots hennes få scener, Jean Brooks som systern Jacqueline, med sin sorgsna uppsyn och mystiska Cleopatra-frisyr. Rykten gör gällande att hon var deprimerad vid filmens inspelning, något som varken hennes blickar eller repliker motsäger.

Hur: Det börjar engagerande och blir snart både spännande och mystiskt. Men i slutändan lider Det sjunde offret väl mycket av karaktärernas många irrationella handlingar och beteenden, och dessutom känns det som att vissa replikskiften borde tagits om. När upplösningen närmar sig kan jag inte låta bli att känna mig lite besviken – det kunde ju varit en mycket bättre film – men sista scenen gör ändå ett starkt intryck. Dessutom är fotot rent förstklassigt, med fantastiskt skuggspel, och bidrar både till den allmänt mystiska stämningen och till enstaka sceners briljans (såsom duschscenen, som lär ha influerat en viss Alfred Hitchcock). Musiken används också sparsmakat, så när ett piano plötsligt spelar Beethovens månskenssonat, ger det full (och dyster) effekt.

Om inte några korkade studiopampar begärt en kortare film, och mycket riktigt fått den nerklippt, skulle Det sjunde offret varit en välkänd klassiker idag. Nu är den bara bortglömd, flytandes omkring alldeles under det fjärde betygsstrecket.

Om du gillar följande filmer, borde du se Det sjunde offret: Laura, Rosemary's Baby, Exorcisten, The Wicker Man, Trollbunden, Rebecca, Hämnarna 

Mitt betyg: 3+ av 5

Jag, Anna (2012)

Originaltitel: I, Anna
Svensk titel: Jag, Anna
Land: Storbritannien (Frankrike, Tyskland)
År: 2012
Regissör: Barnaby Southcombe
Manusförfattare: Elsa Lewin, Barnaby Southcombe
Genre: Drama, Thriller, Kriminalfilm

 
Vad: Ett anonymt höghus i en engelsk storstad. Det är kallt, rått, och deprimerande på ett sätt som påminner om Fish Tank och Harry Brown, men mer anonymt. Ett mord har begåtts i en av lägenheterna. När polischefen anländer som första person till brottsplatsen möter han en kvinna i hissen, Anna. Han förstår snart att hon är inblandad i brottet, men han konfronterar henne inte, utan väljer att först förfölja på avstånd och sedan närma sig under falska förevändningar. Parallellt får vi följa Annas vardag, och det blir snart tydligt att hon bara minns brottsstycken av vad som hänt. Långsamt faller dock pusselbitarna på plats.

Vem: Efter förra filmens bottennapp var det skönt att se ett par riktigt duktiga skådespelare. Gabriel Byrne (polischefen) och Charlotte Rampling (Anna) är båda fenomenala i sina respektive roller, även om de skulle kunna spela den här sortens karaktärer i sömnen (jag tänker till exempel på Rampling i Under sanden och, naturligtvis, Byrne i In Treatment). I övrigt är det ingen som sticker ut, Byrnes underhuggare på polisen känns kanske lite klyschiga, medan Hayley Atwell som Annas dotter gör ett okej jobb med det lilla material hon har.
 
Hur: På det hela taget en både spännande och berörande historia, men de anonyma miljöerna och egenskapslösa bifigurerna ger emellanåt lite för mycket Beck-vibbar. Allt är grådaskigt och regntungt och ingen säger någonting mer än det väntade. Så är det förvisso också i tidigare nämnda brittiska socialrealistiska filmer, men de lyckas ändå förmedla något, medan Jag, Anna trampar lite för mycket vatten i huvudpersonernas förvirrade tillvaro. Det blir lite för händelselöst, så när upplösningen väl närmar sig känner jag mig ganska likgiltig inför det hela. Sedan var det skönt att filmen inte utvecklades till en ren kriminalhistoria, men jag hade gärna sett att den gått några steg längre och koncentrerat sig helt på Annas öde.

Pluspoäng ändå för det fina kameraarbetet, som trots vissa Beck-likheter är betydligt mer konstnärligt än i nämnda svenska löpande band-produktion. Och, förstås, för det förstklassiga skådespelet.

Bättre än: Alla Beck-filmer med Peter Haber

Sämre än: Fish Tank, Harry Brown, Vertigo
 
Mitt betyg: 3 av 5

Small Apartments (2012)

Originaltitel: Small Apartments
Svensk titel: Small Apartments
Land: USA
År: 2012
Regissör: Jonas Åkerlund
Manusförfattare: Chris Millis
Genre: Svart komedi, Drama, Thriller

 
Vad: Franklin bor i ett sunkigt hyreshus i L.A., är 32 år gammal, ensamstående och ganska udda. Han är skallig, klädd i enbart kalsonger och tubsockor – när han går ut, adderar han inte mer till sin utstyrsel än en peruk – och lever på bara läsk. Men mest av allt är han en man med ett problem. Hyresvärden ligger död i hans lägenhet, och nu måste han få bort kroppen utan att bli sedd av de frågvisa, och också ganska udda, grannarna. Den bittra gamla snuten Burt, och ett par mindre begåvade kollegor, kopplas snart på mordfallet, alltmedan vi får följa både Franklins och de andra hyresgästernas knasiga/tragiska upptåg.

Vem: Matt Lucas i huvudrollen var en ny bekantskap för mig, men i övrigt kryllar filmen av kändisar. Bland grannarna hittar vi en arg James Caan, en pårökt Johnny "Jackass" Knoxville och en lättklädd Juno Temple. Billy Crystal spelar den världsvana snuten, James Marsden är Franklins bror, och i några mindre roller ser vi Peter Stormare, Rosie Perez, och Amanda Plummer (kanske mest känd som "Honey Bunny" i Åkerlunds tydligaste inspirationskälla, Pulp Fiction). Och just det, vår egen Dolph som sliskig superstjärnepsykolog känd från tv.
 
Hur: Jonas Åkerlund har uppenbarligen sett både Pulp Fiction och The Big Lebowski mer än en gång. Men att överhuvudtaget jämföra någon av Tarantinos eller Coen-brödernas filmer med det här vore som att jämställa The Thin Blue Line eller Roger & Me med, typ, Ibiza ocensurerat (ni vet, en av TV4:s många englandsproducerade freakshows förklädda till dokumentärer). Nämnda regissörer måste vara världsmästare på att lyckas porträttera figurer som är konstiga, rentav extrema, och göra dem mänskliga och allmängiltiga. Åkerlund verkar inte ha minsta insikt i sina karaktärers liv, eller någon empati med vad de känner, han tycks mest bara ha samlat ihop ett gäng slitna klyschor från dåliga tv-serier. Jag menar, personporträtten är ungefär lika djupa som i ett avsnitt av CSI: Miami. Men okej, den har väl några försonande drag. Det solskensblekta fotot är fint (såklart, Åkerlund är ju musikvideoregissör), och någonstans finns det ändå ett visst mått av underhållning i den lilla mordhistorien. Åtminstone om man är svag för skildringar av Los Angeles dekadenta sida.

Bättre än: Dude, Where's My Car?

Sämre än: Pulp Fiction och The Big Lebowski, förstås. Men även mindre kvalitativa L.A.-skildringar som Chain of Fools och Två dagar i L.A..
 
Mitt betyg: 2 av 5

Bruden bar svart (1968)

Originaltitel: La mariée était en noir
Svensk titel: Bruden bar svart
Land: Frankrike
År: 1968
Regissör: François Truffaut
Manusförfattare: François Truffaut, Cornell Woolrich, Jean-Louis Richard
Genre: Thriller, Hämnd
  

 
Vad: I filmens inledande scen försöker Julie ta sitt liv, men stoppas av sin mor. Därefter lurar hon modern och sin brorsdotter att hon ska åka bort för att vila ut sig, men drar i själva verket ut på en mordturné. Fem namn står skrivna i hennes anteckningsbok, och snart anar vi att hon tänkt mörda dem, en efter en. Klädd i tjusiga svarta och vita kläder börjar hon söka upp och förföra dem på bröllop, i konsertlokaler, i deras hem, innan de till slut får veta hennes namn och sedan dör. Men vem är Julie egentligen, och varför ger hon sig på dessa män?

Vem: Jeanne Moreau är stencool i huvudrollen. Kyligt och säkert tar hon över scenerna, i den ena hippa 60-talskreationen efter den andra, och manipulerar männen på sin lista. Bland dem finns inget särskilt porträtt som riktigt sticker ut, männen är antingen självsäkra kvinnotjusare eller ensamma ungkarlar. Michel Bouquets sorgliga uppsyn, ensam i sin lilla ungkarlslya, är den enda som ger ett bestående intryck.
 
Hur: Precis som många andra av klassiske regissören Truffauts verk är Bruden bar svart egentligen en väldigt simpel film. Simpel, men underhållande. Det är fascinerande att följa den tuffa Julie, äckligt hur de ytliga männen reagerar när de ser henne, och ganska roligt hur hon ger dem vad de förtjänar. Sedan är bakgrundshistorien, som långsamt nystas upp, kanske inte lika intressant som i en del andra hämndrullar, exempelvis Kill Bill-filmerna (Julie stryker för övrigt namnen i sin anteckningsbok precis likadant som Uma Thurmans ”The Bride”). Men eftersom filmen ändå känns så anspråkslös, dess makabra innehåll till trots, gör det faktiskt inte så mycket. Sedan kan man läsa in hur mycket eller lite symbolik man vill i Julies handlingar – den går bra att se utan att ha de hornbågade analysglasögonen på, men för mig är det underliggande feministiska budskapet svårt att missa.

Bättre än: Både mer b-betonade hämndrullar som Foxy Brown och töntigt överdrivna historier som Old Boy

Sämre än: Kill Bill
  
ELLER
  
Bättre än: Sirenen från Mississippi

Sämre än: De 400 slagen
  
Mitt betyg: 4- av 5