Kodachrome (2017)

Originaltitel: Kodachrome
Svensk titel: Kodachrome
Land: USA
År: 2017
Regissör: Mark Raso
Manusförfattare: Jonathan Tropper
Genre: Drama

Vad: Matt – tidigare framgångsrik skivbolagstalangjägare, nu på väg att mista sitt jobb – måste skjutsa sin far Ben – professionellt en legandarisk fotograf, privat en första klassens skitstövel – till det sista fotolabbet som fortfarande framkallar Kodachrome-film. Filmrullarna kan absolut inte skickas med post, för då finns ju ingen anledning att para ihop de här två idioterna, eller ens berätta den här historien. Men just det, den är ju based on a true story, så då ska jag väl inte ifrågasätta hur de ens kan överväga att sätta sig i samma bil.

Ja, sedan är det Zoe också, faktiskt en ganska trevlig person tillika sjuksköterska, som tvingas haka på grabbarna grus bilresa. Men hon blir aldrig mycket mer än en svag vind av vänlighet i den storm av otrevligheter hennes medresenärer utsätter varandra för.

Vem: Ed Harris gör nog vad han kan med sin karaktär. Ben är en dryg och otrevlig person, och Harris vet hur man spelar såna. Zoe är tyvärr ganska platt, även om Elizabeth Olsen gör bra ifrån sig med det lilla material hon fått. Däremot har jag svårt för Jason Sudeikis, han klarar kanske av att förmedla Matts känslor hyfsat, men hans sätt att prata får mig bara att tänka actiontrailer-speakerröst. Och som talangjägare åt ett hippt skivbolag är han allt annat än trovärdig. Det är skinnjackan han inte kan bära, det är sättet han vill agera hipp indiekonnässör på sitt jobb, men framstår som en skurkaktig mellanchef på någon ansiktlös storkoncern. Och det är hans slarviga ihopklumpande av band, som Arcade Fire med Coldplay, Galaxie 500 med Live.

Nu kan det ju verka som att några brister i detaljkollen stör mig orimligt mycket, men de där bristerna är liksom symtomatiska för allt i Kodachrome. Musikdetaljerna verkar påkomna av någon som aldrig lyssnat på nämnda band. Zoe heter Zoe bara för att någon tyckte det låter som ett indie-namn. Resan innehåller de sedvanliga road movie-beståndsdelarna, från diner-luncher via släktbesök till den slutliga destinationen, men det känns inte som att manusförfattaren någonsin åkt på en bilfärd. Åtminstone inte med andra människor.

Att hela den här sörjan skrivits av den prisade romanförfattaren Jonathan Tropper är inte hundra procent överraskande, med tanke på hans ganska banala syn på mänskliga relationer. Men till och med för honom är det väl lite tunt? Kanske har för många producenter (femton personer, enligt IMDb) försökt agera kockar i den här Netflix-soppan? Uppenbarligen är det i alla fall någon som behöver förstå att du inte kan "koka ner" (detta förbannade uttryck!) några trötta genreklyschor till ett manus och få en trovärdig film.

Hur: Filmhistorien är ju full av karaktärer som till en början verkar vedervärdiga, men som framåt filmernas slutskeden, ändå skapar en viss empati eller åtminstone förståelse hos sin publik. Bland de lyckade exemplen finns allt från Gudfadern till Royal Tenenbaums. Mindre lyckade är väl valfritt överhuvud i sämre maffiahistorier, eller kanske Meryl Streep i Djävulen bär Prada. Kodachrome hör till de mindre lyckade. Men elaka pappa Ben är inte filmens verkliga problem. I de där berättelserna med hårdhudade gamlingar vars fasader vi långsamt får tränga genom, finns det ju alltid en mer eller mindre sympatisk huvudperson som kontrasterar mot illviljan och dumheten. Men inte i Kodachrome. Här kontrasteras den gamle gubbfan bara av en lite mindre gubbig fan.

Visst är det också Troppers syfte att inte välja en helt sympatisk snubbe för huvudrollen, grejen är bara att jag hela tiden får känslan av att Tropper egentligen inte tycker så illa om Matt. Hörni tittare, visst är han väl ändå rätt cool, en ganska skön snubbe?

Sedan blir jag så oerhört trött av sättet som huvudpersonernas allmänna jävlighet kombineras med indie-klyschigt vurmande för analoga media och snack om hur kulturen var bättre förr. Det finns filmer där det blir roligt, som While We're Young, eller till viss mån Be Kind, Rewind och Me, Earl and the Dying Girl (även om det är två mediokra filmer). Men eftersom Troppers karaktärer har absolut noll sympatiska egenskaper vill jag bara – på klassiskt Belushi-i-Animal-House-manér – dänga Bens kamera hårt i marken (är sugen på riva ut filmrullen och lägga i solen också, men vänta, det kanske de gjorde i filmen? Någonting lyckades de alltså med?) och bryta Matts vinyler mot mina knän.

Men vem vet, kanske är det inte Tropper eller regissör Mark Raso som gjort ett uselt jobb? De kanske bara lånat sitt namn till en av Netflix uträknad indie-road-movie-algoritm.

Sämre än: Alla road movies jag kan komma på.

Bättre än: Jo, Manos Hands of Fate är spontant en road movie den faktiskt klår. Och kanske Tom Greens bidrag till genren, men tror aldrig jag sett klart den...


Mitt betyg: 2- av 5

The One I Love (2014)

Originaltitel: The One I Love
Svensk titel: The One I Love
Land: USA
År: 2014
Regissör: Charlie McDowell
Manusförfattare: Justin Lader
Genre: Drama, Romantisk komedi, Mysterium

Vad: Sophie och Ethans förhållande knakar i fogarna. Av sin parterapeut får de rådet att spendera helgen i hans fritidshus utanför stan. Alla par som kommer dit åker nämligen därifrån lyckliga igen.

Sagt och gjort, men snart börjar vi ana att något inte står rätt till i det idylliska lilla huset. Sophie och Ethan är visserligen sällan överens om sina känslor inför saker och händelser, men nu börjar väl upplevelserna gå lite för mycket isär?

Vem: Ted Danson får visserligen agera parmedlare i filmens första scen, och med stort vitt hår och konnotationer till avdankade föredettingar gör han det bra. Men därefter är The One I Love helt och hållet Elisabeth Moss och Mark Duplass show. De båda behärskar till fullo konsten att spela lagom obekväma (inte skärrade, inte obrydda, bara lite besvärade), vilket syns i den osäkerhet som parrelationens begynnande sönderfall skapat. Men de får också använda det obekväma till att visa hur en rationell person kan tänkas agera när hen ställs inför något helt irrationellt. Och även om det är svårt att få en orealistisk situation att kännas realistisk, så gör både Moss och Duplass sitt yttersta för att det ska lyckas.

Sedan vill jag inte avslöja för mycket om handlingen, men det allra bästa med skådespelarinsatserna är hur subtilt karaktärerna förändras från en scen till en annan. Det är bara små, små saker som händer, men ändå upplever jag som tittare precis samma förvirring som rollfigurerna gör inför varandra. Imponerande.

Hur: Mark Duplass-filmer är lite av en egen genre. Eller ja, "mumblecore" kallar väl vissa den, men det namnet kan ju innefattar indiefilmer i största allmänhet, medan Duplass har en tendens att medverka i berättelser som antingen är lite mer udda - såsom Safety Not Guaranteed - eller bara bygger på en enda idé/infallsvinkel - såsom Humpday. Jag gillar egentligen inte någon av de filmerna, men The One I Love klarar på något sätt av att kombinera båda dessa stilar utan att jag tappar intresset.

Visst, känslan av att se på filmad teater är fortfarande där, men det stör inte, för den lilla twisten i manuset är precis så lagom puttrande rolig att jag måste veta vad som ska hända. Bara att få se hur Sophie och Ethan ska bete sig i nästa scen är nog för att hålla mitt intresse uppe under hela filmen.

Tyvärr tycker jag inte att historien knyts ihop särskilt bra, det blir ganska förutsägbart. Och det är på den punkten som manusförfattaren Justin Lader verkligen har något att lära av Hollywoods allra smartaste galenpanna, Charlie Kaufman. Även om det här inte alls är lika spektakulärt rent visuellt som Kaufmans filmer, utan mer av ett enkelt kammarspel, så är det omöjligt att inte dra den parallellen. Och omöjligt att inte känna hur Lader bleknar i jämförelse.

Men The One I Love håller nästan hela vägen in i mål, och resan dit är så underhållande och välspelad att den gör sig förtjänt av en fyra. Det finns hopp om framtiden för Justin Lader.

Bättre än: Safety Not Guaranteed

Ungefär i klass med: Ruby Sparks, Stranger Than Fiction

Sämre än: Nästan allt av Charlie Kaufman

Mitt betyg: 4- av 5

Sju jävligt långa dagar (2014)

Originaltitel: This Is Where I Leave You
Svensk titel: Sju jävligt långa dagar
Land: USA
År: 2014
Regissör: Shawn Levy
Manusförfattare: Jonathan Tropper
Genre: Drama, Komedi, Svart komedi

Vad: Judd Altman har det inte lätt. Han har visserligen ett hett jobb på en radiokanal i New York, men en dag överraskar han sin fru och sin chef i samma säng, och de visar sig haft en affär i ett helt år. Strax därpå får Judd också beskedet att hans far dött, och till råga på allt har fadern önskat att familjen ska sitta shiva i en hel vecka efter begravningen. Fyra syskon, inklusive allas respektive (ja, utom Judds förstås), som verkligen vuxit ifrån varandra, tillbaka under samma förortsvillatak igen. Det kan bli sju himlans långa dagar...

Vem: Här kryllar det av välkända ansikten. Jason Bateman är familjens "normala" son, och tillika filmens ack så torra huvudperson Judd. Adam Driver är den oansvariga yngre brodern, Corey Stoll den äldre, tråkigare som aldrig flyttade från stan, och Tina Fey systern Wendy (en roll som, tyvärr med tanke på Feys talanger, är ganska humorbefriad). Mamma till dem alla är en på mer än ett sätt plastikopererad Jane Fonda (något som i alla fall går ihop med rollen som den frispråkiga Hillary). Och Rose Byrne är Judds gamla flamma, lokala konståkningstalangen Penny.

Alltid pålitliga Kathryn Hahn som Pauls fru Annie, en av filmens många kvinnor på gränsen till nervsammanbrott, förtjänar ett omnämnande också. Och likaså Connie Britton som Drivers före detta psykolog, numera flickvän.

Hur: Jag har inte läst filmens litterära förlaga, men väl Jonathan Troppers andra succébok Konsten att tala med en änkling, och det räcker för att känna igen författarens signum. Den dråpliga, men ändå varma humorn, den väluppfostrade sonen som i 30-årsåldern kontemplerar livet i de likriktade, välbärgade småstäderna i Amerikas nordöstra stater (ni vet, de vi känner från tusen och åter tusen filmer och serier). Så långt allt väl, men när den omtalade sonen för femtioelfte gången stirrar tomt framför sig efter att ha chockats av valfri kvinnas galna beteende, då får det räcka för mig. Inte bara för att Troppers humormaterial börjar bli urvattnat, utan för att hans skildring av rationella män och hysteriska kvinnor är lite unken. Men visst, jag kan väl medge att han också riktar ett par (ganska underhållande) kängor åt de impulsiva män som Judd omger sig med (framförallt yngre brodern Philip, och till viss mån den äldre Paul). Och då är ju Judds tomma blick riktigt rolig, på samma sätt som när Martin Freeman uttrycker sin uppgivenhet inför kollegornas knäppheter i The Office.

Men på en annan punkt skiljer sig filmen verkligen från Konsten att... , och det är i allvaret. Det som i nämnda bok hela tiden lurar bakom hörnet och emellanåt ges så mycket utrymme att jag verkligen berörs av huvudpersonens tragiska historia. I Sju jävligt långa dagar översköljs vi i början av så många dråpliga skämt och knasiga infall från karaktärerna att allvaret i berättelsen försvinner. Ja, mörkret är en del av det gör som humorn dråplig, men när allvaret aldrig får stå för sig själv så faller liksom båda delarna. Filmen hinner hålla på alldeles för länge innan skämten tonas ner och lite seriöst innehåll får sippra igenom.

Sedan kan förstås regissör Shawn Levy sägas ha sina skäl att prioritera bort allvaret. För det är inte mycket till story han fått att jobba med, egentligen. Bortsett från de dråpligare inslagen kunde det faktiskt varit vilket mediokert drama som helst. Judds problem och funderingar, bortom det temporära tilltrasslandet med tjocka släkten, känns om inte banala, så i alla fall väldigt förutsägbara. Och även om jag faktiskt börjar känna lite mer med honom under filmens andra halva, så kan jag inte låta bli att undra om sista scenen egentligen bara består av arkivbilder från gamla Hallmark-inspelningar...

Bättre än: August: Osage County, Dan in Real Life, Eulogy

Sämre än: Royal Tenenbaums, såklart. Men även de flesta inte fullt så bra filmer om problematiska familjerelationer, typ The Savages, Rachel Getting Married etc.

Mitt betyg: 3 av 5

Wish I Was Here (2014)

Originaltitel: Wish I Was Here
Svensk titel: Wish I Was Here
Land: USA
År: 2014
Regissör: Zach Braff
Manusförfattare: Zach Braff, Adam J Braff
Genre: Komedi, Drama

Vad: Aidan och Sarah träffades när de var unga, men nu är de 30-plusare, har familj, och äktenskapet går på tomgång. Aidan är aspirerande skådespelare, men rollerna har lyst med sin frånvaro så länge att pengarna börjar tryta. De envisas med att ha barnen i en dyr privatskola, men det är Aidans far som står för fiolerna, och han bränner allt på alternativa cancerbehandlingar, så det får bli hemskolning istället. Sarah drar i alla fall in lite pengar på sitt gamla kontorsjobb, men hennes tillvaro har börjat förpestas av en sextrakasserande kollega. Ja, och så är det Aidans inskränkta gamer till bror som isolerat sig i en husvagn, och inte ens nu när pappan är dödssjuk visar minsta tecken på empati.

Vem: Zach "Scrubs" Braff har regisserat och spelar huvudrollen. Och som vanligt pendlar han mellan oseriösa skämt och dödligt seriösa visdomsord/floskler. Ibland är det roligt, som när Aidan blir tillintetgjord på mer eller mindre fantasifulla sätt (ett grepp som Braff filat på i både Scrubs och Garden State), men ofta faller humorn platt. I nyss nämnda roller finns en naivitet som passar Braffs repertoar bra, men Aidan är en lite mer bitter karaktär, ett känsloläge som inte hanteras lika bra. Och när man tittar på Kate Hudson, som spelar Sarah, blir skillnaden mellan en begränsad talang och ett proffs alltför tydligt. Hudson utklassar Braff, kort och gott.

Med övriga roller, såsom Aidans far (Mandy Patinkin) och bror (Josh Gad), är det ibland svårt att veta om de ska vara komiska eller tragiska. Förmodligen har Braff tänkt sig både och, men i hans regi rimmar den kombinationen tyvärr ganska illa. Sarah är den minst roliga karaktären, och typiskt nog den jag gillar mest. Dottern Grace har en viss charm också, fint spelad av Joey King.

Där finns ett par ansikten kända från tv också, bland annat Jim Parsons (Big Bang Theory), som gör hyfsat ifrån sig. Och jag drar på smilbanden när en viss Scrubs-herre dyker upp sent i filmen, även om hans skådespelarinsats inte direkt är bländande.

Hur: Filmen blandar alltså, precis som Braffs berömda tv-serie, allvarliga ämnen med flamsiga skämt. Men medan Scrubs öser på med så mycket av både skämt och allvar omvartannat, och därmed lyckas träffa rätt åtminstone någon gång per avsnitt, så försöker Wish I Was Here på det stora hela vara allvarlig, medan den av och till faller in i en ansträngt skämtsam ton som mest bara underminerar allvaret. Och när den skippar humorn och bara menar allvar, då är Braffs överpedagogiska berättarröst där och stör istället, eller så bjuds vi på ett musiksatt montage av den sorten som går att ha ett visst överseende med i serier, men alltid känns pinsam på film.

Nu har jag gått ganska hårt åt Wish I Was Here, men någonstans i all den här tragikomiska sörjan känner jag ju ändå något för, om inte Aidan, så i alla fall Sarah och deras barn. Så det blir ett godkänt betyg ändå. Men till nästa gång, mr Braff, då vill jag inte höra någon berättarröst. Och helst inte ens se ditt namn i skådespelarlistan heller. Då kanske det kan bli något!

Bättre än: This is 40, Friends with Kids

Sämre än: Garden State, American Beauty, The Descendants, Little Miss Sunshine

Mitt betyg: 3- av 5

White Bird in a Blizzard (2014)

Originaltitel: White Bird in a Blizzard
Svensk titel: White Bird in a Blizzard
Land: USA
År: 2014
Regissör: Gregg Araki
Manusförfattare: Gregg Araki (baserad på roman av Laura Kasischke)
Genre: Drama, Thriller, Mysterium

Vad: Det är 1988, Kat närmar sig slutet av high school. Hon bor i ett klassiskt villaområde-i-amerikansk-film med sin mamma Eve, vacker men miserabel hemmafru, och pappa Brock, anonym kontorsråtta. Föräldrarnas förhållande har alltid verkat kärlekslöst, men de senaste veckorna har Eve verkat ovanligt olycklig och betett sig allt underligare, innan hon en dag försvinner spårlöst. Kat blir äldre och försöker gå vidare, men långt in på college plågas hon fortfarande av märkliga mardrömmar om sin mor.

Vem: Shailene Woodley, som spelar Kat, är en ny favorit, hon imponerar lika mycket här som i Förr eller senare exploderar jag, The Descendants och The Spectacular Now. Någonstans saknas det lite djup i både Woodleys och andras rollfigurer, men det kan bara skyllas på manuset, inte skådespelet. Eva Green är perfekt som den tjusiga och alltmer plågade hemmafrun, och pappa Brock - mustaschprydd och alltid klädd i chinos, skjorta och slips, men inte kavaj - spelas utmärkt av Christopher Meloni. (En bra bit in i filmen trodde jag att Meloni var Elias Koteas, tills det slog mig att han idag nog är lite för gammal för rollen.) Angela Bassett är bra som Kats psykiater, Shiloh Fernandez och Mark Indelicato fina som Kats vänner, och Gabourey Sidibe som klippt och skuren för rollen som Kats tröga pojkvän Phil. Och slutligen är Thomas Jane minnesvärd som den äckliga, men kanske ändå välmenande, snuten.

Ja, just det. Ganska långt in i filmen dyker ju en viss Twin Peaks-figur upp i en liten biroll också. Roligt, men liksom alla de andra jag räknat upp är det inte utan att man vill ge denna karaktär lite mer utrymme.

Hur: Just Twin Peaks, och kanske ännu mer Donnie Darko, är de referenser som ligger närmast till hands när man vill jämföra White Bird in a Blizzard med andra verk. Soundtracket är som en direkt fortsättning på Donnie Darko (Echo & the Bunnymen, Depeche Mode, The Cure, Siouxsie and the Banshees, Cocteau Twins etc) och precis som i Richard Kellys film bidrar det dels till att snyggt fånga tidsandan, men också till att sätta den mystiska stämning som vilar under villaidyllens bedrägliga yta. Gregg Araki är dock en regissör som kan stå på egna ben, och många ingredienser känns igen både från Mysterious Skin och hans lite äldre "Teen Apocalypse Trilogy". Men just för att så mycket av innehållet ändå ligger nära de två tidigare nämnda mästerverken, kan jag inte låta bli att känna att White Bird saknar något. Vi får aldrig riktigt lära känna någon i filmen, faktiskt inte ens Kat. Och mammans öde förtjänar ju nästan en helt egen film.

Jag kan inte säga att något i filmen känns onödigt, så kanske borde Araki bara tillåtit sig att göra en längre film? Rentav en miniserie? För jag skulle gärna stanna kvar länge i Kats värld, a place both wonderful and strange...

Bättre än: Daydream Nation, Mysterious Skin

Sämre än: Twin Peaks, Donnie Darko

Mitt betyg: 4 av 5

Small Apartments (2012)

Originaltitel: Small Apartments
Svensk titel: Small Apartments
Land: USA
År: 2012
Regissör: Jonas Åkerlund
Manusförfattare: Chris Millis
Genre: Svart komedi, Drama, Thriller

 
Vad: Franklin bor i ett sunkigt hyreshus i L.A., är 32 år gammal, ensamstående och ganska udda. Han är skallig, klädd i enbart kalsonger och tubsockor – när han går ut, adderar han inte mer till sin utstyrsel än en peruk – och lever på bara läsk. Men mest av allt är han en man med ett problem. Hyresvärden ligger död i hans lägenhet, och nu måste han få bort kroppen utan att bli sedd av de frågvisa, och också ganska udda, grannarna. Den bittra gamla snuten Burt, och ett par mindre begåvade kollegor, kopplas snart på mordfallet, alltmedan vi får följa både Franklins och de andra hyresgästernas knasiga/tragiska upptåg.

Vem: Matt Lucas i huvudrollen var en ny bekantskap för mig, men i övrigt kryllar filmen av kändisar. Bland grannarna hittar vi en arg James Caan, en pårökt Johnny "Jackass" Knoxville och en lättklädd Juno Temple. Billy Crystal spelar den världsvana snuten, James Marsden är Franklins bror, och i några mindre roller ser vi Peter Stormare, Rosie Perez, och Amanda Plummer (kanske mest känd som "Honey Bunny" i Åkerlunds tydligaste inspirationskälla, Pulp Fiction). Och just det, vår egen Dolph som sliskig superstjärnepsykolog känd från tv.
 
Hur: Jonas Åkerlund har uppenbarligen sett både Pulp Fiction och The Big Lebowski mer än en gång. Men att överhuvudtaget jämföra någon av Tarantinos eller Coen-brödernas filmer med det här vore som att jämställa The Thin Blue Line eller Roger & Me med, typ, Ibiza ocensurerat (ni vet, en av TV4:s många englandsproducerade freakshows förklädda till dokumentärer). Nämnda regissörer måste vara världsmästare på att lyckas porträttera figurer som är konstiga, rentav extrema, och göra dem mänskliga och allmängiltiga. Åkerlund verkar inte ha minsta insikt i sina karaktärers liv, eller någon empati med vad de känner, han tycks mest bara ha samlat ihop ett gäng slitna klyschor från dåliga tv-serier. Jag menar, personporträtten är ungefär lika djupa som i ett avsnitt av CSI: Miami. Men okej, den har väl några försonande drag. Det solskensblekta fotot är fint (såklart, Åkerlund är ju musikvideoregissör), och någonstans finns det ändå ett visst mått av underhållning i den lilla mordhistorien. Åtminstone om man är svag för skildringar av Los Angeles dekadenta sida.

Bättre än: Dude, Where's My Car?

Sämre än: Pulp Fiction och The Big Lebowski, förstås. Men även mindre kvalitativa L.A.-skildringar som Chain of Fools och Två dagar i L.A..
 
Mitt betyg: 2 av 5

Sunset Boulevard (1950)

Originaltitel: Sunset Blvd.
Svensk titel: Sunset Boulevard
Land: USA
År: 1950
Regissör: Billy Wilder
Manusförfattare: Charles Brackett, D.M. Marshman Jr., Billy Wilder
Genre: Drama, Film Noir, Film om film

 
 
Vad: Joe är en manusförfattare på dekis. Av en slump hamnar han i palatset där den isolerade gamla stumfilmsstjärnan Norma Desmond bor. Lockad av pengarna, och motiverad mest av bristen på någonting annat att göra, går han med på att sova över ett par nätter och hjälpa henne med ett storslaget filmmanus. Joe ser direkt att manuset är usel, men dras långsamt in i det ensamma men extrema lyxlivet – champagne- och kaviarfrukostar, bridgeluncher med andra avdankade stumfilmsstjärnor, stråkkvartettackompanjerade middagar, hemmabio (!) – till han inte längre kan förmå sig att lämna det.

Vem: William Holden är bra i huvudrollen, men det är Gloria Swanson som Norma som stjäl showen. Visst spelar hon över en del, men det är ju en viktig del av hela porträttet – Norma är inte sig själv längre, hon är en skugga av sina egna rollfigurer. Gamla stumfilmsregissören Erich von Stroheim (tänk en blandning av Alan Arkin och Jean Gabin) gör ett skrämmande bra porträtt av hennes überlojala assistent. Andra stjärnor från "the silent era" dyker upp i små cameoroller, många relativt okända idag, men Buster Keaton och svenska Anna Q Nilsson är fantastiskt roliga att se vid Desmonds bridgebord.

Hur: Inledningen är klassisk, och lika briljant idag som (jag antar att den var) då det begav sig. Joes berättarröst ger berättelsen en ödesmättad ton, och med hans eget lik flytande i poolen i inledningsscenen blir det uppenbart att vi har en både mörk och märklig historia framför oss.

 

Mörkret till trots lider filmen ibland av en lite för klämkäck ton, framförallt de scener där Joe temporärt kommer i kontakt med vännerna Betty och Artie, och den ”vanliga” världen, igen. Å andra sidan ger de en bra kontrast till den underliga, tryckande stämningen i Normas hus. Dessutom finns det en djupare dimension i många av replikerna. Joe må agera trevligt mot sina gamla vänner, men det är tydligt att han lider, nästan skäms över sig själv, i deras sällskap. Steget från att bemöta Normas manér med lite distanserad sarkasm till att själv bli världsfrånvänd och isolerad är kortare än Joe tror, och det är tragiskt att följa denna nedåtgående spiral.

 

För att inte tala om Normas egna öde. Hennes överdrivna mimik, narcissismen och självhatet, beroendet av Max och Joe. Det är lika skrämmande som fascinerande att följa, och perfekt inramat av det pompösa och livlösa palats hon bor i.

Se också: Mulholland Drive är en lite mer mystisk film, men Lynch har hämtat mycket inspiration från Billy Wilders klassiker. Kiss Me Deadly är mer samtida med Sunset Boulevard, visserligen lite råare, men följer också en 30-nånting man på dekis i L.A. som dras in i en dunkel och underlig värld. När det kommer till skildringar av galna föredettingar är What Ever Happened to Baby Jane? oumbärlig. The Artist är en mer lättsam hyllning till stumfilmseran. Och apropå det kan man alltid se dubbelavsnittet av Seinfeld när George, Jerry och Kramer drar västerut och lär känna Hollywoods mörka sida – lättsamt och genialisk.

 
Mitt betyg: 4+ av 5

The Chumscrubber (2005)

Originaltitel: The Chumscrubber
Svensk titel: The Chumscrubber
Land: USA
År: 2005
Regissör: Arie Posin
Manusförfattare: Arie Posin, Zac Stanford
Genre: Drama, Svart komedi, High school

Vad: Svart komedi om några knarklangande high school-studenter i en solig småstadsidyll (höga backar, rader av villor, tänk E.T. och Karate Kid). Storyn inleds med ett självmord, som snart leder till en kidnappning, om än av det mildare slaget. Allt mitt framför näsan på ett gäng vuxna som är helt främmande inför sina barns verklighet.

Vem: Idel bekanta ansikten bland föräldrarna – Ralph Fiennes, Glenn Close, Carrie-Anne Moss, John Heard (ni vet, pappan i Ensam hemma) och ett gäng tv-kändisar – men det är den yngre skaran, som gör bäst ifrån sig. Jamie Bell som tystlåten, missförstådd huvudperson, Justin Chatwin som obehaglig buse, Camilla Belle som busens godhjärtade flickvän, och Lou Taylor Pucci som busens bortskämda, viljelösa sidekick.

Hur: Som en blandning av Donnie Darko och Thumbsucker (där tidigare nämnda Pucci förresten spelade huvudrollen), men med långt ifrån lika starka karaktärer. Den kommer liksom aldrig längre än till att huvudpersonen är frustrerad för att föräldrarna är oförstående. Trots allt en bra ungdomsskildring, och filmen lyckas hålla sig på rätt sida om den hårfina gränsen mellan lyckad och misslyckad svart humor – även om det inte är någon knivskarp satir vi pratar om.

Bättre än: Brick

Sämre än: Donnie Darko

Mitt betyg: 3+ av 5