Nattlek (1966)

Originaltitel: Nattlek
Svensk titel: Nattlek
Land: Sverige
År: 1966
Regissör: Mai Zetterling
Manusförfattare: Mai Zetterling, David Hughes
Genre: Drama
  

    
Vad: Jan återvänder till sitt barndomshem (eller snarare barndomsslott) med sin flickvän Mariana. Miljön triggar minnesbilder av Jans ångestfyllda men också farsartade, nästan burleska, uppväxt som tycks ha varit ett enda långt vuxenparty. Och sedan är det hans svåra relation till den neurotiska modern, som på något freudianskt vis ska förklara varför Jan varken kan binda sig med eller tillfredsställa Mariana.

 
Vem: Det är rent olidligt att följa Keve Hjelm som den odrägliga, vuxna pojken Jan. Delvis beror det på karaktärens oförlåtliga beteende mot sin flickvän, men mest på Hjelms hopplöst daterade teaterskådespel. Det teatrala behöver inte vara ett problem i sig, de flesta svenska skådespelare i mitten på 60-talet led av det (ja, så gott som alla utom Lena Nyman), men några av dem hade ändå tillräcklig talang och närvaro för att dagens tittare ska kunna ha överseende med sättet att agera. Men så inte med Hjelm, han levererar sina pseudopsykologiska repliker HÖGT, TYDLIGT och HELT UTAN NYANSER...

Ingrid Thulin som Jans mor är givetvis också teatral, men det passar rollen bättre, och hon spelar i en helt annan division än Hjelm. Lena Brundin som Mariana har inte mycket material att jobba med, men gör i alla fall sin roll hyfsat nedtonad. Resten av karaktärerna flimrar mest förbi som delar av den Fellini-aktiga cirkus Jans uppväxt var. Bland slottets självupptagna, berusade och sexfixerade gäster är det bara Monica Zetterlund och den storväxta Christian Bratt jag minns efteråt.

Den enda som verkligen spelar riktigt bra är dock Naima Wifstrand, som Jans gamla mormor. En hygglig tant som påminner om Almodóvars favoritpensionär Chus Lampreave.

 
Hur: Jag tyckte väldigt mycket om Zetterlings Flickorna (1968) och det jag sett av långfilmsdebuten Älskande par (1964) kändes både starkt och välspelat. Men Nattlek träffar helt fel hos mig. Att Jan skyller sin alienation inför flickvännen på ett Oidupus-komplex känns larvigt och förlegat, men dessutom envisas Zetterling med den sortens cirkus- och gycklarsymbolik som man ibland ser hos Bergman och alltför ofta hos Fellini. Jag har lika svårt att sympatisera med överklassmänniskorna här som i La Dolce Vita, och jag tänker alltför ofta på den hysteriska 8½, både för sättet som karaktärerna flockas kring kameran och hur de pratar om blommor och bin och män från Mars och kvinnor från Venus.

 
Till skillnad från Fellini kan man inte gärna anklaga Zetterling för att vara gubbsjuk. Kanske vill hon bara göra satir av överklasspojkar, jag vet inte. Där kan säkert finnas ett gott syfte, men formen är alldeles för mossig, både till symbolik och skådespel. Det enda försonande med Nattlek är Rune Ericsons svartvita foto och Wifstrands och Zetterlunds rollprestationer. Resten kan jag vara utan.

Ungefär i klass med, men åtminstone kortare än: La Dolce Vita, 8 ½

Sämre än: Älskande par, Flickorna, Smultronstället, Cabirias nätter
 
Mitt betyg: 2 av 5

Blue Jasmine (2013)

Originaltitel: Blue Jasmine
Svensk titel: Blue Jasmine
Land: USA
År: 2013
Regissör: Woody Allen
Manusförfattare: Woody Allen
Genre: Drama
 

Vad: Jasmines äktenskap med den odrägligt rika, och inte helt hederliga, affärsmannen Hal har just tagit slut. Efter att ha tvingats lämna från sig alla ägodelar (nåja, de flesta) och flytta ut ur paradvåningen på Park Avenue beger hon sig till San Francisco och sin raka motsats till syster. Livet på västkusten bjuder på många kulturkrockar, men målmedvetet, om än långsamt och bräckligt - och med mycket alkohol till hjälp - försöker Jasmine plocka upp spillrorna av sitt liv. Samtidigt ser vi tillbakablickar från den forna överklasstillvaron och vad som ledde fram till den oundvikliga kraschen.

Vem: Herr Allen själv är inte med, vilket givetvis bäddar för en mer seriös film. På pappret är rollistan inget häpnadsväckande, ett par kändisar och ytterligare några stabila namn. Men i praktiken är det ett extremt välspelat stycke film.

Cate Blanchett är den klarast lysande stjärnan, och som huvudkaraktären, den ofta ganska osympatiska Jasmine, sopar hon banan med de flesta nu levande skådepelare. De tvära kasten mellan före - som strålande värd för storslagna middagsfester i New York - och efter - som ett vrak på datakörkortskurs i San Francisco - är ingen match för henne. Allra mest imponerande är hur Blanchett kan förmå sig att se så sorgsen och uppgiven ut, och samtidigt utstråla både ignorans och överlägsenhet.

Alec Baldwin som Jasmines svin till man förväntade jag mig mest gå på rutin, men han gör rollen med bravur. Antingen är det hans engagemang i Occupy Wall Street-rörelsen som gett honom styrkan att personifiera den ondska som är egoistiska, skattesmitande affärsmän, eller så har han bara en fallenhet för att gestalta plufsiga, gubbsjuka kostymgubbar.
  
Också de mindre namnkunniga skådespelarna presterar på topp. Sally Hawkins (för många kanske mest känd som den sorglösa Poppy i Happy Go Lucky) som systern Ginger och Bobby Cannavale (för alltid ihågkommen som den också ganska sorglösa Joe i Station Agent) som hennes pojkvän, är de som sticker ut mest, men även komikern Andrew Dice Clay är bra som Gingers bittra ex-man.
 
Hur: Jag tillhör de som föredrar Woodys dramakomedier framför de rakt igenom allvarliga filmerna. Därmed inte sagt att mordhistorier som Cassandra’s Dream och Match Point är dåliga, tvärtom. Nu är ju Blue Jasmine inte någon kriminalare (även om personer som Hal tillhör världens mest kriminella varelser...), utan snarare påminner den om de relationsskildringar Allen gjorde under 70- och 80-talen, såsom En annan kvinna, September och Interiors. Men medan de uppehöll sig främst vid karaktärernas psykologiska problem, ger berättelsen om Jasmine utrymme åt en mindre navelskådande livssyn. Hennes liv slås bokstavligen i spillror, men hon är också stark nog att försöka bygga upp det igen, på egen hand.

Jag gillar också att handlingen förlagts till San Francisco och Kalifornien. Woody har mer än en gång gett en känga åt den ytlighet och anti-intellektualism han tycker präglar västkusten (om än mest Los Angeles), och med det i bakhuvudet är det roligt att se hur denna ”den mest europeiska staden” i USA framställs som både varm och mänsklig. Det är som han insett att det finns någonting annat, någonting mer, bortom den självupptagenhet som alltid tycks prägla de New York-bor vi möter i hans filmer. Nu behandlar han visserligen inte ämnen som hur man för intelligenta samtal, var man äter gott, eller vilka klassiska filmer kvartersbiograferna visar, men uppenbarligen tycker han att de möjligheterna existerar även utanför Det stora äpplets gränser.
  
Liksom i nämnda Cassandra's Dream och Match Point finns här också en klassaspekt, som lyfter historien (och mitt betyg!) ytterligare ett snäpp. Även om skildringarna av den så kallade arbetarklassen, med Gingers buffliga män i spetsen, kan bli väl stereotyp ibland, så är det med glädje jag ser avståndstagandet från den härskande klassen. Filmen må behandla en människa i kris, mot en fond av bildsköna kaliforniska miljöer, men mest av allt handlar den om att våga göra rätt även när du riskerar att tappa ansiktet. Den bild Allen målar av vad societeten gör med någon som slutar hålla den om ryggen, är inget annat än brutal. Blue Jasmine är en av regissörens allra starkaste filmer, och definitivt den mest omtumlande.

Bättre än: Cassandra’s Dream, Match Point, Scoop, Melinda & Melinda, September, En annan kvinna, Interiors 

Nästan lika bra som: Midnatt i Paris, Annie Hall, Manhattan, Hannah och hennes systrar
 
Mitt betyg: 4+ av 5

Stoker (2013)

Originaltitel: Stoker
Svensk titel: Stoker
Land: USA (Storbritannien)
År: 2013
Regissör: Park Chan-Wook
Manusförfattare: Wentworth Miller
Genre: Thriller, Mysterium, Skräck, Spänning, Övernaturligt
 

 
Vad: India är ingen vanlig tonåring. Trots att hon går i en ordinär, modern high school bor hon på en enorm herrgård där allt snarare andas 1800- än 2000-tal. Ja, just det, och så har hon ett sjätte sinne. När pappan i familjen dör under mystiska omständigheter (faktiskt så mystiska att vi knappt får veta någonting alls om vad som hänt) dyker plötsligt hennes (tills nu) okända farbror upp från ingenstans. Och inte nog med att han också verkar ha ett sjätte sinne, han har dessutom ett fånigt leende på läpparna, och kör en fräsig sportbil. Han verkar dessutom föra med sig problem, det antyds i en scen att ett hembiträde kanske försvunnit strax efter hans ankomst, och till råga på allt verkar Indias mamma nästan glad av hans sällskap.

Allt det här låter förstås ganska töntigt, men om jag säger att några riktigt skickliga skådespelare medverkar, och att filmen kan vara bland de snyggaste jag sett, så kanske det blir annat liv i luckan?

Vem: Mia Wasikowska måste vara en av de bästa skådespelare Hollywood producerat på år och dag. Jag upptäckte henne som den självhatande gymnasten i In Treatment, och sedan har hon glänst i alla roller jag sett henne spela – från indierullar som That Evening Sun och Restless till större produktioner som The Kids Are All Right och Jane Eyre. Hon är fantastisk i Stoker också, men där dialogen vanligtvis är hennes paradgren, har regissör Park Chan-Wook här lagt mer vikt på ansiktsuttryck och kroppspråk. Men det är inga problem, trots att hennes karaktär India är full av både märkliga och överdrivna känslor, hanterar Wasikowska subtila nyansskillnader så enkelt att även det rent övernaturliga känns trovärdigt.

Desto värre är det med både Indias mamma, Nicole Kidman, och farbror, Matthew Goode. Det känns fullt rimligt att Kidman är Wasikowskas mamma, så långt är det bra castat, men ärligt talat blir jag ganska irriterad på hennes begränsade minspel (jag gillar ju Kidman i vanliga fall, jag menar Eyes Wide Shut! Timmarna!). Eller så är det bara hennes stela, plastiga överläpp som får mig att tänka på Days of Our Lives, jag vet inte. Goode är inte bättre han, även om den milda Aidan Quinn-blicken känns ganska skrämmande efter ett tag. Övriga karaktärer är anonyma, de känns alla mer eller mindre som statister, Dermot Mulroney som Indias far inkluderad. Jackie Weaver får dock godkänt som oroad farmor under den korta tid hon är med. Anmärkningsvärt också att kultregissören Harmony Korine dyker upp i en liten roll.
 

Hur: Stoker är en visuell fest. Fotot, scenografin och, framförallt, klippningen är häpnadsväckande! Sättet som en miljö, eller bara ett objekt, smälter ihop med någonting helt annat gör mig nästan andlös (titta bara hur Kidmans hår övergår till en lövskog!). Tänk er en blandning av A Tale of Two Sisters och Coppolas Dracula-filmatisering (ni vet, den där boken av Stoker...), så vet ni ungefär vad som väntar. Ja, förutom att det här är ännu vackrare!

Men, som ni förstått har filmen ett problem. Och det är ingen liten detalj, utan hela den förbannade storyn. Till en början tror jag att Stoker ska handla om Indias och hennes farbror övernaturliga förmågor, men ganska snart står det klart att berättelsen hade klarat sig fint utan några sjätte sinnen. Stora delar av tiden står historien bara och trampar vatten, med korta undantag för scener som är så stämningsfulla (som när India och farbrorn sitter vid pianot) att man råkar glömma bort handlingen. När slutet väl närmar sig är jag nästan helt ointresserad av vad som ska hända. Sedan blir de sista minuterna ändå lite intressanta och jag börjar ryckas med igen. Ja, till och med näst sista scenen, ska sägas. Sedan blir allting liksom helt ologiskt och jag förbannar Hollywood för att ha parat ihop en så skicklig regissör med en sån klåpare till manusförfattare. Hur gick diskussionerna egentligen? Jag menar, Wentworth Miller? Killens enda meriter är ju att ha spelat i Prison Break, Underworld och nån jävla Resident Evil-uppföljare.

Nåja, referenserna till Hitchcocks gamla Skuggan av ett tvivel gladde mig i alla fall. Och det är väl ingen nyhet att Park aldrig varit särskilt intresserad av välskrivna, sammanhållande historier (kändes inte manuset till Old Boy som ett tv-spel i såpaformat – eller möjligen tvärtom?). Jag tror det skulle bli mycket bättre om han släppte sina försök att tilltala publikens hjärnor och helt och hållet gjorde film för ögonen. Jag ger Stoker 2 för den svaga storyn och 5 för bilderna. En stark 3:a, alltså.

Bättre än: Jag kan inte direkt säga att Stoker är bättre än någon liknande film, men utseendemässigt slår den det mesta. Och då menar jag verkligen det mesta!

Sämre än: A Tale of Two Sisters, Skuggan av ett tvivel, The Others,
 
Mitt betyg: 3+ av 5

Foxfire (2012)

Originaltitel: Foxfire
Svensk titel: Foxfire
Land: USA (fransk produktion)
År: 2012
Regissör: Laurent Cantet
Manusförfattare: Robin Campillo, Laurent Cantet, Joyce Carol Oates
Genre: Drama, Gängfilm, Tonår, Uppror
 

Vad: 1950-tal, en småstad någonstans i delstaten New York. Den duktiga Maddy och den lite stökigare Legs är trötta på magistrar som tafsar, pojkar som förtrycker och tanter som lär flickor att gilla läget, och tillsammans med tre andra tonåriga tjejer från arbetarklassen bildar de gänget Foxfire. Till en början verkar de i hemlighet och hämnas sina plågoandar med ordets makt, men i takt med att ryktet om dem börjar spridas blir aktionerna allt mer våldsamma, så till den grad att skolan vill separera dess medlemmar - samtidigt som fler unga tjejer vill ansluta sig till dem. Gänget växer och de räddar vanskötta husdjur, lär sig skjuta, ger slemmiga gubbar vad de förtjänar och startar ett kollektiv i en gammal villa ute på landet.
  

Vem: Foxfire-gänget är fyllt med okända skådespelare som alla presterar på topp. (Tydligen har amerikanska tittare klagat på blandningen av dialekter, men det märker i alla fall inte jag av.) Mest minnesvärd är förstås Raven Adamson som gängets ledare Legs, men alla tjejerna gör ett fantastiskt jobb och känns autentiska utan att för den skull reduceras till konturlösa bifigurer. Att de flesta av skådisarna aldrig spelat i en långfilm tidigare märks inte, vilket är ett gott betyg för regissör Laurent Cantet. Extra plus också till Tamara Hope som kristen, men kanske inte så naiv som man tror, dotter till den förmögna man gänget planerar att kidnappa.

 
Hur: Foxfire är en stark och omtumlande film, och precis som i Cantets tidigare verk finns där en sorgsenhet över att tvingas ställa sig utanför samhället när man bara vill göra världen lite bättre. Men till skillnad från den tragiske huvudpersonen i Time Out (originaltitel L'emploi du temps, en otroligt berörande film jag inte nog kan rekommendera) ger också historien om dessa unga kvinnor hopp och styrka. De stärker och stöttar varandra samtidigt som de också kämpar för andra utsatta i samhället. Även om Legs uppenbarligen är beredd att gå väldigt långt utanför vad lagen tillåter, är det lätt att, i ljuset av de trakasserier de får utstå som unga kvinnor från den maktlösa klassen, förstå de andra gängmedlemmarnas vilja att följa hennes manifest. Hon är en oerhört vältalig och färgstark karaktär.

Men i alla gäng uppstår det komplikationer i gruppdynamiken, alla kan inte gilla att styras av en stark ledare, och alla kan inte alltid agera solidariskt i varje situation. Ja, vi har sett det förr, men trots att Cantet tvingas ta till en del klyschor slår Foxfire de flesta gängskildringar med hästlängder. Det är möjligt att filmens 143 minuter är åtminstone 23 för många för dess eget bästa, men det är också det enda negativa jag kan säga. Och ärligt talat gillar jag att berättelsen tar tid på sig istället för att hasta förbi scener som utgör viktiga delar av helheten. Med tanke på hur många evinnerligt långa blockbusters SF visar nuförtiden kan det i alla fall inte användas som ursäkt för att inte se filmen. Och inte någon annan anledning heller, Foxfire är alldeles för bra för att du ska missa den!

Bättre än: Alla gängfilmer och de flesta nostalgiska 50-talsskildringar jag sett

Mitt betyg: 4 av 5

The Way Way Back (2013)

Originaltitel: The Way Way Back
Svensk titel: The Way Way Back
Land: USA
År: 2013
Regissör: Nat Faxon, Jim Rash
Manusförfattare: Nat Faxon, Jim Rash
Genre: Komedi, Drama, Sommarfilm

  
Vad: 14-årige Duncan tvingas tillbringa sommaren med sin mammas nya osympatiska pojkvän och dennas odrägliga dotter i deras sommarhus. Duncan vill inte vara där, och ingen verkar vilja umgås med honom, mer än möjligen den skåpsupande grannens pinsamma son. Som upplagt för ett plågsamt sommarlov, med andra ord. Men är inte grannens dotter ganska trevlig ändå, och verkar inte det där äventyrsbadet några kilometer bort lite spännande?

Vem: Liam James är, precis som bloggkollegorna Fripp och Fiffi varit inne på, briljant som Duncan. Uppsynen är klockren butter tonåring, på ett sätt som man annars mest bara ser i europeiska filmer, så hatten av till regissörerna för modet att slänga in en sådan no-name bland alla välkända skådespelare. Toni Collette vet jag inte hur många mammaporträtt hon gjort nu, och jag skulle kunna säga att det känns som hon bara ringer in rollen hemifrån, men nä, hon är faktiskt precis lika bra som i Little Miss Sunshine och The Black Balloon. Steve Carell gör till en början ett riktigt bra jobb som den extremdryga styvpappan Trent, men någonstans halvvägs in i filmen börjar jag tröttna lite på den ensidigt idiotiska bild av karln som målas upp. Mer ett manus- än skådisproblem, bör dock tilläggas. Och det går förstås att hävda att det är Duncans fjortisperspektiv vi ser, vilket i så fall ursäktar att också Amanda Peets och Allison Janneys karaktärer känns lite för platta (hur rolig den senare än är till en början).

 
Personalen på äventyrsbadet presterar också bra, med Sam Rockwell och Maya Rudolph i spetsen - den ena som boss på pappret, den andra som dito i praktiken - tätt följda av regissörsparet Nat Faxon och Jim Rash som slemmig respektive bitter medarbetare.
 

Hur: På det stora hela är The Way Way Back riktigt njutbar. Det är svårt att inte fatta tycke för Duncan, och människorna runt omkring honom är underhållande med alla sina brister och skavanker. Att storyn är förutsägbar stör mig inte så mycket, snarare är det en styrka att den lunkar på utan alltför höga ambitioner. Däremot tycker jag manusförfattarna kunde ansträngt sig mer med sina karaktärer. Och den grabbiga flåsigheten som uppstår på äventyrsbadet hade jag gärna varit utan. Sam Rockwells Owen är fin i sin hantering av Duncan, men han är också "en skön kille" på ett inte alltid så bra sätt. Jag menar, är det verkligen kul att han skiter i sina arbetssysslor och låter sin fru Caitlin oroa sig för dem? Är det meningen att vi ska skratta åt att det gör henne sur?

  
I slutändan är The Way, Way Back ändå en charmig historia och jag önskar att det gick upp fler varma och anspråkslösa ungdomsfilmer som den på bio. Det kan alla behöva, såväl trevande tonåringar som världsfrånvända vuxna.

Bättre än: Middle of Nowhere, Ett päron till farsa, Supersugen, The Wackness

Sämre än: Little Miss Sunshine, Adventureland, The Kids Are All Right, En kärlekshistoria
 
Mitt betyg: 3+ av 5

The Big Sleep (1946)

Originaltitel: The Big Sleep
Svensk titel: Utpressning
Land: USA
År: 1946
Regissör: Howard Hawks
Manusförfattare: William Faulkner, Leigh Brackett, Jules Furthman
Genre: Film noir, Spänning, Privatdeckare

 
 
Vad: Philip Marlowe är en klassisk privatdetektiv. Han har charm, tvivelaktig moral och en vass tunga, och använder hellre knytnävar än pistoler. Och på frågan "hur tar du din konjak" svarar han "i ett glas".



Marlow får i uppdrag av en gammal general att reda ut varför dennes yngsta dotter pressas på pengar, men det hela utvecklas snart till en mordhistoria, och ju djupare Marlowe gräver, desto fler fiender får han. Men som vi vet är lägg-inte-näsan-i-blöt-varningar alla privatdetektivers största sporre.
 

Vem: Mest av allt är det här såklart Humphrey Bogarts och Lauren Bacalls show, men det finns flera bra biroller också. John Ridgely som den hala ålen Eddie Mars, Elisha Cook Jr som liten detektiv, och Sonia Darrin som den sura Agnes. Och så Canino förstås, Mars brutala hantlangare, som mest kan liknas vid en skrämmande blandning av Matthew Modine och den vitsminkade mannen i Lost Highway. Riktigt obehaglig! Ja, och de flesta minns nog Dorothy Malone som bokhandlare, Joy Barlow som taxichaffis och Martha Vickers som bortskämt rikemansbarn, även om deras sätt att kasta sig vid Marlowes fötter (ibland rent bokstavligt) känns både larvigt och förlegat.




Hur: Filmen bygger mycket på sin oförutsägbarhet, men samtidigt är det också dess största svaghet. Visst är det spännande att inte ha en aning om vad som ska hända härnäst, men när detektiv Marlowe bara nystar och nystar, och storyn avverkar den ena bifiguren efter den andra, blir det snart svårt att se någon röd tråd och än mindre att engagera sig. Upplägget är visserligen lite detsamma i Riddarfalken från Malta, en film jag älskar, men där blir det liksom bara absurt, här är allting mer vardagligt, vilket också gör händelseutvecklingen lättare att avfärda som osannolik. Men det är klart, en detektivhistoria ska ju vara lite svårnystad, kanske till och med förvirrande. Och även om jag inte alla gånger känner att jag måste veta hur historien slutar, så är det intressant att följa Marlowe och se hur fallet långsamt kryper under skinnet på den till synes kolugna karln.



Det finns många noir-filmer jag gillar mer än The Big Sleep, men Bogart har något visst, tempot är ganska högt och dialogen ofta både rolig och rapp – utan att för den skull vara helt överdriven (ni vet, som i de flesta av Cary Grants rullar). Sedan blir det för mossigt ibland, när en tänkt käftsmäll ser lite väl fjäderlätt ut, eller när Bogart bokstavligen charmar glasögonen (och en del annat) av tidigare nämnda bokhandlare. Men det är mindre invändningar mot en film som redan fyllt pensionär och ändå lyckas hålla mig klistrad framför tv:n i 114 minuter – ända till den riktigt starka slutscenen. Impressive!



Citat: Marlowe: Such a lot of guns around town, and so few brains.

Bättre än: Murder, My Sweet, High Sierra, Detour, Pickup on South Street


Sämre än: Riddarfalken från Malta, Laura, Kiss Me Deadly, Chinatown
 
Mitt betyg: 4- av 5

The Seventh Victim (1943)

Originaltitel: The Seventh Victim
Svensk titel: Det sjunde offret
Land: USA
År: 1943
Regissör: Mark Robson
Manusförfattare: Charles O'Neal, DeWitt Bodeen
Genre: Thriller, Mysterium, Drama

Vad: Föräldralösa Mary lämnar småstadens kristna privatskola för att söka efter sin försvunna syster Jacqueline på Manhattan. Spåren leder henne via en privatdetektiv, en poet och en psykiater slutligen till en djävulsdyrkande sekt. Alla letar de efter Jacqueline, men vem vet var hon gömmer sig?

  
Vem: Många okända ansikten, även för ett film noir-fan som undertecknad. Kim Hunter skulle komma att medverka i en mängd stora filmer ("Stellaaaa!"), och hon gör ett hyggligt jobb som huvudpersonen Mary. Erford Gage är fin som godhjärtad poet och Isabel Jewell får godkänt som naiv sektmedlem. Men mest minnesvärd är, trots hennes få scener, Jean Brooks som systern Jacqueline, med sin sorgsna uppsyn och mystiska Cleopatra-frisyr. Rykten gör gällande att hon var deprimerad vid filmens inspelning, något som varken hennes blickar eller repliker motsäger.

Hur: Det börjar engagerande och blir snart både spännande och mystiskt. Men i slutändan lider Det sjunde offret väl mycket av karaktärernas många irrationella handlingar och beteenden, och dessutom känns det som att vissa replikskiften borde tagits om. När upplösningen närmar sig kan jag inte låta bli att känna mig lite besviken – det kunde ju varit en mycket bättre film – men sista scenen gör ändå ett starkt intryck. Dessutom är fotot rent förstklassigt, med fantastiskt skuggspel, och bidrar både till den allmänt mystiska stämningen och till enstaka sceners briljans (såsom duschscenen, som lär ha influerat en viss Alfred Hitchcock). Musiken används också sparsmakat, så när ett piano plötsligt spelar Beethovens månskenssonat, ger det full (och dyster) effekt.

Om inte några korkade studiopampar begärt en kortare film, och mycket riktigt fått den nerklippt, skulle Det sjunde offret varit en välkänd klassiker idag. Nu är den bara bortglömd, flytandes omkring alldeles under det fjärde betygsstrecket.

Om du gillar följande filmer, borde du se Det sjunde offret: Laura, Rosemary's Baby, Exorcisten, The Wicker Man, Trollbunden, Rebecca, Hämnarna 

Mitt betyg: 3+ av 5

Frances Ha (2013)

Originaltitel: Frances Ha
Svensk titel: Frances Ha
Land: USA
År: 2013
Regissör: Noah Baumbach
Manusförfattare: Noah Baumbach, Greta Gerwig
Genre: Drama, Komedi
 

Vad: Frances Ha är en aspirerande dansare bosatt i alla städers huvudstad, New York. Hon är spontan och tar dagen (och kvällen) som den kommer, men samtidigt så snacksalig att både Woody Allen och Lena Dunham skulle rodna i hennes sällskap. Med Sophie har hon vad som verkar vara både det ultimata kompis- och komboförhållandet. De stormtrivs med varandra, så till den grad att Frances gör slut med pojkvännen för att tanken på att flytta ihop med honom känns mindre lockande än att stanna kvar med Sophie. Men när Sophie träffar Patch och inte bara väljer att flytta in hos, utan utomlands med honom blir det början på en kris de gamla vännerna emellan. Frances flyttar in hos två killkompisar och trivs ganska bra med det, men långsamt börjar dansandet gå sämre och den spontana, kravlösa Frances ställs snart inför samma filosofiska fråga som så många bekymmersfria 20-nånting-åringar gjort före henne – kan man fortsätta leva utan fokus och mål eller kräver vuxenlivet att man skaffar sig ett "vanligt" jobb och blir, om inte tråkig, så i alla fall lite mindre rolig?

Vem: Efter att ha briljerat i biroller i Greenberg och Förälskad i Rom, och delat huvudroller i Damsels in Distress, får Greta Gerwig äntligen stjäla hela showen själv. Hon är sin rollfigur på ett sätt som man faktiskt ganska sällan ser i filmer. Sedan må den rollfiguren till stor del vara en självupptagen drömmare, och står man inte ut med såna är risken stor att man inte heller står ut med Frances Ha. Men sympatiserar man något sånär med hennes livssyn och förstår hennes våndor och nojor, på samma sätt som man förstår personerna i, säg, Annie Hall eller Girls, så finns här mycket att hämta. Mickey Sumner är utmärkt som den präktiga Sophie och detsamma gäller Adam Driver (japp, det är den Adam, från Girls!) och Michael Zegen som de lite mindre seriösa Lev och Benji.

Hur: Det finns en scen i Sofia Coppolas Lost in Translation där en fiktiv ung filmstjärna beskriver sina likheter med vännen och kollegan Kenau Reeves. Coppola låter det aldrig sägas rakt ut, men poängen är att framställa den unga filmstjärnan som ganska töntig. Men för den som tycker det är jättefint med någon lika andlig som Keanu finns det ju inget kul med scenen, det låter mest lite gulligt, medan Bill Murray och Scarlett Johansson verkar fåniga, rent av dryga. Likadant är det med Frances Ha och dess huvudperson, antingen känner man igen sig i hennes tankar, eller också finner man henne oerhört irriterande och/eller obegripligt vilsen. Jag behöver nog inte säga till vilken skara jag sållar mig.

Förutom min faiblesse för självcentrerade men sympatiska NY-invånare gillar jag dessutom svartvitt, dels medför det en tidlös kvalitet, men framförallt skapar det associationer till andra pratiga klassiker som Woodys Manhattan, Jim Jarmuschs Stranger Than Paradise och diverse franska nya vågen-rullar. Kort och gott, Frances Ha passar mig som hand i handske. Sedan är den kanske inte lika perfekt som sina förebilder, upplösningen lämnar lite att önska, och Baumbach förmår inte röra upp känslostormar lika starka som i The Squid and the Whale. Men det, mina vänner, är bara petitesser. Filmen har premiär den 16:e augusti, gå och se den! Behöver jag säga att soundtracket i sig är skäl nog att uppsöka en biograf (eller Way Out West, där den också visas)?

Bättre än: Stranger Than Paradise, Metropolitan, Kicking and Screaming, Jules och Jim

Nära nog lika bra som: Manhattan, Annie Hall, Ghost World, The Squid and the Whale
 
Mitt betyg: 5- av 5

Save the Date (2012)

Originaltitel: Save the Date
Svensk titel: Save the Date
Land: USA
År: 2012
Regissör: Michael Mohan
Manusförfattare: Michael Mohan, Jeffrey Brown, Egan Reich
Genre: Romantisk komedi, Komedi, Drama

  
Vad: Sarah, hipp bokhandlare och serietecknare, och Kevin, cool rockmusiker, har just flyttat ihop. Men när Kevin friar till Sarah under en konsert med sitt band, säger hon nej. De flyttar isär, Kevin drar ut på turné och Sarah börjar uppvaktas av den trevliga marinbiologen, tillika flitiga kunden i hennes bokaffär, Jonathan. Men eftersom Sarahs präktiga syster snart ska gifta sig med Andrew, den andra halvan av Kevins rockduo, får det före detta paret svårt att släppa taget om varandra.

Vem: Lizzy Caplan är trovärdig och fin som den grubblande, tvekande Sarah, och detsamma gäller Mark Webber som blyg marinbiolog med förkärlek för artister med Wolf-namn (han har sett Wolf Eyes, Wolf Parade, Patrick Wolf, med flera, dock inte Steppenwolf!). Geoffrey Arend som Kevin känns lite mindre äkta, men det kompenseras mer än väl av hans musikerkollega, underbara Martin Starr (oförglömlig som världens bästa Bill i Freaks and Geeks). Alison Brie är för mig bara känd som Petes fru i Mad Men, men jag gillar henne som den horribla systern Beth – med tanke på hur mycket hon irriterar mig kan jag bara säga att hon gör ett bra jobb.

   
Hur: Save the Date träffar inte rätt på alla punkter, men den lyckas i alla fall hålla sig på rätt sida av den hårfina gräns som de flesta amerikanska filmer om "coola människor" (oftast är de i reklam- och/eller musikbranschen) inte klarar. Att Kevins och Andrews band känns som en mesigare version av Rays och Charlies motsvarande i Girls är acceptabelt, för filmen hänger inte kvar i såna detaljer, utan sveper mest förbi dem, för att istället koncentrera sig på relationerna huvudpersonerna emellan. Vilket är högst tacksamt, för på det planet är Save the Date både hyfsat djupgående och trovärdig. Och den väjer varken för det komiska eller det ångestfyllda i de tvära kast mellan hopp och förtvivlan som förhållandelivet innebär. Tacksamt för de som gillar tanken på romcoms, men sällan står ut med dem i praktiken.

Extra plus för Sarahs serieteckningar, i själva verket ritade av Jeffrey Brown, som gott kunde fått lite mer utrymme.

Klart bättre än: Celeste & Jessie Forever, Something Borrowed, I Love You, Man, Nick & Norahs oändliga låtlista

Nästan i klass med, men något sämre än: Bridesmaids, (500) Days of Summer, Blue Valentine, High Fidelity
 
Mitt betyg: 3+ av 5

Du gör mig galen! (2012)

Originaltitel: Silver Linings Playbook
Svensk titel: Du gör mig galen!
Land: USA
År: 2012
Regissör: David O. Russell
Manusförfattare: David O. Russell, Matthew Quick
Genre: Drama, Komedi, Romantisk komedi

  
Vad: Pat har just skrivits ut från en psykiatrisk klinik. Han hamnade där efter att ha upptäckt sin fru Nikki i duschen tillsammans med en kollega, och sedan halvt misshandlat denna kollega. Nu bor han hos sina föräldrar och är förbjuden att ens vistas i närheten av Nikki. Men det enda han vill är att övertyga henne om att han är redo för ett sunt förhållande igen. Samtidigt parar hans vänner ihop honom med Tiffany, en ung änka som också lider av vissa psykiska besvär, och efter några trevande försök till dejter bestämmer de sig för att ställa upp i en stor danstävling tillsammans – kanske för att komma varandra närmare, kanske bara för att ge Pat en chans att visa Nikki hur målinriktad och stabil han blivit.

Vem: Bradley Cooper är okej som Pat, men inte mer. Jag vet inte om det beror på rollen eller hans egna kvaliteter, men eftersom jag inte minns honom från någon annan film jag sett (vilket är en tre, fyra stycken), antar jag att han är en lite väl anonym skådis. Desto starkare är Jennifer Lawrence som Tiffany, rollen som gav henne en Oscar. En helt och hållet välförtjänt utmärkelse, hon övertygar i varje känsloläge, från ledsen till förbannad till glad till bara cool. Även Jackie Weaver och Robert De Niro är bra som Pats oroliga, och oroande, föräldrar. Jag gillar också John Ortiz som Pats på ytan lyckligt gifta, men egentligen skräckslagna och deprimerade, vän. Och Chris Tucker är rolig som den kroniske lögnaren Danny, även om hans roll mest bara fungerar som comical relief.
 

  
Hur: Drygt halvvägs in i filmen befinner sig Pat med vänner utanför en fotbollsarena med tusentals öldrickande, äckliga män, och jag hinner tänka att Silver Linings Playbook är bland de bättre vem-är-egentligen-sjuk-och-vem-är-normal-filmerna jag sett på senare år. Inte i närheten av Gökboet förstås (som ju är grundpelaren i den filmkategorin), men ändå, den lyckas både underhålla och beröra. Strax därefter vänder dock historien 180 grader och det blir inget mer än en vanlig romantik komedi av det hela. Även om jag gillar kemin mellan Pat och Tiffany känns det som att hela idén med de psykiska problemen går till spillo, och kanske rentav borde slopats. Filmen tillför inget nytt i ämnet och förutom att skildringen av deras respektive sjukdomstillstånd inte känns trovärdig, tycker jag inte heller att den är nödvändig. Det hade liksom räckt med att de presenterats som två lite udda personer, som gått genom en del jobbigt.

  
När jag tänker på det är ju Pat faktiskt bara ännu en i raden av småirriterande, nyskilda män – i åldern runt 30 och som vill ha sin exfru tillbaka – som den amerikanska indiegenren överbefolkats av under 2000-talet. Tiffany däremot är en betydligt roligare och mer originell karaktär. Stark – men inte rädd för att vara bräcklig – öppensinnad och humoristisk.
 
En del klagomål alltså, men på det hela taget tycker jag ju om filmen. Visst, det gör mig smått förbannad att det ska krävas psykisk sjukdom för att göra en romcom om personer som är lite sköra, men bortsett från det hade jag faktiskt trevligt från första till sista minut i biosalongen. Mest av allt för att det finns så många karaktärer att tycka om, även om det beror mer på skådespelarna än manuset.
 
Sedan är det en annan sak att den svenska titeln är så dålig att filmen nästan förtjänar en etta i betyg enkom på grund av det. Jag försöker att bara förtränga detta. (Fascinerande dock att SF klämt in originaltiteln inom parentes på sina biljetter. Som att de faktiskt medger hur pinsamt det hela är.)

Bättre än: Friends with Kids, Dan in Real Life, Dirty Dancing, Something Borrowed, Familjen Savage, Duane Hopwood, Paper Man

Ungefär i klass med: Lars and the Real Girl, Away We Go, Livet från den ljusa sidan
 
Mitt betyg: 4- av 5