Svensk titel: Du gör mig galen!
Land: USA
År: 2012
Regissör: David O. Russell
Manusförfattare: David O. Russell, Matthew Quick
Genre: Drama, Komedi, Romantisk komedi
Vad: Pat har just skrivits ut från en psykiatrisk klinik. Han hamnade där efter att ha upptäckt sin fru Nikki i duschen tillsammans med en kollega, och sedan halvt misshandlat denna kollega. Nu bor han hos sina föräldrar och är förbjuden att ens vistas i närheten av Nikki. Men det enda han vill är att övertyga henne om att han är redo för ett sunt förhållande igen. Samtidigt parar hans vänner ihop honom med Tiffany, en ung änka som också lider av vissa psykiska besvär, och efter några trevande försök till dejter bestämmer de sig för att ställa upp i en stor danstävling tillsammans – kanske för att komma varandra närmare, kanske bara för att ge Pat en chans att visa Nikki hur målinriktad och stabil han blivit.
Vem: Bradley Cooper är okej som Pat, men inte mer. Jag vet inte om det beror på rollen eller hans egna kvaliteter, men eftersom jag inte minns honom från någon annan film jag sett (vilket är en tre, fyra stycken), antar jag att han är en lite väl anonym skådis. Desto starkare är Jennifer Lawrence som Tiffany, rollen som gav henne en Oscar. En helt och hållet välförtjänt utmärkelse, hon övertygar i varje känsloläge, från ledsen till förbannad till glad till bara cool. Även Jackie Weaver och Robert De Niro är bra som Pats oroliga, och oroande, föräldrar. Jag gillar också John Ortiz som Pats på ytan lyckligt gifta, men egentligen skräckslagna och deprimerade, vän. Och Chris Tucker är rolig som den kroniske lögnaren Danny, även om hans roll mest bara fungerar som comical relief.
Hur: Drygt halvvägs in i filmen befinner sig Pat med vänner utanför en fotbollsarena med tusentals öldrickande, äckliga män, och jag hinner tänka att Silver Linings Playbook är bland de bättre vem-är-egentligen-sjuk-och-vem-är-normal-filmerna jag sett på senare år. Inte i närheten av Gökboet förstås (som ju är grundpelaren i den filmkategorin), men ändå, den lyckas både underhålla och beröra. Strax därefter vänder dock historien 180 grader och det blir inget mer än en vanlig romantik komedi av det hela. Även om jag gillar kemin mellan Pat och Tiffany känns det som att hela idén med de psykiska problemen går till spillo, och kanske rentav borde slopats. Filmen tillför inget nytt i ämnet och förutom att skildringen av deras respektive sjukdomstillstånd inte känns trovärdig, tycker jag inte heller att den är nödvändig. Det hade liksom räckt med att de presenterats som två lite udda personer, som gått genom en del jobbigt.
När jag tänker på det är ju Pat faktiskt bara ännu en i raden av småirriterande, nyskilda män – i åldern runt 30 och som vill ha sin exfru tillbaka – som den amerikanska indiegenren överbefolkats av under 2000-talet. Tiffany däremot är en betydligt roligare och mer originell karaktär. Stark – men inte rädd för att vara bräcklig – öppensinnad och humoristisk.
En del klagomål alltså, men på det hela taget tycker jag ju om filmen. Visst, det gör mig smått förbannad att det ska krävas psykisk sjukdom för att göra en romcom om personer som är lite sköra, men bortsett från det hade jag faktiskt trevligt från första till sista minut i biosalongen. Mest av allt för att det finns så många karaktärer att tycka om, även om det beror mer på skådespelarna än manuset.
Sedan är det en annan sak att den svenska titeln är så dålig att filmen nästan förtjänar en etta i betyg enkom på grund av det. Jag försöker att bara förtränga detta. (Fascinerande dock att SF klämt in originaltiteln inom parentes på sina biljetter. Som att de faktiskt medger hur pinsamt det hela är.)
Bättre än: Friends with Kids, Dan in Real Life, Dirty Dancing, Something Borrowed, Familjen Savage, Duane Hopwood, Paper Man
Ungefär i klass med: Lars and the Real Girl, Away We Go, Livet från den ljusa sidan
Mitt betyg: 4- av 5
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar