Grand Central (2013)

Originaltitel: Grand Central
Svensk titel: Grand Central
Land: Frankrike
År: 2013
Regissör: Rebecca Zlotowski
Manusförfattare: Gaëlle Macé, Rebecca Zlotowski
Genre: Drama

Vad: I en pittoresk by i Rhônedalen, södra Frankrike, finns traktens stora arbetsgivare, kärnkraftverket. Här har de lyckligt lottade fast anställning och (relativt) säkra sysslor, de andra är timanställda och tilldelas de mest riskfyllda uppdragen, i kraftverkets hjärta. Gary tjuvåker tåget till byn, i desperat behov av jobb. Bemanningsföretaget godkänner honom och snart är han en del av den hårda gemenskapen. Han får hyra en sovplats i Gilles husvagn, bredvid snart gifta paret Toni och Karole och vad som följer är en kontrastrik tillvaro, där Gary pendlar mellan älskog och brutal svartsjuka, mellan lyckokänslor i blomstrande dalgångar och radioaktiv dödsångest.

Vem: Jag är inte bekant med regissör Rebecca Zlotowski, men även om Grand Central är en historia som aldrig riktigt lyfter, blir jag nyfiken på hennes andra alster. Vad rollprestationerna beträffar så vimlar här av skickliga skådespelare. Tahar Rahim, känd från Det förflutna och En profet, funkar bra som den sökande Gary. Léa Seydoux (som jobbat med Zlotowski tidigare) är perfekt som Karole, och detsamma gäller Dardenne-brödernas favorit Olivier Gourmet som den rutinerade Gilles. Och Denis Menochét är kanske inte lika fruktansvärd och horribel som i Allt för min son, men fortfarande ganska skräckinjagande. Ändå kommer vi aldrig riktigt någon av dessa personer på djupet. Inte på grund av bristande skådespel, utan för att vi får veta så lite om dem. Scenerna i kraftverkets omklädningsrum, och det stundande bröllopet, får mig att tänka på Deer Hunter, men här finns inga smärtande bakgrundshistorier av den sort som Michael Cimino fyllde sitt 40 år gamla mästerverk med för att få oss att förstå och känna med hans karaktärer. Persongalleriet i Grand Central är ganska stort och kanske är det deras gemensamma tillvaro Zlotowski vill skildra, snarare än enskilda livsöden.

Hur: Garys vardag skiftar mellan stundtals brutala, stundtals vackra omgivningar. Krypande obehag från pipande geigermätare och oförsiktig hantering av radioaktivt material blandas med vackra intryck från miljöerna längs Rhônefloden. Ett par gånger låter Zlotowski storyn tyna bort en stund, och den bildsköna naturen ta över (till tonerna av stämningsfull musik som hämtad ur någon av Hal Hartleys 90-talsfilmer), men de scenerna passerar snabbt, och även utanför kraftverket framstår livet som ganska hårt och kallt. I den sömniga småstaden ägnar man antingen sin ledighet åt att dricka på krogen eller dricka hemma. Sedan spelar det inte så stor roll om det firas bröllop eller after work, männen drar samma plumpa skämt och döljer alla känslouttryck under oändliga lager sarkasm. Det finns något otroligt sorgligt i att höra dem skämta bort rädslan för strålningen de alla utsätts för. De känner till riskerna det medför, men tycks ändå ha förlikat sig med att det inte finns andra jobb att få.

Väl inne i arbetet, i sina yrkesroller, är de respektfulla mot varandra, men bara de kommer tillbaka till omklädningsrummen visar manschauvinismen sitt fula tryne igen. I längden blir det enformigt att ta del av, och nämnda naturscener är för få och för anonyma för att kunna väga upp det. Kärlekshistorien som utvecklas mellan Gary och Karole ingjuter visserligen lite hopp, men inte heller den lyckas riktigt gripa tag.

Jag önskar att Zlotowski vågat göra ett renodlat triangeldrama, med den dödligt farliga kärnkraften enbart som en fond. Eller istället helt fokusera på den extrema variant av bemanningshelvete som är kraftverksarbetarnas tillvaro. Där gömmer sig två riktigt intressanta filmer.

Sämre än: Deer Hunter, Den röda öknen, Laurent Cantets filmer

Bättre än: Hm, kan inte minnas så många dåliga kärnkraftsfilmer, men kanske den är bättre än gamla svenska miniserien Blueprint i alla fall.

Mitt betyg: 3 av 5

Kodachrome (2017)

Originaltitel: Kodachrome
Svensk titel: Kodachrome
Land: USA
År: 2017
Regissör: Mark Raso
Manusförfattare: Jonathan Tropper
Genre: Drama

Vad: Matt – tidigare framgångsrik skivbolagstalangjägare, nu på väg att mista sitt jobb – måste skjutsa sin far Ben – professionellt en legandarisk fotograf, privat en första klassens skitstövel – till det sista fotolabbet som fortfarande framkallar Kodachrome-film. Filmrullarna kan absolut inte skickas med post, för då finns ju ingen anledning att para ihop de här två idioterna, eller ens berätta den här historien. Men just det, den är ju based on a true story, så då ska jag väl inte ifrågasätta hur de ens kan överväga att sätta sig i samma bil.

Ja, sedan är det Zoe också, faktiskt en ganska trevlig person tillika sjuksköterska, som tvingas haka på grabbarna grus bilresa. Men hon blir aldrig mycket mer än en svag vind av vänlighet i den storm av otrevligheter hennes medresenärer utsätter varandra för.

Vem: Ed Harris gör nog vad han kan med sin karaktär. Ben är en dryg och otrevlig person, och Harris vet hur man spelar såna. Zoe är tyvärr ganska platt, även om Elizabeth Olsen gör bra ifrån sig med det lilla material hon fått. Däremot har jag svårt för Jason Sudeikis, han klarar kanske av att förmedla Matts känslor hyfsat, men hans sätt att prata får mig bara att tänka actiontrailer-speakerröst. Och som talangjägare åt ett hippt skivbolag är han allt annat än trovärdig. Det är skinnjackan han inte kan bära, det är sättet han vill agera hipp indiekonnässör på sitt jobb, men framstår som en skurkaktig mellanchef på någon ansiktlös storkoncern. Och det är hans slarviga ihopklumpande av band, som Arcade Fire med Coldplay, Galaxie 500 med Live.

Nu kan det ju verka som att några brister i detaljkollen stör mig orimligt mycket, men de där bristerna är liksom symtomatiska för allt i Kodachrome. Musikdetaljerna verkar påkomna av någon som aldrig lyssnat på nämnda band. Zoe heter Zoe bara för att någon tyckte det låter som ett indie-namn. Resan innehåller de sedvanliga road movie-beståndsdelarna, från diner-luncher via släktbesök till den slutliga destinationen, men det känns inte som att manusförfattaren någonsin åkt på en bilfärd. Åtminstone inte med andra människor.

Att hela den här sörjan skrivits av den prisade romanförfattaren Jonathan Tropper är inte hundra procent överraskande, med tanke på hans ganska banala syn på mänskliga relationer. Men till och med för honom är det väl lite tunt? Kanske har för många producenter (femton personer, enligt IMDb) försökt agera kockar i den här Netflix-soppan? Uppenbarligen är det i alla fall någon som behöver förstå att du inte kan "koka ner" (detta förbannade uttryck!) några trötta genreklyschor till ett manus och få en trovärdig film.

Hur: Filmhistorien är ju full av karaktärer som till en början verkar vedervärdiga, men som framåt filmernas slutskeden, ändå skapar en viss empati eller åtminstone förståelse hos sin publik. Bland de lyckade exemplen finns allt från Gudfadern till Royal Tenenbaums. Mindre lyckade är väl valfritt överhuvud i sämre maffiahistorier, eller kanske Meryl Streep i Djävulen bär Prada. Kodachrome hör till de mindre lyckade. Men elaka pappa Ben är inte filmens verkliga problem. I de där berättelserna med hårdhudade gamlingar vars fasader vi långsamt får tränga genom, finns det ju alltid en mer eller mindre sympatisk huvudperson som kontrasterar mot illviljan och dumheten. Men inte i Kodachrome. Här kontrasteras den gamle gubbfan bara av en lite mindre gubbig fan.

Visst är det också Troppers syfte att inte välja en helt sympatisk snubbe för huvudrollen, grejen är bara att jag hela tiden får känslan av att Tropper egentligen inte tycker så illa om Matt. Hörni tittare, visst är han väl ändå rätt cool, en ganska skön snubbe?

Sedan blir jag så oerhört trött av sättet som huvudpersonernas allmänna jävlighet kombineras med indie-klyschigt vurmande för analoga media och snack om hur kulturen var bättre förr. Det finns filmer där det blir roligt, som While We're Young, eller till viss mån Be Kind, Rewind och Me, Earl and the Dying Girl (även om det är två mediokra filmer). Men eftersom Troppers karaktärer har absolut noll sympatiska egenskaper vill jag bara – på klassiskt Belushi-i-Animal-House-manér – dänga Bens kamera hårt i marken (är sugen på riva ut filmrullen och lägga i solen också, men vänta, det kanske de gjorde i filmen? Någonting lyckades de alltså med?) och bryta Matts vinyler mot mina knän.

Men vem vet, kanske är det inte Tropper eller regissör Mark Raso som gjort ett uselt jobb? De kanske bara lånat sitt namn till en av Netflix uträknad indie-road-movie-algoritm.

Sämre än: Alla road movies jag kan komma på.

Bättre än: Jo, Manos Hands of Fate är spontant en road movie den faktiskt klår. Och kanske Tom Greens bidrag till genren, men tror aldrig jag sett klart den...


Mitt betyg: 2- av 5