Frances Ha (2013)

Originaltitel: Frances Ha
Svensk titel: Frances Ha
Land: USA
År: 2013
Regissör: Noah Baumbach
Manusförfattare: Noah Baumbach, Greta Gerwig
Genre: Drama, Komedi
 

Vad: Frances Ha är en aspirerande dansare bosatt i alla städers huvudstad, New York. Hon är spontan och tar dagen (och kvällen) som den kommer, men samtidigt så snacksalig att både Woody Allen och Lena Dunham skulle rodna i hennes sällskap. Med Sophie har hon vad som verkar vara både det ultimata kompis- och komboförhållandet. De stormtrivs med varandra, så till den grad att Frances gör slut med pojkvännen för att tanken på att flytta ihop med honom känns mindre lockande än att stanna kvar med Sophie. Men när Sophie träffar Patch och inte bara väljer att flytta in hos, utan utomlands med honom blir det början på en kris de gamla vännerna emellan. Frances flyttar in hos två killkompisar och trivs ganska bra med det, men långsamt börjar dansandet gå sämre och den spontana, kravlösa Frances ställs snart inför samma filosofiska fråga som så många bekymmersfria 20-nånting-åringar gjort före henne – kan man fortsätta leva utan fokus och mål eller kräver vuxenlivet att man skaffar sig ett "vanligt" jobb och blir, om inte tråkig, så i alla fall lite mindre rolig?

Vem: Efter att ha briljerat i biroller i Greenberg och Förälskad i Rom, och delat huvudroller i Damsels in Distress, får Greta Gerwig äntligen stjäla hela showen själv. Hon är sin rollfigur på ett sätt som man faktiskt ganska sällan ser i filmer. Sedan må den rollfiguren till stor del vara en självupptagen drömmare, och står man inte ut med såna är risken stor att man inte heller står ut med Frances Ha. Men sympatiserar man något sånär med hennes livssyn och förstår hennes våndor och nojor, på samma sätt som man förstår personerna i, säg, Annie Hall eller Girls, så finns här mycket att hämta. Mickey Sumner är utmärkt som den präktiga Sophie och detsamma gäller Adam Driver (japp, det är den Adam, från Girls!) och Michael Zegen som de lite mindre seriösa Lev och Benji.

Hur: Det finns en scen i Sofia Coppolas Lost in Translation där en fiktiv ung filmstjärna beskriver sina likheter med vännen och kollegan Kenau Reeves. Coppola låter det aldrig sägas rakt ut, men poängen är att framställa den unga filmstjärnan som ganska töntig. Men för den som tycker det är jättefint med någon lika andlig som Keanu finns det ju inget kul med scenen, det låter mest lite gulligt, medan Bill Murray och Scarlett Johansson verkar fåniga, rent av dryga. Likadant är det med Frances Ha och dess huvudperson, antingen känner man igen sig i hennes tankar, eller också finner man henne oerhört irriterande och/eller obegripligt vilsen. Jag behöver nog inte säga till vilken skara jag sållar mig.

Förutom min faiblesse för självcentrerade men sympatiska NY-invånare gillar jag dessutom svartvitt, dels medför det en tidlös kvalitet, men framförallt skapar det associationer till andra pratiga klassiker som Woodys Manhattan, Jim Jarmuschs Stranger Than Paradise och diverse franska nya vågen-rullar. Kort och gott, Frances Ha passar mig som hand i handske. Sedan är den kanske inte lika perfekt som sina förebilder, upplösningen lämnar lite att önska, och Baumbach förmår inte röra upp känslostormar lika starka som i The Squid and the Whale. Men det, mina vänner, är bara petitesser. Filmen har premiär den 16:e augusti, gå och se den! Behöver jag säga att soundtracket i sig är skäl nog att uppsöka en biograf (eller Way Out West, där den också visas)?

Bättre än: Stranger Than Paradise, Metropolitan, Kicking and Screaming, Jules och Jim

Nära nog lika bra som: Manhattan, Annie Hall, Ghost World, The Squid and the Whale
 
Mitt betyg: 5- av 5