L'amour l'après-midi (1972)

Originaltitel: L'amour l'après-midi
Svensk titel: Kärlek på eftermiddagen
Land: Frankrike
År: 1972
Regissör: Eric Rohmer
Manusförfattare: Eric Rohmer
Genre: Drama, Romantik

Vad: Frédéric lever ett tryggt liv i förorten med fru, dotter och ett till barn på väg, men det är i storstaden (Paris) han trivs. Där finns kontoret och, framförallt, folkmassorna, vimlet, varuhusen och caféerna. Ingenstans känner han sig så levande som bland andra människor i rörelse.

Så långt är allting fint, Frédéric är tillfreds med att pulsen går upp under dagen för att sedan gå ner igen under kvällar och helger. Men så tittar Chloé, en gammal väns före detta, förbi på kontoret och även om han inte vill låtsas om det först, så börjar en längtan efter nya intryck, ett mer omtumlande och otryggt liv, långsamt infinna sig hos Frédéric. Han berättar för sin fru Hélène om Chloé och beskriver hennes impulsiva, orädda sätt som irriterande, men är det faktiskt så han tycker? Är verkligen hennes spontanbesök på kontoret så störande?

Vem: Bernard Verley (Frédéric) och Zouzou (Chloé) är flitiga skådespelare, även om jag inte sett dem i några andra filmer. Hur som helst är de perfekta för sina roller, Verley ser precis så pojkaktigt naiv och egenkär ut som rollen kräver, och Zouzou (som förresten sjöng den här finfina låten, och dejtade rockstjärnor som Brian Jones och Dave Davies) verkligen lyser av anti-etablissemang, samtidigt som hon känns ganska manipulativ i sin högst medvetna "spontanitet". I övrigt ser vi mest ganska oetablerade skådespelare i rollerna som Frédérics fru, vänner och kollegor. Françoise Fabian (Maud i Min natt med Maud) dyker dock upp i en absurd drömsekvens.

Hur: Till en början tycker jag verkligen om Kärlek på eftermiddagen. Bilderna från Paris gator är underbara att se för alla som någon gång blivit kära i, eller bara drömt om, den romantiska staden. Och Frédérics berättarröst ger filmen en trevlig stämning som känns hyfsat intellektuell och eftertänksam, utan att för den skull bli varken särskilt tung eller existentiell. Lagom lättsam och icke-världsfrånvänd underhållning alltså, precis vad jag tycker om. Och dessutom en fin påminnelse om varför jag gillar romantiska filmer i allmänhet och pratiga franska sådana i synnerhet.

Men ju mer av Frédérics liv jag ser, desto svårare får jag för honom. I början uppskattar jag hans lunchbetraktelser, sedan börjar jag tycka att dagdrömmarna är lite väl tonåriga (tänk Felix Herngrens fantasier i Vuxna människor), och snart känns han bara egoistisk i sitt värnande om den egna friheten framför allt. Överlag känns regissör Rohmers syn på manligt och kvinnligt ganska mossig.

I takt med att dessa dåliga egenskaper uppdagas börjar det också kännas som att filmen trampar vatten, och det blir svårare att koncentrera sig. Samtidigt är det långsamma tempot lite av Kärlek på eftermiddagens styrka. Vi ser dagarna, veckorna, till och med månaderna gå (tydligt markerade med en snygg almanacka på Frédérics kontor) utan att det egentligen händer så mycket. Huvudpersonernas känslor och tankar utvecklas, men det sker varken över en natt eller genom något fånigt tidshoppande, musiksatt montage (ni vet, de som moderna romantiska komedier måste använda för att publiken ska förstå att tid har gått), utan genom korta scener som får illustrera mer eller mindre subtila skillnader i karaktärernas beteenden. Framförallt slutscenen är magnifik på det sättet, och efter att filmen sjunkit till en klar trea i mina ögon, så tar den sig i sista minuten fram till nästa betygsgräns. Om än inte förbi den.

Bättre än: 95% av alla moderna romcoms.

Sämre än: Manhattan, Hannah och hennes systrar, Mamman och horan, Tag mitt liv, Mannen-hustrun-älskaren, Min natt med Maud

Mitt betyg: 3+ av 5