Svensk titel: The One I Love
Land: USA
År: 2014
Regissör: Charlie McDowell
Manusförfattare: Justin Lader
Genre: Drama, Romantisk komedi, Mysterium
Vad: Sophie och Ethans förhållande knakar i fogarna. Av sin parterapeut får de rådet att spendera helgen i hans fritidshus utanför stan. Alla par som kommer dit åker nämligen därifrån lyckliga igen.
Sagt och gjort, men snart börjar vi ana att något inte står rätt till i det idylliska lilla huset. Sophie och Ethan är visserligen sällan överens om sina känslor inför saker och händelser, men nu börjar väl upplevelserna gå lite för mycket isär?
Vem: Ted Danson får visserligen agera parmedlare i filmens första scen, och med stort vitt hår och konnotationer till avdankade föredettingar gör han det bra. Men därefter är The One I Love helt och hållet Elisabeth Moss och Mark Duplass show. De båda behärskar till fullo konsten att spela lagom obekväma (inte skärrade, inte obrydda, bara lite besvärade), vilket syns i den osäkerhet som parrelationens begynnande sönderfall skapat. Men de får också använda det obekväma till att visa hur en rationell person kan tänkas agera när hen ställs inför något helt irrationellt. Och även om det är svårt att få en orealistisk situation att kännas realistisk, så gör både Moss och Duplass sitt yttersta för att det ska lyckas.
Sedan vill jag inte avslöja för mycket om handlingen, men det allra bästa med skådespelarinsatserna är hur subtilt karaktärerna förändras från en scen till en annan. Det är bara små, små saker som händer, men ändå upplever jag som tittare precis samma förvirring som rollfigurerna gör inför varandra. Imponerande.
Hur: Mark Duplass-filmer är lite av en egen genre. Eller ja, "mumblecore" kallar väl vissa den, men det namnet kan ju innefattar indiefilmer i största allmänhet, medan Duplass har en tendens att medverka i berättelser som antingen är lite mer udda - såsom Safety Not Guaranteed - eller bara bygger på en enda idé/infallsvinkel - såsom Humpday. Jag gillar egentligen inte någon av de filmerna, men The One I Love klarar på något sätt av att kombinera båda dessa stilar utan att jag tappar intresset.
Visst, känslan av att se på filmad teater är fortfarande där, men det stör inte, för den lilla twisten i manuset är precis så lagom puttrande rolig att jag måste veta vad som ska hända. Bara att få se hur Sophie och Ethan ska bete sig i nästa scen är nog för att hålla mitt intresse uppe under hela filmen.
Tyvärr tycker jag inte att historien knyts ihop särskilt bra, det blir ganska förutsägbart. Och det är på den punkten som manusförfattaren Justin Lader verkligen har något att lära av Hollywoods allra smartaste galenpanna, Charlie Kaufman. Även om det här inte alls är lika spektakulärt rent visuellt som Kaufmans filmer, utan mer av ett enkelt kammarspel, så är det omöjligt att inte dra den parallellen. Och omöjligt att inte känna hur Lader bleknar i jämförelse.
Men The One I Love håller nästan hela vägen in i mål, och resan dit är så underhållande och välspelad att den gör sig förtjänt av en fyra. Det finns hopp om framtiden för Justin Lader.
Bättre än: Safety Not Guaranteed
Ungefär i klass med: Ruby Sparks, Stranger Than Fiction
Sämre än: Nästan allt av Charlie Kaufman
Mitt betyg: 4- av 5
Kul att du har denna film idag. Min revy på filmen kommer upp imorgon bitti. Titta gärna in då så får du se vad jag tyckte om filmen... :-)
SvaraRaderahttp://fripp21.blogspot.se/
Håller med om att skådespeleriet är mycket delikat och riktigt intressant.
SvaraRaderaJag gillade Safety not guaranteed på grund av dess sköna feeling men var inte alls betuttad i Humpday. Om vi ska jämföra med andra filmer... Denna var klart bättre än Ruby Sparks! Och ungefär lika bra som Stranger than fiction, även om filmerna är helt olika. Den var till sist inte lika bra som The eternal sunshine...
Tycker nog allt att du är lite för sträng mot manusförfattaren dock! Detta var mestadels bra. En stabil fyra och vem vet, den kanske är uppe och nosar på en plats på topplistan för 2014 till och med!
Ja, kan tänka mig att båda skådespelarna tyckte det var ett riktigt roligt projekt!
RaderaTyckte också att Safety var bättre än Humpday, helt klart, men det var ändå något med den som jag störde mig på. Tror det mesta negatva berodde på den där snubben som jag står fast vid är en obehaglig blandning av Fredde Granberg och Owen WIlson. :)
Lite sträng, kanske, men tydligen var det Duplass grundidé från början, så frågan är hur mycket Justin Lader egentligen bidragit med... Nåja, det är väl hårklyverier, en bra film är det ju hur som helst. Känns spontant som en bubblare till min årsbästalista.