måndag 28 januari 2019

Grand Central (2013)

Originaltitel: Grand Central
Svensk titel: Grand Central
Land: Frankrike
År: 2013
Regissör: Rebecca Zlotowski
Manusförfattare: Gaëlle Macé, Rebecca Zlotowski
Genre: Drama


Vad: I en pittoresk by i Rhônedalen, södra Frankrike, finns traktens stora arbetsgivare, kärnkraftverket. Här har de lyckligt lottade fast anställning och (relativt) säkra sysslor, de andra är timanställda och tilldelas de mest riskfyllda uppdragen, i kraftverkets hjärta. Gary tjuvåker tåget till byn, i desperat behov av jobb. Bemanningsföretaget godkänner honom och snart är han en del av den hårda gemenskapen. Han får hyra en sovplats i Gilles husvagn, bredvid snart gifta paret Toni och Karole och vad som följer är en kontrastrik tillvaro, där Gary pendlar mellan älskog och brutal svartsjuka, mellan lyckokänslor i blomstrande dalgångar och radioaktiv dödsångest.


Vem: Jag är inte bekant med regissör Rebecca Zlotowski, men även om Grand Central är en historia som aldrig riktigt lyfter, blir jag nyfiken på hennes andra alster. Vad rollprestationerna beträffar så vimlar här av skickliga skådespelare. Tahar Rahim, känd från Det förflutna och En profet, funkar bra som den sökande Gary. Léa Seydoux (som jobbat med Zlotowski tidigare) är perfekt som Karole, och detsamma gäller Dardenne-brödernas favorit Olivier Gourmet som den rutinerade Gilles. Och Denis Menochét är kanske inte lika fruktansvärd och horribel som i Allt för min son, men fortfarande ganska skräckinjagande. Ändå kommer vi aldrig riktigt någon av dessa personer på djupet. Inte på grund av bristande skådespel, utan för att vi får veta så lite om dem. Scenerna i kraftverkets omklädningsrum, och det stundande bröllopet, får mig att tänka på Deer Hunter, men här finns inga smärtande bakgrundshistorier av den sort som Michael Cimino fyllde sitt 40 år gamla mästerverk med för att få oss att förstå och känna med hans karaktärer. Persongalleriet i Grand Central är ganska stort och kanske är det deras gemensamma tillvaro Zlotowski vill skildra, snarare än enskilda livsöden.


Hur: Garys vardag skiftar mellan stundtals brutala, stundtals vackra omgivningar. Krypande obehag från pipande geigermätare och oförsiktig hantering av radioaktivt material blandas med vackra intryck från miljöerna längs Rhônefloden. Ett par gånger låter Zlotowski storyn tyna bort en stund, och den bildsköna naturen ta över (till tonerna av stämningsfull musik som hämtad ur någon av Hal Hartleys 90-talsfilmer), men de scenerna passerar snabbt, och även utanför kraftverket framstår livet som ganska hårt och kallt. I den sömniga småstaden ägnar man antingen sin ledighet åt att dricka på krogen eller dricka hemma. Sedan spelar det inte så stor roll om det firas bröllop eller after work, männen drar samma plumpa skämt och döljer alla känslouttryck under oändliga lager sarkasm. Det finns något otroligt sorgligt i att höra dem skämta bort rädslan för strålningen de alla utsätts för. De känner till riskerna det medför, men tycks ändå ha förlikat sig med att det inte finns andra jobb att få.


Väl inne i arbetet, i sina yrkesroller, är de respektfulla mot varandra, men bara de kommer tillbaka till omklädningsrummen visar manschauvinismen sitt fula tryne igen. I längden blir det enformigt att ta del av, och nämnda naturscener är för få och för anonyma för att kunna väga upp det. Kärlekshistorien som utvecklas mellan Gary och Karole ingjuter visserligen lite hopp, men inte heller den lyckas riktigt gripa tag.

Jag önskar att Zlotowski vågat göra ett renodlat triangeldrama, med den dödligt farliga kärnkraften enbart som en fond. Eller istället helt fokusera på den extrema variant av bemanningshelvete som är kraftverksarbetarnas tillvaro. Där gömmer sig två riktigt intressanta filmer.

Sämre än: Deer HunterDen röda öknen, Laurent Cantets filmer

Bättre än: Hm, kan inte minnas så många dåliga kärnkraftsfilmer, men kanske den är bättre än gamla svenska miniserien Blueprint i alla fall.

Mitt betyg: 3 av 5

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar