Sunset Boulevard (1950)

Originaltitel: Sunset Blvd.
Svensk titel: Sunset Boulevard
Land: USA
År: 1950
Regissör: Billy Wilder
Manusförfattare: Charles Brackett, D.M. Marshman Jr., Billy Wilder
Genre: Drama, Film Noir, Film om film

 
 
Vad: Joe är en manusförfattare på dekis. Av en slump hamnar han i palatset där den isolerade gamla stumfilmsstjärnan Norma Desmond bor. Lockad av pengarna, och motiverad mest av bristen på någonting annat att göra, går han med på att sova över ett par nätter och hjälpa henne med ett storslaget filmmanus. Joe ser direkt att manuset är usel, men dras långsamt in i det ensamma men extrema lyxlivet – champagne- och kaviarfrukostar, bridgeluncher med andra avdankade stumfilmsstjärnor, stråkkvartettackompanjerade middagar, hemmabio (!) – till han inte längre kan förmå sig att lämna det.

Vem: William Holden är bra i huvudrollen, men det är Gloria Swanson som Norma som stjäl showen. Visst spelar hon över en del, men det är ju en viktig del av hela porträttet – Norma är inte sig själv längre, hon är en skugga av sina egna rollfigurer. Gamla stumfilmsregissören Erich von Stroheim (tänk en blandning av Alan Arkin och Jean Gabin) gör ett skrämmande bra porträtt av hennes überlojala assistent. Andra stjärnor från "the silent era" dyker upp i små cameoroller, många relativt okända idag, men Buster Keaton och svenska Anna Q Nilsson är fantastiskt roliga att se vid Desmonds bridgebord.

Hur: Inledningen är klassisk, och lika briljant idag som (jag antar att den var) då det begav sig. Joes berättarröst ger berättelsen en ödesmättad ton, och med hans eget lik flytande i poolen i inledningsscenen blir det uppenbart att vi har en både mörk och märklig historia framför oss.

 

Mörkret till trots lider filmen ibland av en lite för klämkäck ton, framförallt de scener där Joe temporärt kommer i kontakt med vännerna Betty och Artie, och den ”vanliga” världen, igen. Å andra sidan ger de en bra kontrast till den underliga, tryckande stämningen i Normas hus. Dessutom finns det en djupare dimension i många av replikerna. Joe må agera trevligt mot sina gamla vänner, men det är tydligt att han lider, nästan skäms över sig själv, i deras sällskap. Steget från att bemöta Normas manér med lite distanserad sarkasm till att själv bli världsfrånvänd och isolerad är kortare än Joe tror, och det är tragiskt att följa denna nedåtgående spiral.

 

För att inte tala om Normas egna öde. Hennes överdrivna mimik, narcissismen och självhatet, beroendet av Max och Joe. Det är lika skrämmande som fascinerande att följa, och perfekt inramat av det pompösa och livlösa palats hon bor i.

Se också: Mulholland Drive är en lite mer mystisk film, men Lynch har hämtat mycket inspiration från Billy Wilders klassiker. Kiss Me Deadly är mer samtida med Sunset Boulevard, visserligen lite råare, men följer också en 30-nånting man på dekis i L.A. som dras in i en dunkel och underlig värld. När det kommer till skildringar av galna föredettingar är What Ever Happened to Baby Jane? oumbärlig. The Artist är en mer lättsam hyllning till stumfilmseran. Och apropå det kan man alltid se dubbelavsnittet av Seinfeld när George, Jerry och Kramer drar västerut och lär känna Hollywoods mörka sida – lättsamt och genialisk.

 
Mitt betyg: 4+ av 5