Bruden bar svart (1968)

Originaltitel: La mariée était en noir
Svensk titel: Bruden bar svart
Land: Frankrike
År: 1968
Regissör: François Truffaut
Manusförfattare: François Truffaut, Cornell Woolrich, Jean-Louis Richard
Genre: Thriller, Hämnd
  

 
Vad: I filmens inledande scen försöker Julie ta sitt liv, men stoppas av sin mor. Därefter lurar hon modern och sin brorsdotter att hon ska åka bort för att vila ut sig, men drar i själva verket ut på en mordturné. Fem namn står skrivna i hennes anteckningsbok, och snart anar vi att hon tänkt mörda dem, en efter en. Klädd i tjusiga svarta och vita kläder börjar hon söka upp och förföra dem på bröllop, i konsertlokaler, i deras hem, innan de till slut får veta hennes namn och sedan dör. Men vem är Julie egentligen, och varför ger hon sig på dessa män?

Vem: Jeanne Moreau är stencool i huvudrollen. Kyligt och säkert tar hon över scenerna, i den ena hippa 60-talskreationen efter den andra, och manipulerar männen på sin lista. Bland dem finns inget särskilt porträtt som riktigt sticker ut, männen är antingen självsäkra kvinnotjusare eller ensamma ungkarlar. Michel Bouquets sorgliga uppsyn, ensam i sin lilla ungkarlslya, är den enda som ger ett bestående intryck.
 
Hur: Precis som många andra av klassiske regissören Truffauts verk är Bruden bar svart egentligen en väldigt simpel film. Simpel, men underhållande. Det är fascinerande att följa den tuffa Julie, äckligt hur de ytliga männen reagerar när de ser henne, och ganska roligt hur hon ger dem vad de förtjänar. Sedan är bakgrundshistorien, som långsamt nystas upp, kanske inte lika intressant som i en del andra hämndrullar, exempelvis Kill Bill-filmerna (Julie stryker för övrigt namnen i sin anteckningsbok precis likadant som Uma Thurmans ”The Bride”). Men eftersom filmen ändå känns så anspråkslös, dess makabra innehåll till trots, gör det faktiskt inte så mycket. Sedan kan man läsa in hur mycket eller lite symbolik man vill i Julies handlingar – den går bra att se utan att ha de hornbågade analysglasögonen på, men för mig är det underliggande feministiska budskapet svårt att missa.

Bättre än: Både mer b-betonade hämndrullar som Foxy Brown och töntigt överdrivna historier som Old Boy

Sämre än: Kill Bill
  
ELLER
  
Bättre än: Sirenen från Mississippi

Sämre än: De 400 slagen
  
Mitt betyg: 4- av 5