tisdag 20 augusti 2013

Blue Jasmine (2013)



Originaltitel: Blue Jasmine
Svensk titel: Blue Jasmine
Land: USA
År: 2013
Regissör: Woody Allen
Manusförfattare: Woody Allen
Genre: Drama
 

Vad: Jasmines äktenskap med den odrägligt rika, och inte helt hederliga, affärsmannen Hal har just tagit slut. Efter att ha tvingats lämna från sig alla ägodelar (nåja, de flesta) och flytta ut ur paradvåningen på Park Avenue beger hon sig till San Francisco och sin raka motsats till syster. Livet på västkusten bjuder på många kulturkrockar, men målmedvetet, om än långsamt och bräckligt - och med mycket alkohol till hjälp - försöker Jasmine plocka upp spillrorna av sitt liv. Samtidigt ser vi tillbakablickar från den forna överklasstillvaron och vad som ledde fram till den oundvikliga kraschen.

Vem: Herr Allen själv är inte med, vilket givetvis bäddar för en mer seriös film. På pappret är rollistan inget häpnadsväckande, ett par kändisar och ytterligare några stabila namn. Men i praktiken är det ett extremt välspelat stycke film.

Cate Blanchett är den klarast lysande stjärnan, och som huvudkaraktären, den ofta ganska osympatiska Jasmine, sopar hon banan med de flesta nu levande skådepelare. De tvära kasten mellan före - som strålande värd för storslagna middagsfester i New York - och efter - som ett vrak på datakörkortskurs i San Francisco - är ingen match för henne. Allra mest imponerande är hur Blanchett kan förmå sig att se så sorgsen och uppgiven ut, och samtidigt utstråla både ignorans och överlägsenhet.



Alec Baldwin som Jasmines svin till man förväntade jag mig mest gå på rutin, men han gör rollen med bravur. Antingen är det hans engagemang i Occupy Wall Street-rörelsen som gett honom styrkan att personifiera den ondska som är egoistiska, skattesmitande affärsmän, eller så har han bara en fallenhet för att gestalta plufsiga, gubbsjuka kostymgubbar.
  
Också de mindre namnkunniga skådespelarna presterar på topp. Sally Hawkins (för många kanske mest känd som den sorglösa Poppy i Happy Go Lucky) som systern Ginger och Bobby Cannavale (för alltid ihågkommen som den också ganska sorglösa Joe i Station Agent) som hennes pojkvän, är de som sticker ut mest, men även komikern Andrew Dice Clay är bra som Gingers bittra ex-man.
 
Hur: Jag tillhör de som föredrar Woodys dramakomedier framför de rakt igenom allvarliga filmerna. Därmed inte sagt att mordhistorier som Cassandra’s Dream och Match Point är dåliga, tvärtom. Nu är ju Blue Jasmine inte någon kriminalare (även om personer som Hal tillhör världens mest kriminella varelser...), utan snarare påminner den om de relationsskildringar Allen gjorde under 70- och 80-talen, såsom En annan kvinna, September och Interiors. Men medan de uppehöll sig främst vid karaktärernas psykologiska problem, ger berättelsen om Jasmine utrymme åt en mindre navelskådande livssyn. Hennes liv slås bokstavligen i spillror, men hon är också stark nog att försöka bygga upp det igen, på egen hand.



Jag gillar också att handlingen förlagts till San Francisco och Kalifornien. Woody har mer än en gång gett en känga åt den ytlighet och anti-intellektualism han tycker präglar västkusten (om än mest Los Angeles), och med det i bakhuvudet är det roligt att se hur denna ”den mest europeiska staden” i USA framställs som både varm och mänsklig. Det är som han insett att det finns någonting annat, någonting mer, bortom den självupptagenhet som alltid tycks prägla de New York-bor vi möter i hans filmer. Nu behandlar han visserligen inte ämnen som hur man för intelligenta samtal, var man äter gott, eller vilka klassiska filmer kvartersbiograferna visar, men uppenbarligen tycker han att de möjligheterna existerar även utanför Det stora äpplets gränser.
  
Liksom i nämnda Cassandra's Dream och Match Point finns här också en klassaspekt, som lyfter historien (och mitt betyg!) ytterligare ett snäpp. Även om skildringarna av den så kallade arbetarklassen, med Gingers buffliga män i spetsen, kan bli väl stereotyp ibland, så är det med glädje jag ser avståndstagandet från den härskande klassen. Filmen må behandla en människa i kris, mot en fond av bildsköna kaliforniska miljöer, men mest av allt handlar den om att våga göra rätt även när du riskerar att tappa ansiktet. Den bild Allen målar av vad societeten gör med någon som slutar hålla den om ryggen, är inget annat än brutal. Blue Jasmine är en av regissörens allra starkaste filmer, och definitivt den mest omtumlande.

Bättre än: Cassandra’s Dream, Match Point, Scoop, Melinda & Melinda, September, En annan kvinna, Interiors 

Nästan lika bra som: Midnatt i Paris, Annie Hall, Manhattan, Hannah och hennes systrar
 
Mitt betyg: 4+ av 5

10 kommentarer:

  1. Spännande text! Trailern gör mig föga upphetsad men den kanske helt enkelt inte är så lyckad. Det blir att se filmen, helt klart :)

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja, jag kände detsamma efter att ha sett trailern, den sa liksom ingenting. Tror folk kommer tycka lite olika om den, men sevärd och otroligt välspelad är den, inget snack! :)

      Radera
    2. Hehe, trailern sa ungefär lika mycket som filmen, dvs ingenting ;D

      Radera
    3. Haha, that bad alltså?

      Som du är inne på kan ju filmen inte direkt kallas varm, men tycker ändå den har tillräckligt mycket att engagera sig i ändå. Men smaken är som bekant delad. :)

      Radera
  2. Oj, såpass? Där höjde du mina förväntningar från "kanske se någon gång" till "vill se så snart som möjligt".

    SvaraRadera
    Svar
    1. Japp, såpass, bara att gå och se! :)

      En del verkar ha problem med Blanchetts karaktär, men oavsett vad man tycker om henne så är det en intressant historia.

      Radera
  3. Vilken samling skådisar den här filmen kan stoltsera med. Blanchett gillar jag alltid och ska bli kul att se vad hon kan göra i Allen-filmen (ganska mycket vad det verkar. ;)).

    Jag är nog en som gillar de allvarligare filmerna lite mer tror jag. Match Point tycker jag är suverän och bättre än de flesta andra jag har sett. Gillar iofs Annie Hall ännu bättre och Deconstructing Harry var trevligt också.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja, en imponerande skara talanger är det ju! :)

      Woody har verkligen blivit bättre med sina allvarliga filmer de senaste 10 åren. Sedan finns det förstås allvarliga inslag i t.ex. Hannah och hennes systrar, men när Woody själv är med känns det alltid i slutändan som en komedi...

      Radera
  4. Såg den igår, och tyckte mycket om den. En viss övertydlighet tyngde ner vissa scener, och fick filmen att då och då kännas lite som en fabel, men skådespelarprestationerna återställde trovärdigheten varje gång det höll på att gå överstyr.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Sent svar, men... Jo, några av karaktärerna är det kanske lite karikatyrvarning på. Även om det kan kännas som att det är meningen, att Woody beklagar att det finns såna klyschor till människor, så funkar det inte alltid jättebra.

      Men som du säger, skådisarna ser ju till att hålla kvaliteten uppe när manuset ibland dalar lite.

      Radera