Stoker (2013)

Originaltitel: Stoker
Svensk titel: Stoker
Land: USA (Storbritannien)
År: 2013
Regissör: Park Chan-Wook
Manusförfattare: Wentworth Miller
Genre: Thriller, Mysterium, Skräck, Spänning, Övernaturligt
 

 
Vad: India är ingen vanlig tonåring. Trots att hon går i en ordinär, modern high school bor hon på en enorm herrgård där allt snarare andas 1800- än 2000-tal. Ja, just det, och så har hon ett sjätte sinne. När pappan i familjen dör under mystiska omständigheter (faktiskt så mystiska att vi knappt får veta någonting alls om vad som hänt) dyker plötsligt hennes (tills nu) okända farbror upp från ingenstans. Och inte nog med att han också verkar ha ett sjätte sinne, han har dessutom ett fånigt leende på läpparna, och kör en fräsig sportbil. Han verkar dessutom föra med sig problem, det antyds i en scen att ett hembiträde kanske försvunnit strax efter hans ankomst, och till råga på allt verkar Indias mamma nästan glad av hans sällskap.

Allt det här låter förstås ganska töntigt, men om jag säger att några riktigt skickliga skådespelare medverkar, och att filmen kan vara bland de snyggaste jag sett, så kanske det blir annat liv i luckan?

Vem: Mia Wasikowska måste vara en av de bästa skådespelare Hollywood producerat på år och dag. Jag upptäckte henne som den självhatande gymnasten i In Treatment, och sedan har hon glänst i alla roller jag sett henne spela – från indierullar som That Evening Sun och Restless till större produktioner som The Kids Are All Right och Jane Eyre. Hon är fantastisk i Stoker också, men där dialogen vanligtvis är hennes paradgren, har regissör Park Chan-Wook här lagt mer vikt på ansiktsuttryck och kroppspråk. Men det är inga problem, trots att hennes karaktär India är full av både märkliga och överdrivna känslor, hanterar Wasikowska subtila nyansskillnader så enkelt att även det rent övernaturliga känns trovärdigt.

Desto värre är det med både Indias mamma, Nicole Kidman, och farbror, Matthew Goode. Det känns fullt rimligt att Kidman är Wasikowskas mamma, så långt är det bra castat, men ärligt talat blir jag ganska irriterad på hennes begränsade minspel (jag gillar ju Kidman i vanliga fall, jag menar Eyes Wide Shut! Timmarna!). Eller så är det bara hennes stela, plastiga överläpp som får mig att tänka på Days of Our Lives, jag vet inte. Goode är inte bättre han, även om den milda Aidan Quinn-blicken känns ganska skrämmande efter ett tag. Övriga karaktärer är anonyma, de känns alla mer eller mindre som statister, Dermot Mulroney som Indias far inkluderad. Jackie Weaver får dock godkänt som oroad farmor under den korta tid hon är med. Anmärkningsvärt också att kultregissören Harmony Korine dyker upp i en liten roll.
 

Hur: Stoker är en visuell fest. Fotot, scenografin och, framförallt, klippningen är häpnadsväckande! Sättet som en miljö, eller bara ett objekt, smälter ihop med någonting helt annat gör mig nästan andlös (titta bara hur Kidmans hår övergår till en lövskog!). Tänk er en blandning av A Tale of Two Sisters och Coppolas Dracula-filmatisering (ni vet, den där boken av Stoker...), så vet ni ungefär vad som väntar. Ja, förutom att det här är ännu vackrare!

Men, som ni förstått har filmen ett problem. Och det är ingen liten detalj, utan hela den förbannade storyn. Till en början tror jag att Stoker ska handla om Indias och hennes farbror övernaturliga förmågor, men ganska snart står det klart att berättelsen hade klarat sig fint utan några sjätte sinnen. Stora delar av tiden står historien bara och trampar vatten, med korta undantag för scener som är så stämningsfulla (som när India och farbrorn sitter vid pianot) att man råkar glömma bort handlingen. När slutet väl närmar sig är jag nästan helt ointresserad av vad som ska hända. Sedan blir de sista minuterna ändå lite intressanta och jag börjar ryckas med igen. Ja, till och med näst sista scenen, ska sägas. Sedan blir allting liksom helt ologiskt och jag förbannar Hollywood för att ha parat ihop en så skicklig regissör med en sån klåpare till manusförfattare. Hur gick diskussionerna egentligen? Jag menar, Wentworth Miller? Killens enda meriter är ju att ha spelat i Prison Break, Underworld och nån jävla Resident Evil-uppföljare.

Nåja, referenserna till Hitchcocks gamla Skuggan av ett tvivel gladde mig i alla fall. Och det är väl ingen nyhet att Park aldrig varit särskilt intresserad av välskrivna, sammanhållande historier (kändes inte manuset till Old Boy som ett tv-spel i såpaformat – eller möjligen tvärtom?). Jag tror det skulle bli mycket bättre om han släppte sina försök att tilltala publikens hjärnor och helt och hållet gjorde film för ögonen. Jag ger Stoker 2 för den svaga storyn och 5 för bilderna. En stark 3:a, alltså.

Bättre än: Jag kan inte direkt säga att Stoker är bättre än någon liknande film, men utseendemässigt slår den det mesta. Och då menar jag verkligen det mesta!

Sämre än: A Tale of Two Sisters, Skuggan av ett tvivel, The Others,
 
Mitt betyg: 3+ av 5