The Imitation Game (2014)

Originaltitel: The Imitation Game
Svensk titel: The Imitation Game
Land: Storbritannien
År: 2014
Regissör: Morten Tyldum
Manusförfattare: Graham Moore
Genre: Spänning, Spionfilm, Drama

Vad: The Imitation Game är den sanna historien om Alan, en man med sällsynt matematisk begåvning, och vissa sociala problem, som vill hjälpa till att knäcka tyskarnas krypteringsmaskin Enigma under andra världskriget. Men han har svårt att hantera relationer till både kollegor, överordnade och vänner.

Parallellt med detta skeende får vi följa en tonårig Alan under sent 20-tal, då han träffar sin första vän och också upptäcker sitt intresse för kryptering, och under tidigt 50-tal då han får en nyfiken polis i hälarna efter ett märkligt inbrott.

Vem: Benedict Cumberbatch gör extremt bra ifrån sig som det socialt missanpassade geniet Alan Turing. Det är inte helt tydligt om manuset vill få det till att han har Aspergers, någon annan neuropsykiatrisk diagnos eller bara är en udda figur. Men eftersom man förmodligen inte visste vilket på den tiden, får nog Cumberbatchs tolkning bedömas som trovärdig, även om manus ibland inte känns helt konsekvent med vad han har eller inte har problem med (t ex hur han hanterar skämt och ironi).

Övriga rollfigurer känns väldigt typiska för filmer baserade på sanna historier, de är platta, ruvar kanske på en eller annan hemlighet, men vi får inte lära känna dem. Matthew Goode som den hetlevrade och (med matematikermått mätt) världsvana Hugh är underhållande, om än också han endimensionell. Keira Knightleys sympatiska Joan ges lite mer utrymme och relationen mellan henne och huvudpersonen är intressant. Det kvarstår dock vissa frågetecken kring varför hon först målas upp som en sådan begåvning men sedan inte får bidra med särskilt mycket av den varan. På sin höjd får hon agera hantlangare åt Alan, tillsammans med Hugh och de andra matematikerna, men till synes utan större kunskaper än någon av de andra. (Nä, för fler krypterande kvinnor i andra världskrigets London rekommenderar jag istället miniserien Bletchley Circle.)

Hur: Det är inte lätt med biografiska filmer, jag kan nästan räkna de riktigt lyckade på ena handens fem fingrar. Och den biografiska aspekten är mycket riktigt det sämsta med The Imitation Game. Scenerna från 50-talet borde slopats direkt, de tillför faktiskt inte filmen någonting. (Möjligen kunde en del av materialet använts som epilog, då en viktig fråga för historien ställs där.) Alans unga år, när han som 16-årig pojke (med betoning på pojke, han ser mer ut som 12...) upptäcker både vänskapens och matematikens tjusning, är kanske lite mer berörande, men ärligt talat skulle filmen må bättre även utan denna parallellhistoria. Kvar skulle vi då ha betydligt mindre av en biografi, och mer av ett spännande drama med en karismatisk huvudperson. För givetvis är det engagerande att se ett missförstått geni försöka besegra nazister och samtidigt brottas med oförstående överordnade och snarstuckna, lättretade mattenördar till kollegor. Och Joans lite förminskade roll till trots så är det fascinerande att följa relationen mellan Alan och henne.

Jag har verkligen en svaghet för både udda hjältar och spionberättelser. Och fastän 20- och 50-talsscenerna känns överflödiga, så är de ju inte dåliga i sig. Dessutom gör det korniga fotot och den sepia-tonade dekoren filmen till en fröjd att se på. Med dessa brasklappar ger jag The Imitation Game en darrig fyra.

Bättre än: Utrikeskorrespondenten, Tinker Tailor Soldier Spy (filmen)

Sämre än: A Beautiful Mind, Skuggornas armé, Tinker Tailor Soldier Spy (tv-serien)

Mitt betyg: 4- av 5