tisdag 6 januari 2015

White Bird in a Blizzard (2014)

Originaltitel: White Bird in a Blizzard
Svensk titel: White Bird in a Blizzard
Land: USA
År: 2014
Regissör: Gregg Araki
Manusförfattare: Gregg Araki (baserad på roman av Laura Kasischke)
Genre: Drama, Thriller, Mysterium


Vad: Det är 1988, Kat närmar sig slutet av high school. Hon bor i ett klassiskt villaområde-i-amerikansk-film med sin mamma Eve, vacker men miserabel hemmafru, och pappa Brock, anonym kontorsråtta. Föräldrarnas förhållande har alltid verkat kärlekslöst, men de senaste veckorna har Eve verkat ovanligt olycklig och betett sig allt underligare, innan hon en dag försvinner spårlöst. Kat blir äldre och försöker gå vidare, men långt in på college plågas hon fortfarande av märkliga mardrömmar om sin mor.


Vem: Shailene Woodley, som spelar Kat, är en ny favorit, hon imponerar lika mycket här som i Förr eller senare exploderar jag, The Descendants och The Spectacular Now. Någonstans saknas det lite djup i både Woodleys och andras rollfigurer, men det kan bara skyllas på manuset, inte skådespelet. Eva Green är perfekt som den tjusiga och alltmer plågade hemmafrun, och pappa Brock - mustaschprydd och alltid klädd i chinos, skjorta och slips, men inte kavaj - spelas utmärkt av Christopher Meloni. (En bra bit in i filmen trodde jag att Meloni var Elias Koteas, tills det slog mig att han idag nog är lite för gammal för rollen.) Angela Bassett är bra som Kats psykiater, Shiloh Fernandez och Mark Indelicato fina som Kats vänner, och Gabourey Sidibe som klippt och skuren för rollen som Kats tröga pojkvän Phil. Och slutligen är Thomas Jane minnesvärd som den äckliga, men kanske ändå välmenande, snuten.


Ja, just det. Ganska långt in i filmen dyker ju en viss Twin Peaks-figur upp i en liten biroll också. Roligt, men liksom alla de andra jag räknat upp är det inte utan att man vill ge denna karaktär lite mer utrymme.

Hur: Just Twin Peaks, och kanske ännu mer Donnie Darko, är de referenser som ligger närmast till hands när man vill jämföra White Bird in a Blizzard med andra verk. Soundtracket är som en direkt fortsättning på Donnie Darko (Echo & the Bunnymen, Depeche Mode, The Cure, Siouxsie and the Banshees, Cocteau Twins etc) och precis som i Richard Kellys film bidrar det dels till att snyggt fånga tidsandan, men också till att sätta den mystiska stämning som vilar under villaidyllens bedrägliga yta. Gregg Araki är dock en regissör som kan stå på egna ben, och många ingredienser känns igen både från Mysterious Skin och hans lite äldre "Teen Apocalypse Trilogy". Men just för att så mycket av innehållet ändå ligger nära de två tidigare nämnda mästerverken, kan jag inte låta bli att känna att White Bird saknar något. Vi får aldrig riktigt lära känna någon i filmen, faktiskt inte ens Kat. Och mammans öde förtjänar ju nästan en helt egen film.


Jag kan inte säga att något i filmen känns onödigt, så kanske borde Araki bara tillåtit sig att göra en längre film? Rentav en miniserie? För jag skulle gärna stanna kvar länge i Kats värld, a place both wonderful and strange...

Bättre än: Daydream Nation, Mysterious Skin

Sämre än: Twin Peaks, Donnie Darko

Mitt betyg: 4 av 5

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar