fredag 6 februari 2015

Ida (2014)

Originaltitel: Ida
Svensk titel: Ida
Land: Polen
År: 2014
Regissör: Pawel Pawlikowski
Manusförfattare: Pawel Pawlikowski, Rebecca Lenkiewicz
Genre: Drama, Road Movie


Vad: Det kommunistiska Polen på 60-talet. Ida är föräldralös och har levt hela sitt unga liv i kloster. Hon ska snart avlägga sina löften och bli nunna, men först vill abbedissan att hon träffar sin enda kvarvarande släkting, den utlevande, hedonistiska domaren Wanda. Sagt och gjort, men Wanda tydliggör snabbt att hon aldrig varit eller kommer vara intresserad av sin systerdotter. Ida insisterar dock på att umgås, och får då veta att hon, trots sin uppväxt i det kristna klostret, är judinna. Och vidare att hennes familj mördades under den tyska ockupationen.

Motvilligt, och med mer än en vodkaflaska i bagaget, ger sig Wanda ut i sin lilla Lada (eller är det en Trabant?), med Ida i passagerarsätet och siktet mot den by där familjen tros ligga begravd.


Vem: Ida och Wanda spelas av Agatha Trzebuchowska respektive Agatha Kulesza, som båda är makalöst bra (med reservation för att jag förstås inte kan uppfatta nyanserna i språket - men deras blickar och kroppspråk räcker ganska långt). Kulesza är utlevande, med yviga gester, och har (i alla fall många av) känslorna utanpå kroppen. Trzebuchowska verkar ytligt sett inte påverkas så mycket under resans gång, men ändå syns det tydligt att insikterna, de subtila reaktionerna, bubblar där under.

Dawid Ogrodnik är fin också, i en mindre roll som samtidigt mild och passionerad saxofonist.


Hur: Ida skulle kunna avfärdas som en våt dröm för namedroppande filmvetare. De tafatta, tragikomiska dansscenerna känns igen från Miloš Formans tidiga filmer (ni vet, de som skulle inspirera Roy Andersson), det koncisa och vackert stiliserade berättandet påminner om Robert Bresson, och de ibland ganska udda kameravinklarna kan kopplas till Dreyers En kvinnas martyrium. Men samtidigt är dessa referenser oviktiga, regissör Pawlikowski kräver inte några kunskaper om filmhistorien av sina tittare. (Och egentligen inte någon riktig kännedom om Polens historia, även om den biten såklart är svårare att bortse från.) Nä, allt som behövs för att förstå tragedin i Idas historia, och den tomhet som genomsyrar invånarna i de karga landskap och öde städer som skildras, är ett hjärta. Och möjligen en viss estetisk sensibilitet.


Fotot och ljussättningen är nämligen något utöver det vanliga, filmen är lika tragisk som den är en fröjd för ögat. Därmed inte sagt att det är rent ögongodis, sinnesintrycket av Ida är precis så kargt och blekt som den historia Pawlikowski berättar. Jag vet inte om jag bara luras av att den unge saxofonisten Lis påminner om Sam Riley i Control, men det är något med det strama, minimalistiska som får mig att tänka på Joy Division. På samma sätt som det klassiska postpunkbandet aldrig spelade en not för mycket, eller släppte in för många instrument, så nöjer sig Pawlikowski med att bara berätta det väsentliga.

En tacksam följd av detta är också att speltiden hålls föredömligt kort. Händelseutvecklingen håller mig intresserad och fascinerad från första till sista bildruta, och hur ofta kan vi säga det idag, när två och en halv timme biobesök inte längre anses långt? Det gör Ida till en unik upplevelse. I slutet av filmen tänker jag att storyn kan ta vilka vändningar som helst. Och när det som händer händer, så känns det helt oväntat. Och ändå fullständigt logiskt. Det är förstklassigt berättande.


Klart bättre än: Philomena

Något bättre än: Tystnaden och Bergmans mest religiösa filmer

Ungefär i klass med: Lore, Det vita bandet, Min vän Balthazar

Mitt betyg: 4+ av 5

4 kommentarer:

  1. Oj, oj. Glad att den gick hem så pass hos dig. Det är en snygg och välspelad film, utan tvekan. Fanns mycket att njuta av där.

    Tyvärr kände jag väl att den var lite för trist, trots den korta speltiden. Jag kände helt enkelt inte så mycket för storyn och då spelar det ingen roll att annat finns på plats.

    Kul att den blev Oscarsnominerad, men jag tror inte den vinner.

    Mina tankar kring Ida.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Förstår absolut vad du menar! Är ju sådär ibland med mer visuella filmer, jag kan inte riktigt säga varför jag fastnade för huvudpersonen. Hennes öde bara intresserade mig från första början.

      Men ibland känner man bara inget, och då blir den visuella festen inte lika stark. En film jag kände så inför var Hero. Länge sedan nu, och en helt annan estetik, men minns hur jag satt och tänkte "sjukt snyggt" hela tiden, tills filmen tog slut och direkt föll i glömska. :)

      Radera
  2. Instämmer, fotot är ju inte av denna värld! Nästan FÖR bra. Jag satt och dreglade över den fasta kameran, vinklarna och scenerierna och glömde nästan bort att bry mig om själva historien. Men jag tror det är ett gott betyg ändå.

    Fin recension!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tackar för det! :)

      Ja, det är ju ett gott betyg. Om inte annat så är det en anledning att se den igen, vilket jag redan är sugen på. Känns som det finns mycket att hämta och att man kan upptäcka nya saker beroende på infallsvinkel.

      Radera