Filmåret 2005 - min topp 10 (och lite mer)

Filmspanarna skriver om sina favoritfilmer från 2005. Jag är lite sen på tåget, men här är i alla fall min topp 10-lista, komplett med några bubblare. Ett riktigt, riktigt bra filmår, konstaterar jag idag, efter ett alltför torftig slut på 00-talet och en nästan lika torftig början på 10-talet. (Vill också tillägga att jag listar 2005 års bästa fiktion, annars skulle rörande dokumentären The Devil and Daniel Johnston, Dylan-eposet No Direction Home och världens bästa Grizzly Man såklart fått topplaceringar.)

10) Mördande konkurrens
Det gjordes många bra franska filmer om både en krisande medelklass och krisande medelåldersmän under 00-talet. Det här är en av de mer absurda.

9) Dark Horse
Dansk version av franska nya vågen. Våra grannar i väst har mer än bara Von Trier och Vinterberg att erbjuda.

8) Capote
Visst, en av världens bästa skådespelares bästa roller, men framförallt ett intressant livsöde.

7) Sophie Scholl - Den sanna historien
Oförglömligt om Vita rosen, den tyska motståndsrörelsen under andra världskriget, och en av dess medlemmars sista dagar i livet.

6) Lemming
Det krisande Frankrike, igen. Mörkt, märkligt och fängslande om hur en, ja... lämmel, bidrar till att upplösa en villaförortsfamilj.

5) Winter Passing
Med dysfunktionella familjerelationer, litterära begåvningar, udda musiker, och så lite drogproblem, är Winter Passing nästan som en parodi på en typisk indiefilm. Men tack vare starka skådespelarprestationer och en rörande blandning av humor och mörker, står den stolt och stadigt på egna ben.

4) Mustaschen

Krisande Frankrike, än en gång. En av de allra underligaste filmer jag sett. På ett bra sätt, alltså. Och Vincent Lindon och Emmanuelle Devos är två av vår tids bästa skådespelare. 

3) Broken Flowers
En långsam, händelsefattig och förvirrande film som jag kan se om och om igen. Visst finns där den omisskännliga Jarmusch-stämningen, snygg och coolt musiksatt, och förhöjd av Murrays mästerligt miserabla uppsyn, men det är det allmänna filosoferandet om människors livsöden, och konstaterandet hur lite vi egentligen vet om varandra, som gör Broken Flowers till ett tidlöst mästerverk.

2) Me and You and Everyone We Know
Underbart om vanliga och ovanliga konstigheter. Scenerna när vardagliga skeenden plötsligt förhöjs och blir till magi, ja, de är verkligen... magiska.

1) The Squid and the Whale
Ömsint. Stört. Roligt. Äckligt. Fint. Tragiskt.

Bubblare, snubblande nära topp 10:
Brokeback Mountain, C.R.A.Z.Y., The Secret Life of Words, Thumbsucker, Transamerica

Bubblare, inte lika nära:
Batman Begins, Good Night and Good Luck, Last Days, Look Both Ways, Manderlay, Mysterious Skin, Wallace & Gromit – Varulvskaninens förbannelse

Och några som jag trodde jag skulle gilla mycket, men inte gav mer en trea i betyg:
Allt är upplyst, Brick, The Chumscrubber, Dolt hot, Don't Come Knocking, Junebug, Lonesome Jim, Match Point, Mitt hjärtas förlorade slag, Sanna lögner, Shopgirl, Walk the Line

Och här har vi övriga filmspanares listor:
Fiffis filmtajm
Filmitch
Flmr
Fripps filmrevyer

Jojjenito

Movies – Noir
The Nerd Bird
Rörliga bilder och tryckta ord
Spel och film

Wish I Was Here (2014)

Originaltitel: Wish I Was Here
Svensk titel: Wish I Was Here
Land: USA
År: 2014
Regissör: Zach Braff
Manusförfattare: Zach Braff, Adam J Braff
Genre: Komedi, Drama

Vad: Aidan och Sarah träffades när de var unga, men nu är de 30-plusare, har familj, och äktenskapet går på tomgång. Aidan är aspirerande skådespelare, men rollerna har lyst med sin frånvaro så länge att pengarna börjar tryta. De envisas med att ha barnen i en dyr privatskola, men det är Aidans far som står för fiolerna, och han bränner allt på alternativa cancerbehandlingar, så det får bli hemskolning istället. Sarah drar i alla fall in lite pengar på sitt gamla kontorsjobb, men hennes tillvaro har börjat förpestas av en sextrakasserande kollega. Ja, och så är det Aidans inskränkta gamer till bror som isolerat sig i en husvagn, och inte ens nu när pappan är dödssjuk visar minsta tecken på empati.

Vem: Zach "Scrubs" Braff har regisserat och spelar huvudrollen. Och som vanligt pendlar han mellan oseriösa skämt och dödligt seriösa visdomsord/floskler. Ibland är det roligt, som när Aidan blir tillintetgjord på mer eller mindre fantasifulla sätt (ett grepp som Braff filat på i både Scrubs och Garden State), men ofta faller humorn platt. I nyss nämnda roller finns en naivitet som passar Braffs repertoar bra, men Aidan är en lite mer bitter karaktär, ett känsloläge som inte hanteras lika bra. Och när man tittar på Kate Hudson, som spelar Sarah, blir skillnaden mellan en begränsad talang och ett proffs alltför tydligt. Hudson utklassar Braff, kort och gott.

Med övriga roller, såsom Aidans far (Mandy Patinkin) och bror (Josh Gad), är det ibland svårt att veta om de ska vara komiska eller tragiska. Förmodligen har Braff tänkt sig både och, men i hans regi rimmar den kombinationen tyvärr ganska illa. Sarah är den minst roliga karaktären, och typiskt nog den jag gillar mest. Dottern Grace har en viss charm också, fint spelad av Joey King.

Där finns ett par ansikten kända från tv också, bland annat Jim Parsons (Big Bang Theory), som gör hyfsat ifrån sig. Och jag drar på smilbanden när en viss Scrubs-herre dyker upp sent i filmen, även om hans skådespelarinsats inte direkt är bländande.

Hur: Filmen blandar alltså, precis som Braffs berömda tv-serie, allvarliga ämnen med flamsiga skämt. Men medan Scrubs öser på med så mycket av både skämt och allvar omvartannat, och därmed lyckas träffa rätt åtminstone någon gång per avsnitt, så försöker Wish I Was Here på det stora hela vara allvarlig, medan den av och till faller in i en ansträngt skämtsam ton som mest bara underminerar allvaret. Och när den skippar humorn och bara menar allvar, då är Braffs överpedagogiska berättarröst där och stör istället, eller så bjuds vi på ett musiksatt montage av den sorten som går att ha ett visst överseende med i serier, men alltid känns pinsam på film.

Nu har jag gått ganska hårt åt Wish I Was Here, men någonstans i all den här tragikomiska sörjan känner jag ju ändå något för, om inte Aidan, så i alla fall Sarah och deras barn. Så det blir ett godkänt betyg ändå. Men till nästa gång, mr Braff, då vill jag inte höra någon berättarröst. Och helst inte ens se ditt namn i skådespelarlistan heller. Då kanske det kan bli något!

Bättre än: This is 40, Friends with Kids

Sämre än: Garden State, American Beauty, The Descendants, Little Miss Sunshine

Mitt betyg: 3- av 5