När jag en gång i tiden skulle ange
mitt favoritår i den cineastiska historien, var 2004 en stark kandidat, men föll i slutändan till föga för en annan episod av 00-talet. Nå, nu är det i alla fall dags för Filmspanarna att skriva om nämnda årgång, som trots allt är av allra högsta klass. Fyra filmer såg jag på bio det året som verkligen golvade mig och tveklöst förärades högsta betyg. Två av dem älskar jag fortfarande mer än det mesta. Och en av dem ska kamma hem förstapriset. Jag kan tala mig varm i timmar om dem båda, mästerverk som de är, men när det kommer till kritan har en av dem den allra viktigaste platsen i mitt hjärta.
Först blir det dock en hel drös med bubblare (för att de alla förtjänar ett hedersomnämnande!), och sedan tar vi det som vanligt från plats tio till ett.
Några riktigt hyggliga filmer:
Bara en dag,
Collateral,
Dirty Filthy Love,
Garden State,
Kill Bill - Vol. 2,
My Summer of Love,
Napoleon Dynamite,
Secret Window,
Shaun of the Dead,
We Don't Live Here Anymore
Några ännu lite bättre filmer, som verkligen är snubblande nära att få vara med på listan:
Dålig uppfostran,
Fyra nyanser av brunt,
I Heart Huckabees,
Mysterious Skin,
Sideways,
Vera Drake
Och så den riktiga listan:
10)
Fahrenheit 9/11
När Michael Moores anti-Bushfilm först visades på bio kunde jag inte annat än stämma in i hyllningskörerna. Dels för hur den sågade den inkompetenta presidenten och hans oljetörstande hantlangare längs fotknölarna, men framförallt för hur den ifrågasatte USA:s vana att föra krig mot allt och alla. Så här i efterhand är det svårt att inte bli illa berörd av insikten om hur mycket dåligt som gjorts i den elfte septembers namn, och hur mycket som gått ännu mer snett sedan filmen damp ner på biodukar världen över. Men det är också svårt att inte känna sig sviken av alla tveksamma "fakta" Moore presenterar och den allt annat än fördomsfria bild av icke-amerikaner han presenterar i sina hetsiga montage.
9)
Attentatet mot Richard Nixon
En oförglömlig rollprestation av Sean Penn som en man fast i en nedåtgående spiral. Det slutar visserligen med oförlåtliga handlingar, men det är inte svårt att se hur huvudpersonens oförlåtande omgivning låter den sorgliga utvecklingen fortgå.
8)
Dandelion
Missförstådd ung man, småstadstristess, dysfunktionella familjer, trevande tonårskärlek, bitterljuva sånger av Cat Power och Sparklehorse. Och så några stabila men inte alltför namnkunniga skådisar i birollslistan.
Dandelion skulle kunna vara en parodi på en typisk indiefilm. Men regissör Mark Milgard har ett sånt stort hjärta, och storyn ramas in av så otroligt vackra naturbilder från Idahos ändlösa vetefält, att det är svårt att inte älska
Dandelion.
En brasklapp dock: Jag såg
Dandelion innan jag började följa
Mad Men. Så döm av min förvåning när jag nu, många år senare, kollar in en trailer för filmen och inser att det är Vincent Kartheiser (alltså Pete Campbell) som har huvudrollen. Förvisso mycket yngre, med flanellskjorta, sportkeps och page, men ändå. Pete, den skitstöveln!
7)
Dear Frankie
Lågmält och finstämt är en annan indieklyscha, men det är de första orden som kommer till mig när jag tänker på
Dear Frankie, berättelsen om en ensamstående mamma (spelad av alltid pålitliga Emily Mortimer) som slits mellan att berätta sanningen för sin son om dennes far, eller spinna vidare på den låtsashistoria hon upprätthållit under sonens hela nioåriga liv.
6)
Järn 3:an (
Bin-jip)
2004 var det populärt att bryta sig in hos folk, och sedan bara hänga lite, utan att sno något. Riktigt vad huvudpersonen i
Järn 3:an, Tae-suk, vill med sina inbrott kan jag inte svara på. Kanske har han en önskan att leva som "vanliga" människor gör, kanske försöker han ge de vanliga människorna någonting ovanligt. Oavsett är det en unik och stämningsfull berättelse som på något märkligt sätt klarar att vara både lättsam och djup.
5)
De feta åren är förbi (
Die fetten Jahre sind vorbei)
Inbrottstjuvarna, nej förlåt, inbrottarna i
De feta åren är förbi, har en tydligare agenda. De vill påminna lyxvillaägare om orättvisan i deras överflöd. Idén är smart och storyn utvecklas på ett både intressant och engagerande sätt. Och det är en fröjd att se Tysklands nya skådespelarelit (Julia Jentsch från
Sophie Scholl och Daniel Brühl från
Goodbye Lenin) i huvudrollerna.
4)
Det levande slottet (
Hauru no ugoku shiro)
Kanske den allra mest fantasifulla och märkliga av Miyazakis skapelser, vilket inte vill säga lite. Det levande, flygande slottet är fullständigt surrealistiskt med alla sina märkliga figurer och ting.
3)
En långvarig förlovning (
Un long dimanche de fiançailles)
Visst, det kan hända att jag är överdrivet nostalgisk här, för att det var mitt sista besök på Röda kvarn innan biografen lades ner, och för att det var lite av en hångelfest med min fru, som jag just träffat då... Men jag vill ändå hävda att det är en smärtsamt vacker historia, som i sann Jeunet-anda blandar det brutala med det romantiska, samtidigt som en intrikat intrig nystas upp.
2)
Life Aquatic
En film att se om, och om, och om igen.
Det är matinékänslan från barndomen. Skattjakterna, panoramabilderna över fartygens interiörer, skottlossningarna på paradisöar, vänskapsrelationerna som spricker i sömmarna men ändå lyckas hålla ihop.
Det är Andersons subtila humor. Den lockar sällan till gapflabb, men ger långt efteråt fånleenden på läpparna bara vid tanken på, tja, Klaus tjurighet över toppluvorna, eller Janes frenetiska tuggummituggande.
Det är Bill Murrays allra mest trötta uppsyn. Den som Anderson själv bringade fram i
Rushmore, som Coppola förfinade i
Lost in Translation och som här når något slags absurt klimax.
Det är den underliggande tragiken. Zissous alltjämt växande bitterhet gentemot allt och alla, de fantastiska djuren inkluderade. Den gravida Jane Winslett-Richardsons ensamhet. Den naiva Ned Plimptons sorgliga öde.
Det är den sagolika musiken. Bowie både i original och personligt tolkad, Devo-Marks märkliga kombination av blipp-bloppande och matinésoundtrack, och Sigur Rós förstås.
Det är den samtidigt så storslagna och barnsligt lekfulla scenografin. Neonfärgerna under havsytan, de medeltida gränderna utanför biografen, solnedgångarna på Zissous ö, skeppets alla skrymslen och vrår.
Även om jag skulle kallat den årets bästa film när som helst, utom just 2004, är
Life Aquatic så mycket mer än vad en sådan liten utmärkelse kan säga. Och nu när jag skrivit det här måste jag se den igen, snarast!
1)
Eternal Sunshine of the Spotless Mind
Det ska inte kunna bli så här perfekt, inte på alla plan. En film har ju, hur bra den än är, alltid något som inte riktigt klaffar. Den kan vara visuellt slående, så till den grad att storyn eller trovärdigheten glöms bort. Skådespelet kan vara så bländande att övriga filmteamets fantasilöshet går att ignorera. Eller så är det ett både realistiskt och smart manus, men regin saknar finess, det lilla extra. Självklart finns det riktigt lyckade filmer där nästan allting funkar, men jag vet knappt någon där varje liten beståndsdel kan anges för att motivera dess styrka.
2004 års (kanske hela filmhistoriens?) bästa film är förstås det stora undantaget. En extremt sällsynt totalupplevelse där varje inblandad person gjort sitt livs insats.
Det finns de som envisas med att kalla
Eternal Sunshine of the Spotless Mind för en romcom. Och visst är det i grund och botten en kärlekshistoria som på vissa sätt utvecklas enligt en mall vi sett tidigare. Men tja, alla de där skavankerna som genrens karaktärer brukar sakna är högst närvarande hos filmens huvudpersoner. Den klassiska skridskoscenen, där stans alla par åker tillsammans under discokulor och strålkastare, är utbytt mot försiktigt kringhalkande på en frusen flod, som bara lyses upp av rusningstrafikens flimmer, med fula blåmärken som följd. Och romantiska komedier i all ära, men hur ofta utspelas de inuti någons huvud?
Egentligen är det ju helt logiskt, för hur stor del i ett nytt förhållande spelar inte alla tankar som förekommer i de två älskande människornas hjärnor? Hur mycket av kärleken hålls inte vid liv genom minnen av tid spenderad tillsammans? Och hur långt går inte de separerade för att glömma varandra, radera de gemensamma minnena och göra dem till egna, neutrala? Någonstans där går manusförfattaren Charlie Kaufmans idéer från smarta till genialiska. Ett företag som sysslar med utsuddning av människors minnen känns förstås overkligt, men ändå inte riktigt som en omöjlighet, och placerat i den blinda kärlekens sammanhang är konceptet rentav lätt att tro på.
Ett smart manus alltså, med trovärdiga karaktärer. Men regin då? Tja, visuellt är den fullständigt överväldigande. Det finns så mycket att nämna att jag knappt vet var jag ska börja, Den första tanken är att hjärnscenerna imponerar mest, sängen som står på den snöfyllda stranden är en bild som permanentat sig i mitt huvud, och parets färd tillbaka till Joels barndom är verkligen magisk. Ett slitet ord, visst, men det är så vackert, känslosamt, märkligt, komiskt att andra ord inte räcker till.
Till skillnad från Michel Gondrys övriga verk klarar han här också av de vardagliga sekvenserna med galans. De liksom andas vinter, en trögstartad bil i vinterkylan, hår som blivit svettigt under en mössa, imma på rutorna, ånga från en varm andedräkt. Och förstås den fullsmockade perrongen, en till scen som etsat sig fast hos mig. Joel som trängs bland alla pendlare, och det plötsliga, till synes helt irrationella infallet att springa uppför trapporna och kasta sig på ett annat tåg.
Okej, så det visuella funkar på alla plan. Men personregin då? Det är ju inte Gondrys starka sida, men någonting rätt måste han gjort den här gången, för banne mig om här inte finns några av de finaste rollprestationer som går att tänka sig. Kanske lät han bara den imponerande skådespelarensemblen jobba ifred, jag vet inte, men den är en essentiell del av magin jag pratade om tidigare. Att Jim Carrey gör sitt livs roll kanske inte säger så mycket, men han är verkligen fenomenal, först och främst som en stel och inrutad person, men också i de små kroppsrörelser som antyder att någonting sällsamt pågår i hans huvud. Lite av sin välkänt galna mimik får han använda också, om än ovanligt subtilt, i skildringen av Joel som liten. Kate Winslet är givetvis förstklassig hon också (mindre överraskande då hon är en av sin generations största). Men minst lika viktiga för filmen som Joel och Clementine är birollerna. Kanske är det till och med där de största guldkornen gömmer sig. Patricks (Elijah Wood) stalkertendenser är verkligen obehagliga, och Stan (Mark Ruffalo) är obetalbar i sitt sätt att agera kärlekskrank slacker på arbetstid, som vore det vilket programmeringsjobb som helst och inte ett avancerat experiment med folks hjärnor. Och vem
kan glömma scenen med Mary (Kirsten Dunst) och Dr Mierzwiak (Tom Wilkinson) där filmens underbara titel (världens finaste!) äntligen får uttalas?
Jag skulle kunna fortsätta skriva hur mycket som helst, men jag tror poängen gått fram. Om det finns en perfekt film, en fläckfri, som verkligen har allt, då är det
Eternal Sunshine of the Spotless Mind.
----
Puh! Tog du dig genom det här essäliknande slutet på listan så belönas du här med ett helt gäng andra filmbloggares listor över deras personliga 2004:
Fiffis filmtajm
Filmitch
Filmmedia
Flmr
Fripps filmrevyer
Jojjenito
Movies Noir
The Nerd Bird
Rörliga bilder och tryckta ord
Spel och film
