Svensk titel: Small Apartments
Land: USA
År: 2012
Regissör: Jonas Åkerlund
Manusförfattare: Chris Millis
Genre: Svart komedi, Drama, Thriller
.jpg)
Vad: Franklin bor i ett sunkigt hyreshus i L.A., är 32 år gammal, ensamstående och ganska udda. Han är skallig, klädd i enbart kalsonger och tubsockor – när han går ut, adderar han inte mer till sin utstyrsel än en peruk – och lever på bara läsk. Men mest av allt är han en man med ett problem. Hyresvärden ligger död i hans lägenhet, och nu måste han få bort kroppen utan att bli sedd av de frågvisa, och också ganska udda, grannarna. Den bittra gamla snuten Burt, och ett par mindre begåvade kollegor, kopplas snart på mordfallet, alltmedan vi får följa både Franklins och de andra hyresgästernas knasiga/tragiska upptåg.
Vem: Matt Lucas i huvudrollen var en ny bekantskap för mig, men i övrigt kryllar filmen av kändisar. Bland grannarna hittar vi en arg James Caan, en pårökt Johnny "Jackass" Knoxville och en lättklädd Juno Temple. Billy Crystal spelar den världsvana snuten, James Marsden är Franklins bror, och i några mindre roller ser vi Peter Stormare, Rosie Perez, och Amanda Plummer (kanske mest känd som "Honey Bunny" i Åkerlunds tydligaste inspirationskälla, Pulp Fiction). Och just det, vår egen Dolph som sliskig superstjärnepsykolog känd från tv.
Hur: Jonas Åkerlund har uppenbarligen sett både Pulp Fiction och The Big Lebowski mer än en gång. Men att överhuvudtaget jämföra någon av Tarantinos eller Coen-brödernas filmer med det här vore som att jämställa The Thin Blue Line eller Roger & Me med, typ, Ibiza ocensurerat (ni vet, en av TV4:s många englandsproducerade freakshows förklädda till dokumentärer). Nämnda regissörer måste vara världsmästare på att lyckas porträttera figurer som är konstiga, rentav extrema, och göra dem mänskliga och allmängiltiga. Åkerlund verkar inte ha minsta insikt i sina karaktärers liv, eller någon empati med vad de känner, han tycks mest bara ha samlat ihop ett gäng slitna klyschor från dåliga tv-serier. Jag menar, personporträtten är ungefär lika djupa som i ett avsnitt av CSI: Miami. Men okej, den har väl några försonande drag. Det solskensblekta fotot är fint (såklart, Åkerlund är ju musikvideoregissör), och någonstans finns det ändå ett visst mått av underhållning i den lilla mordhistorien. Åtminstone om man är svag för skildringar av Los Angeles dekadenta sida.
Bättre än: Dude, Where's My Car?
Sämre än: Pulp Fiction och The Big Lebowski, förstås. Men även mindre kvalitativa L.A.-skildringar som Chain of Fools och Två dagar i L.A..
Mitt betyg: 2 av 5
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar