torsdag 21 februari 2013

Hannah Arendt (2012)

Originaltitel: Hannah Arendt
Svensk titel: Hannah Arendt
Land: Tyskland, Frankrike, Luxemburg
År: 2012
Regissör: Margarethe von Trotta
Manusförfattare: Margarethe von Trotta, Pam Katz
Genre: Drama, Baserad på sann historia, Biografi, Filosofi


 
Vad: Historien om tyskjudiska filosofen Hannah Arendt och hennes rapporter från 1961 års rättegång mot Adolf Eichmann, nazisten som anses vara huvudansvarig för att bortförandet av miljoner människor till koncentrationslägren kunde genomföras.

Vem: Barbara Sukowa, kanske mest känd från Fassbinders Berlin Alexanderplatz och Lola, gör ett fenomenalt jobb i sin gestaltning av Arendt som en samtidigt känslig, grubblande, intelligent och bestämd person. Axel Milberg är bra som hennes mysiga make, och det är alltid roligt att se Julia Jentsch (ni vet, Sophie Scholl), även om hennes roll som parets assistent inte ges mycket utrymme.
 
Hur: Det tar en stund innan filmen sätter sig, men när den väl gör det, då sitter den som sten. Jag lämnar biografen upplyft, skärrad och berörd. Arendt var, åtminstone av filmen att döma, en makalöst stark och modig människa som vågade säga otroligt viktiga saker och stå fast vid dem, trots att halva världen, släkt och vänner inkluderade, gav sig på henne. När hon håller sitt brandtal om den banala ondskan och att det var vanliga människor, inte några monster, som bara följde order när de utförde historiens värsta brott, då känns det så viktigt att jag nästan skakar. Att hon dessutom får ett hatbrev av en granne som kallar henne "nazisthora", ja, det gör bara filmen ännu mer relevant idag.

Kostym och dekor skulle lätt kunna bli sekundära i den här typen av film, men jag vill påpeka att även de är förstklassiga. Hannahs och makens lya känns som ett riktigt 60-talshem, och varenda liten frisyr som skymtar förbi verkar genomtänkt. Extra plus för att man använt verkliga arkivbilder från rättegången, där nämnda sortens minutiöst planerade estetik annars kunde blivit för mycket.

Det är kanske lite för många scener som inte tillför filmen något, men vore det inte för dem skulle jag sätta högsta betyg. Gå och se!

Bättre än: Nästan alla biografiska filmer

Sämre än: Egentligen inget, men Resnais dokumentär Natt och dimma om koncentrationslägren är ett bra komplement.
 
Mitt betyg: 4+ av 5

4 kommentarer:

  1. Fin recension. Den gör mig ännu mer pepp på filmen än jag redan är. :)

    SvaraRadera
  2. Tack tack! :) Ja, se den! Som sagt, inte filmiskt fulländad, men välgjord och mycket tänkvärd.

    SvaraRadera
  3. Det här verkar definitivt vara något jag måste se. Tack för tipset!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Trevligt trevligt, hoppas du kommer gilla den! :)

      Radera