Foxfire (2012)

Originaltitel: Foxfire
Svensk titel: Foxfire
Land: USA (fransk produktion)
År: 2012
Regissör: Laurent Cantet
Manusförfattare: Robin Campillo, Laurent Cantet, Joyce Carol Oates
Genre: Drama, Gängfilm, Tonår, Uppror
 

Vad: 1950-tal, en småstad någonstans i delstaten New York. Den duktiga Maddy och den lite stökigare Legs är trötta på magistrar som tafsar, pojkar som förtrycker och tanter som lär flickor att gilla läget, och tillsammans med tre andra tonåriga tjejer från arbetarklassen bildar de gänget Foxfire. Till en början verkar de i hemlighet och hämnas sina plågoandar med ordets makt, men i takt med att ryktet om dem börjar spridas blir aktionerna allt mer våldsamma, så till den grad att skolan vill separera dess medlemmar - samtidigt som fler unga tjejer vill ansluta sig till dem. Gänget växer och de räddar vanskötta husdjur, lär sig skjuta, ger slemmiga gubbar vad de förtjänar och startar ett kollektiv i en gammal villa ute på landet.
  

Vem: Foxfire-gänget är fyllt med okända skådespelare som alla presterar på topp. (Tydligen har amerikanska tittare klagat på blandningen av dialekter, men det märker i alla fall inte jag av.) Mest minnesvärd är förstås Raven Adamson som gängets ledare Legs, men alla tjejerna gör ett fantastiskt jobb och känns autentiska utan att för den skull reduceras till konturlösa bifigurer. Att de flesta av skådisarna aldrig spelat i en långfilm tidigare märks inte, vilket är ett gott betyg för regissör Laurent Cantet. Extra plus också till Tamara Hope som kristen, men kanske inte så naiv som man tror, dotter till den förmögna man gänget planerar att kidnappa.

 
Hur: Foxfire är en stark och omtumlande film, och precis som i Cantets tidigare verk finns där en sorgsenhet över att tvingas ställa sig utanför samhället när man bara vill göra världen lite bättre. Men till skillnad från den tragiske huvudpersonen i Time Out (originaltitel L'emploi du temps, en otroligt berörande film jag inte nog kan rekommendera) ger också historien om dessa unga kvinnor hopp och styrka. De stärker och stöttar varandra samtidigt som de också kämpar för andra utsatta i samhället. Även om Legs uppenbarligen är beredd att gå väldigt långt utanför vad lagen tillåter, är det lätt att, i ljuset av de trakasserier de får utstå som unga kvinnor från den maktlösa klassen, förstå de andra gängmedlemmarnas vilja att följa hennes manifest. Hon är en oerhört vältalig och färgstark karaktär.

Men i alla gäng uppstår det komplikationer i gruppdynamiken, alla kan inte gilla att styras av en stark ledare, och alla kan inte alltid agera solidariskt i varje situation. Ja, vi har sett det förr, men trots att Cantet tvingas ta till en del klyschor slår Foxfire de flesta gängskildringar med hästlängder. Det är möjligt att filmens 143 minuter är åtminstone 23 för många för dess eget bästa, men det är också det enda negativa jag kan säga. Och ärligt talat gillar jag att berättelsen tar tid på sig istället för att hasta förbi scener som utgör viktiga delar av helheten. Med tanke på hur många evinnerligt långa blockbusters SF visar nuförtiden kan det i alla fall inte användas som ursäkt för att inte se filmen. Och inte någon annan anledning heller, Foxfire är alldeles för bra för att du ska missa den!

Bättre än: Alla gängfilmer och de flesta nostalgiska 50-talsskildringar jag sett

Mitt betyg: 4 av 5