Svensk titel: Utpressning
Land: USA
År: 1946
Regissör: Howard Hawks
Manusförfattare: William Faulkner, Leigh Brackett, Jules Furthman
Genre: Film noir, Spänning, Privatdeckare
Vad: Philip Marlowe är en klassisk privatdetektiv. Han har charm, tvivelaktig moral och en vass tunga, och använder hellre knytnävar än pistoler. Och på frågan "hur tar du din konjak" svarar han "i ett glas".
Marlow får i uppdrag av en gammal general att reda ut varför dennes yngsta dotter pressas på pengar, men det hela utvecklas snart till en mordhistoria, och ju djupare Marlowe gräver, desto fler fiender får han. Men som vi vet är lägg-inte-näsan-i-blöt-varningar alla privatdetektivers största sporre.
Vem: Mest av allt är det här såklart Humphrey Bogarts och Lauren Bacalls show, men det finns flera bra biroller också. John Ridgely som den hala ålen Eddie Mars, Elisha Cook Jr som liten detektiv, och Sonia Darrin som den sura Agnes. Och så Canino förstås, Mars brutala hantlangare, som mest kan liknas vid en skrämmande blandning av Matthew Modine och den vitsminkade mannen i Lost Highway. Riktigt obehaglig! Ja, och de flesta minns nog Dorothy Malone som bokhandlare, Joy Barlow som taxichaffis och Martha Vickers som bortskämt rikemansbarn, även om deras sätt att kasta sig vid Marlowes fötter (ibland rent bokstavligt) känns både larvigt och förlegat.
Hur: Filmen bygger mycket på sin oförutsägbarhet, men samtidigt är det också dess största svaghet. Visst är det spännande att inte ha en aning om vad som ska hända härnäst, men när detektiv Marlowe bara nystar och nystar, och storyn avverkar den ena bifiguren efter den andra, blir det snart svårt att se någon röd tråd och än mindre att engagera sig. Upplägget är visserligen lite detsamma i Riddarfalken från Malta, en film jag älskar, men där blir det liksom bara absurt, här är allting mer vardagligt, vilket också gör händelseutvecklingen lättare att avfärda som osannolik. Men det är klart, en detektivhistoria ska ju vara lite svårnystad, kanske till och med förvirrande. Och även om jag inte alla gånger känner att jag måste veta hur historien slutar, så är det intressant att följa Marlowe och se hur fallet långsamt kryper under skinnet på den till synes kolugna karln.
Det finns många noir-filmer jag gillar mer än The Big Sleep, men Bogart har något visst, tempot är ganska högt och dialogen ofta både rolig och rapp – utan att för den skull vara helt överdriven (ni vet, som i de flesta av Cary Grants rullar). Sedan blir det för mossigt ibland, när en tänkt käftsmäll ser lite väl fjäderlätt ut, eller när Bogart bokstavligen charmar glasögonen (och en del annat) av tidigare nämnda bokhandlare. Men det är mindre invändningar mot en film som redan fyllt pensionär och ändå lyckas hålla mig klistrad framför tv:n i 114 minuter – ända till den riktigt starka slutscenen. Impressive!
Citat: Marlowe: Such a lot of guns around town, and so few brains.
Bättre än: Murder, My Sweet, High Sierra, Detour, Pickup on South Street
Sämre än: Riddarfalken från Malta, Laura, Kiss Me Deadly, Chinatown
Mitt betyg: 4- av 5
Mm, vi tycker ganska lika om The Big Sleep. Bogart nystar och nystar och för mig blir det aldrig riktigt spännande eller engagerande. Med det sagt så var det ändå två bra spenderade timmar som du konstaterar.
SvaraRaderahttp://jojjenito.wordpress.com/2012/02/24/film-noir-fredag-the-big-sleep/
PS. Har lagt till dig på min blogglänklista. :) Hade fått för mig att du bara hade en musikblogg av nån anledning.
Trevlig recension! Höll med om det mesta, även om jag till slut satte snäppet högre betyg ändå (höll den som en 3+ tidigare). Uppfattade dock slutet som lite starkare än när jag såg filmen första gången.
RaderaAh, trevligt, jag gör detsamma, hade visst inte dig innan. Och jo, kände att jag ville ha en "kortfattad" filmblogg för att göra filmtittandet lite roligare, utan att för den skull dränka Have You Forgotten i enbart cineasttankar. :)
Jag såg om The Big Sleep för några månader sen då jag ville ge den en ny chans. Men jag kan inte älska den lika mycket som många andra noir filmer. Den är lite för invecklad för sitt eget bästa, precis som du också är inne på.
SvaraRaderaBogart är bra och det kommer och går en hel del intressanta karaktärer. Kan inte ge den mer än en stark trea, även om det är en film jag säkert kommer återbesöka längre fram. Men jag har många andra jag hellre ser om innan dess. En av dem är Riddarfalken från Malta )som du nämner) som jag inte alls kommer ihåg (förutom att jag vet att jag gillade den mer).
Ja, precis, alldeles för invecklad för sitt eget bästa. Men se gärna om Riddarfalken från Malta, finns ju många likheter men också några avgörande skillnader. Ser fram emot en recension på den! :)
Radera