onsdag 21 januari 2015

Frank (2014)

Originaltitel: Frank
Svensk titel: Frank
Land: USA, Irland, Storbritannien
År: 2014
Regissör: Lenny Abrahamson
Manusförfattare: Jon Ronson, Peter Straughan
Genre: Svart komedi, Drama, Musikfilm


Vad: Jon, musicerande ensamvarg, bor i en sån där sömnig brittisk kuststad som Morrissey sjunger om i "Everyday Is Like Sunday". Han är kompetent som keyboardist, men den musik han försöker skriva är, förutom banal, bara utkast som aldrig blir till färdiga låtar (även om Jon får det att låta annorlunda på sitt Twitter-konto). Men så en dag ges han chansen att vikariera bakom klaviaturen i ett band som passerar genom stan. Efter spelningen är medmusikerna inte hundraprocentigt nöjda med hans insats, men deras manager tycker Jon har tillräckligt med talang för att följa med ut på landet och delta i deras nästa skivinspelning.

Det ska dock tilläggas att bandets sångare bär ett enormt fejkhuvud av papier-maché som han aldrig (nej, aldrig) tar av sig, och varken övriga bandmedlemmar eller managern har alla hästar i stallet. Nej, hissarna går, så att säga, inte hela vägen upp. Snarare rasar de rakt neråt, och resan till skivstudion blir början på en mörk och märklig bergochdalbanefärd. Men vem vet, kanske kan det bli ett spännande album av det hela? Och kanske kan Jons sociala mediekanaler hjälpa bandet att nå ut till fler?


Vem: Domhnall Gleeson kunde inte vara bättre som den naiva, popularitetstörstande och måttligt begåvade Jon (tänk en korsning av Thom Yorke och Tiger Lou). Rollen som den excentriska Frank var tydligen skriven för Johnny Depp, men Michael Fassbender, som det till slut blev, duger bra han också. Sedan är det kanske inte så viktigt vem som gömmer sig där under jättehuvudet, de flesta repliker, hur välskrivna de än är, mumlas ju mest fram. Fassbender är dock utmärkt som sångare (en pratsjungande sådan, tänk Lou Reed). Bland de andra bandmedlemmarna är det Maggie Gyllenhaal som sticker ut mest, med en miserabel uppsyn som delvis känns inspirerad av Camera Obscuras Tracyanne Campbell (frisyren gör kanske sitt till den kopplingen). Hennes talang lyser starkt filmen igenom, oavsett om hon får ett av sina ursinniga raseriutbrott eller bara drömmer sig bort i musiken på scen.


Scoot McNairy (för mig mest känd från en av världens finaste musikvideor) förtjänar ett omnämnande också, han känns trovärdig som kreativ manager på dekis.

Hur: Det tar ett tag för Frank att hamna i rätt stämningsläge. De första minuterna i Jons hemstad känns både autentiska och lagom roliga, men när bandet sedan beger sig ut i skogen tar den svarta humorn inte bara överhanden, utan slår helt bakut. Det är delvis en smaksak, men jag vill nog påstå att det dråpliga fungerar bättre om det serveras i rimliga doser, och med rätt inramning. När Frank går på som värst blir det någon slags makaber buskis av det hela.

Men sedan blir filmen lite mer engagerande, dråpligheterna tonas ner och jag börjar nästan acceptera det där gigantiska ansiktet. Dessutom målas det långsamt upp en ganska vass kritik mot både jakten på kändisskap och sättet som den så kallade indiepubliken (alltså "oberoende" människor) snabbt tuggar i sig hajpade artister bara för att hosta upp dem igen i nästa ögonblick.


Den trevande inledningen till trots, när eftertexterna rullar förbi kan jag i alla fall inte säga annat än att det är något unikt jag just beskådat. Och flera veckor efteråt tänker jag fortfarande ofta på både scener och personer ur Frank.

Bättre än: Svårt att jämföra den med något annat verk, men tja, kanske 24 Hour Party People.

Ungefär i klass med: Walk the Line och Once, även om den inte liknar någon av dem. Alls.

Sämre än: Nä, egentligen går det inte att jämföra Frank med någonting annat, men den är hur som helst sämre än Inside Llewyn DavisAlmost Famous, I'm Not There och Control.

Mitt betyg: 4- av 5


7 kommentarer:

  1. Kul att ha dig tillbaka! Ja, du skrev inget på nästan ett år ;)

    Blev lite besviken på denna, även om jag inte riktigt visste vilken typ av film som väntade. Tyckte endast Frank var en skön karaktär, de övriga kunde jag vara utan. Hela gänget var ju mentalpatienter på ett eller annat sätt, haha.

    Min text om Frank.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Hehe, nä, lider ju av skrivkramp ibland, men den här gången var det andra, roligare, skäl, som fick mig att inte hinna med skrivandet. Anledningen går att finna i min andra blogg... =)

      Jag skulle nog inte kalla de andra karaktärerna för det, men visst är de ganska rejält otrevliga och störiga. Men medan det i början inte finns någon ursäkt för deras beteende så tycker jag man allteftersom filmen går vidare får en viss förståelse för dem. De är konstnärssjälar och funkar varken ihop med opportunister som Jon eller inför någon hipp och egentligen ganska ointresserad publik. Därmed inte sagt att jag GILLAR dem, men som rollfigurer är de ändå intressanta.

      Typ så. :)

      Radera
    2. Sant, man glömmer lätt att konstnärer balanserar mellan att vara genin och galningar ;) Jon hamnade ju lite i den fällan han med efter ett tag.

      Största problemet för min del var dels att jag inte kopplade till karaktärerna och dels att musiken för det mesta var småjobbig.

      Radera
    3. Nä, musiken var ju inte så bra att man ville gå ut och köpa en skiva med Franks band. Men jag tyckte de fick till den så att det passade deras personligheter, och Franks sjungande är liksom riktigt roligt, eller i alla fall tycker jag det som gillar Lou Reed och liknande typer.

      Verkar som det, förutom musiken, hängde lite på vad man tyckte om sista delen av filmen, när de kommer till USA. Jag tyckte verkligen allt fick en ny dimension då, medan du och Fiffi verkade tappa intresset där någonstans. But oh well, smaken är subjektiv, som tur är. =)

      Radera
    4. Ja, och Franks bisarra nonsenstexter fick mig också att skratta! :D

      Radera
    5. Där håller jag med dig, Franks texter och spontant påhittade låtar där ute i stugan var sköna :D

      Och det är så klart som du säger, man kan inte alltid tycka lika. Jag har oftast svårare att förstå hur någon inte kan gilla en film jag tycker är väldigt bra. Däremot har jag mindre problem med att andra gillar en film mycket mer än vad jag gör. Skumt det där...

      Radera
    6. Hm, ja märkligt hur sånt där funkar. Men bättre slåss för det man älskar än att bry sig om det mediokra! =)

      Radera