What If (2013)

Originaltitel: What If
Svensk titel: What If
Alternativ titel: The F Word
Land: Kanada
År: 2013
Regissör: Michael Dowse
Manusförfattare: Elan Mastai
Genre: Romantisk komedi, Drama

Vad: En fest i Torontos hippare kvarter. Bland alla unga, vackra människor möter vi den bittre singeln Wallace, som just hoppat av sina studier, och Chantry, en illustratör som har för vana att säga nej till befordringar. När de börjar prata återfår Wallace nästan tron på kärleken igen, innan Chantry nämner sin pojkvän. De blir vänner ändå och Wallace säger att han är nöjd så, även om vännen Allan påstår annorlunda. Allan själv träffar den redan upptagna Nicole på samma fest och de två blir snart oskiljaktiga.

Wallace tycker det är förkastligt med ett kärleksförhållande som grundar sig i otrohet. Allan å sin sida tycker Wallace är oärlig som inte erkänner att han har känslor för Chantry. Så vem, om någon, har egentligen rätt?

Vem: Daniel Radcliffe och Zoe Kazan är utmärkta som de gulliga Wallace och Chantry, och Adam Driver och Mackenzie Davis som Allan respektive Nicole likaså. Visst, de är alla ganska stereotypa personligheter, men skådespelarnas kvaliteter gör dem trovärdiga. Driver, som varit en favorit ända sedan de första avsnitten av Girls, levererar Allans buffliga repliker perfekt, och detsamma gäller Megan Park som Chantrys dryga syster. Min enda invändning är mot Rafe Spall som Ben, Chantrys politiska streber till pojkvän. Han känns liksom inte trovärdig som partner till en person som spelas av Kazan. Men tja, det går väl att hävda att det är ett medvetet val av regissör Michael Dowse.

Hur: Oavsett hur klyschigt gulliga huvudpersonerna är, och hur klyschigt störiga och icke-gulliga birollerna är, så tycker jag om det här. Jag har alltid gillat romcoms och så mycket bättre om inramningen är mer indie än klassisk Hollywood. För det måste ju sägas att de flesta filmer i genren ändå är rätt, tja, dåliga. Och min vanligaste invändning mot dem är att karaktärerna inte känns som människor, utan som sliskiga versioner av någon slags förebilder som Hollywood tror, eller vill, att (den i deras ögon inte jättesmarta) publiken ska ha. Så varje försök att faktiskt frångå detta blir nästan automatiskt uppskattat av mig.

Sedan går det förstås att komma dragandes med förutsägbarheten och allt det där. Men vi som tittar på sånt här gör det ju inte för att luska ut vem mördaren är, eller bli omskakade av smarta vändningar som ställer storyns första halva på ända. Nä, vi vill bara ha lite trovärdig underhållning, eventuellt toppad med några kvasifilosofiska diskussioner om hur den enes kärleksdöd är den andres kärleksbröd. Och där gör What If ett ganska bra jobb.

Bättre än: Valfri sliskig Hollywood-romcom

Sämre än: Valfritt realistiskt indiedrama

Mitt betyg: 3+ av 5

White Bird in a Blizzard (2014)

Originaltitel: White Bird in a Blizzard
Svensk titel: White Bird in a Blizzard
Land: USA
År: 2014
Regissör: Gregg Araki
Manusförfattare: Gregg Araki (baserad på roman av Laura Kasischke)
Genre: Drama, Thriller, Mysterium

Vad: Det är 1988, Kat närmar sig slutet av high school. Hon bor i ett klassiskt villaområde-i-amerikansk-film med sin mamma Eve, vacker men miserabel hemmafru, och pappa Brock, anonym kontorsråtta. Föräldrarnas förhållande har alltid verkat kärlekslöst, men de senaste veckorna har Eve verkat ovanligt olycklig och betett sig allt underligare, innan hon en dag försvinner spårlöst. Kat blir äldre och försöker gå vidare, men långt in på college plågas hon fortfarande av märkliga mardrömmar om sin mor.

Vem: Shailene Woodley, som spelar Kat, är en ny favorit, hon imponerar lika mycket här som i Förr eller senare exploderar jag, The Descendants och The Spectacular Now. Någonstans saknas det lite djup i både Woodleys och andras rollfigurer, men det kan bara skyllas på manuset, inte skådespelet. Eva Green är perfekt som den tjusiga och alltmer plågade hemmafrun, och pappa Brock - mustaschprydd och alltid klädd i chinos, skjorta och slips, men inte kavaj - spelas utmärkt av Christopher Meloni. (En bra bit in i filmen trodde jag att Meloni var Elias Koteas, tills det slog mig att han idag nog är lite för gammal för rollen.) Angela Bassett är bra som Kats psykiater, Shiloh Fernandez och Mark Indelicato fina som Kats vänner, och Gabourey Sidibe som klippt och skuren för rollen som Kats tröga pojkvän Phil. Och slutligen är Thomas Jane minnesvärd som den äckliga, men kanske ändå välmenande, snuten.

Ja, just det. Ganska långt in i filmen dyker ju en viss Twin Peaks-figur upp i en liten biroll också. Roligt, men liksom alla de andra jag räknat upp är det inte utan att man vill ge denna karaktär lite mer utrymme.

Hur: Just Twin Peaks, och kanske ännu mer Donnie Darko, är de referenser som ligger närmast till hands när man vill jämföra White Bird in a Blizzard med andra verk. Soundtracket är som en direkt fortsättning på Donnie Darko (Echo & the Bunnymen, Depeche Mode, The Cure, Siouxsie and the Banshees, Cocteau Twins etc) och precis som i Richard Kellys film bidrar det dels till att snyggt fånga tidsandan, men också till att sätta den mystiska stämning som vilar under villaidyllens bedrägliga yta. Gregg Araki är dock en regissör som kan stå på egna ben, och många ingredienser känns igen både från Mysterious Skin och hans lite äldre "Teen Apocalypse Trilogy". Men just för att så mycket av innehållet ändå ligger nära de två tidigare nämnda mästerverken, kan jag inte låta bli att känna att White Bird saknar något. Vi får aldrig riktigt lära känna någon i filmen, faktiskt inte ens Kat. Och mammans öde förtjänar ju nästan en helt egen film.

Jag kan inte säga att något i filmen känns onödigt, så kanske borde Araki bara tillåtit sig att göra en längre film? Rentav en miniserie? För jag skulle gärna stanna kvar länge i Kats värld, a place both wonderful and strange...

Bättre än: Daydream Nation, Mysterious Skin

Sämre än: Twin Peaks, Donnie Darko

Mitt betyg: 4 av 5