lördag 27 juli 2013

The Way Way Back (2013)

Originaltitel: The Way Way Back
Svensk titel: The Way Way Back
Land: USA
År: 2013
Regissör: Nat Faxon, Jim Rash
Manusförfattare: Nat Faxon, Jim Rash
Genre: Komedi, Drama, Sommarfilm

  
Vad: 14-årige Duncan tvingas tillbringa sommaren med sin mammas nya osympatiska pojkvän och dennas odrägliga dotter i deras sommarhus. Duncan vill inte vara där, och ingen verkar vilja umgås med honom, mer än möjligen den skåpsupande grannens pinsamma son. Som upplagt för ett plågsamt sommarlov, med andra ord. Men är inte grannens dotter ganska trevlig ändå, och verkar inte det där äventyrsbadet några kilometer bort lite spännande?

Vem: Liam James är, precis som bloggkollegorna Fripp och Fiffi varit inne på, briljant som Duncan. Uppsynen är klockren butter tonåring, på ett sätt som man annars mest bara ser i europeiska filmer, så hatten av till regissörerna för modet att slänga in en sådan no-name bland alla välkända skådespelare. Toni Collette vet jag inte hur många mammaporträtt hon gjort nu, och jag skulle kunna säga att det känns som hon bara ringer in rollen hemifrån, men nä, hon är faktiskt precis lika bra som i Little Miss Sunshine och The Black Balloon. Steve Carell gör till en början ett riktigt bra jobb som den extremdryga styvpappan Trent, men någonstans halvvägs in i filmen börjar jag tröttna lite på den ensidigt idiotiska bild av karln som målas upp. Mer ett manus- än skådisproblem, bör dock tilläggas. Och det går förstås att hävda att det är Duncans fjortisperspektiv vi ser, vilket i så fall ursäktar att också Amanda Peets och Allison Janneys karaktärer känns lite för platta (hur rolig den senare än är till en början).

 
Personalen på äventyrsbadet presterar också bra, med Sam Rockwell och Maya Rudolph i spetsen - den ena som boss på pappret, den andra som dito i praktiken - tätt följda av regissörsparet Nat Faxon och Jim Rash som slemmig respektive bitter medarbetare.
 
Hur: På det stora hela är The Way Way Back riktigt njutbar. Det är svårt att inte fatta tycke för Duncan, och människorna runt omkring honom är underhållande med alla sina brister och skavanker. Att storyn är förutsägbar stör mig inte så mycket, snarare är det en styrka att den lunkar på utan alltför höga ambitioner. Däremot tycker jag manusförfattarna kunde ansträngt sig mer med sina karaktärer. Och den grabbiga flåsigheten som uppstår på äventyrsbadet hade jag gärna varit utan. Sam Rockwells Owen är fin i sin hantering av Duncan, men han är också "en skön kille" på ett inte alltid så bra sätt. Jag menar, är det verkligen kul att han skiter i sina arbetssysslor och låter sin fru Caitlin oroa sig för dem? Är det meningen att vi ska skratta åt att det gör henne sur?

  
I slutändan är The Way, Way Back ändå en charmig historia och jag önskar att det gick upp fler varma och anspråkslösa ungdomsfilmer som den på bio. Det kan alla behöva, såväl trevande tonåringar som världsfrånvända vuxna.

Bättre än: Middle of Nowhere, Ett päron till farsa, Supersugen, The Wackness

Sämre än: Little Miss Sunshine, Adventureland, The Kids Are All Right, En kärlekshistoria
 
Mitt betyg: 3+ av 5

2 kommentarer:

  1. Nu blir jag lite fundersam här. Skulle Amanda Peets karaktär vara rolig? Gud vad jag känner mig snurrig nu. Värre än vanligt faktiskt. :)

    SvaraRadera
  2. Nja, de 2 blev kanske lite fel ihopklumpade av mig där. :)

    Janneys karaktär är ju betydligt mer komisk, men båda har väl något lite tragikomiskt över sig också. Dock betydligt mer tragik än komik i Peets fall. :)

    SvaraRadera