Svensk titel: Ida
Land: Polen
År: 2014
Regissör: Pawel Pawlikowski
Manusförfattare: Pawel Pawlikowski, Rebecca Lenkiewicz
Genre: Drama, Road Movie
Motvilligt, och med mer än en vodkaflaska i bagaget, ger sig Wanda ut i sin lilla Lada (eller är det en Trabant?), med Ida i passagerarsätet och siktet mot den by där familjen tros ligga begravd.
Vem: Ida och Wanda spelas av Agatha Trzebuchowska respektive Agatha Kulesza, som båda är makalöst bra (med reservation för att jag förstås inte kan uppfatta nyanserna i språket - men deras blickar och kroppspråk räcker ganska långt). Kulesza är utlevande, med yviga gester, och har (i alla fall många av) känslorna utanpå kroppen. Trzebuchowska verkar ytligt sett inte påverkas så mycket under resans gång, men ändå syns det tydligt att insikterna, de subtila reaktionerna, bubblar där under.
Dawid Ogrodnik är fin också, i en mindre roll som samtidigt mild och passionerad saxofonist.
Hur: Ida skulle kunna avfärdas som en våt dröm för namedroppande filmvetare. De tafatta, tragikomiska dansscenerna känns igen från Miloš Formans tidiga filmer (ni vet, de som skulle inspirera Roy Andersson), det koncisa och vackert stiliserade berättandet påminner om Robert Bresson, och de ibland ganska udda kameravinklarna kan kopplas till Dreyers En kvinnas martyrium. Men samtidigt är dessa referenser oviktiga, regissör Pawlikowski kräver inte några kunskaper om filmhistorien av sina tittare. (Och egentligen inte någon riktig kännedom om Polens historia, även om den biten såklart är svårare att bortse från.) Nä, allt som behövs för att förstå tragedin i Idas historia, och den tomhet som genomsyrar invånarna i de karga landskap och öde städer som skildras, är ett hjärta. Och möjligen en viss estetisk sensibilitet.
Fotot och ljussättningen är nämligen något utöver det vanliga, filmen är lika tragisk som den är en fröjd för ögat. Därmed inte sagt att det är rent ögongodis, sinnesintrycket av Ida är precis så kargt och blekt som den historia Pawlikowski berättar. Jag vet inte om jag bara luras av att den unge saxofonisten Lis påminner om Sam Riley i Control, men det är något med det strama, minimalistiska som får mig att tänka på Joy Division. På samma sätt som det klassiska postpunkbandet aldrig spelade en not för mycket, eller släppte in för många instrument, så nöjer sig Pawlikowski med att bara berätta det väsentliga.
En tacksam följd av detta är också att speltiden hålls föredömligt kort. Händelseutvecklingen håller mig intresserad och fascinerad från första till sista bildruta, och hur ofta kan vi säga det idag, när två och en halv timme biobesök inte längre anses långt? Det gör Ida till en unik upplevelse. I slutet av filmen tänker jag att storyn kan ta vilka vändningar som helst. Och när det som händer händer, så känns det helt oväntat. Och ändå fullständigt logiskt. Det är förstklassigt berättande.
Klart bättre än: Philomena
Något bättre än: Tystnaden och Bergmans mest religiösa filmer
Ungefär i klass med: Lore, Det vita bandet, Min vän Balthazar
Mitt betyg: 4+ av 5