Filmåret 1997 - min topp 10

Filmspanarna skriver om sina favoriter från 1997. Ännu en riktigt stark årgång, i klass med både 1995 och 2004. Det här skulle lätt kunna bli en topp-femton-lista, men efter ett riktigt stort och våldsamt internt bråk mellan bubblarna och platserna åtta till tio, slutade det så här.

Några riktigt, riktigt, riktigt starka bubblare alltså:
Boogie Nights, Happy Together, Harry bit för bit, Jackie Brown, Prinsessan Mononoke. Inget ont om dessa, men tja, deras upphovsmakare har uppenbarligen andra kärleksbarn vars heder de är beredda att kämpa liite hårdare för...

Sedan en liten hyllning till den storväxte Saturday Night Live-komikern Chris Farley som endast 33 år ung gick bort i slutet av 1997. Hans Beverly Hills Ninja är kanske inte riktigt värdig en årsbästalista, men bara tanken på Chris som ninja får mig fortfarande att fnissa. En briljant filmidé... Vila i frid, mr Farley!

Och så listan:

10) Cop Land

Klassisk och engagerande historia på temat ensam-snut-mot-korrumperad-poliskår. Inte utan brister eller övertydlighet, men filmen lyfts av de superba insatserna från inte bara Sly och gubbtrion De Niro, Keitel, Liotta, utan också Janeane Garofalo och Michael Rapaport.

9) Donnie Brasco

En till ensam snut, på det också ganska slitna infiltrationstemat. Men relationen Depp - Pacino är så fascinerande att det inte går att slita ögonen från dem under de dryga två timmarna. Härligt också att Pacino, istället för att spela över på sedvanligt manér, verkar trivas allra bäst hemma i tv-soffan, med myskläderna på, framför långsamma djurdokumentärer.

8) Grosse Pointe Blank

Yrkesmördare som går på sin skolas återträff och (åter)faller för sin gamla flamma, samtidigt som en konkurrerande torped är honom i hälarna. Den udda storyn är faktiskt lika rolig nu som när jag först såg filmen, utan någon förhandsinfo, och ömsom skakade på huvudet, ömsom hejade på den märkliga "hjälten". Det är sällsynt att humor är så svart och genomtänkt.

7) The Butcher Boy

Inte en av Neil Jordans mest omtalade filmer, men en av de bästa. Relationen mellan pojkarna Francie och Joe är kärleksfullt skildrad, och utanförskapet Francie får utstå för att han tillför "fel" klass och har "fel" föräldrar är smärtsamt (när han inte flyr in i drömmar som ger filmen lite välbehövd magisk realism). Historiens slut är fruktansvärt, men oförglömligt inte bara därför, utan också just för det ömmande porträttet av Francie.

6) Mitt liv i rosa (Ma vie en rose)

Rörande och starkt om ett barn som kämpar för sin könsidentitet. Och precis som i Butcher Boy är det de vuxna, de påstått mogna och belevda, som är allra mest intoleranta. Så tråkigt, så sant.

5) Ljuva morgondag

När en tragedi drabbar en liten småstad i norra Kanada dyker en försäkringsagent upp och plockar fram det sämsta, det girigaste, det äckligaste hos människan. Sarah Polley som den enda överlevande från olyckan är, den sorgliga storyn till trots, en fröjd att se – inte för hennes skådespel, utan tron på något annat än att människor är små egoistiska kryp.

4) Winterschläfer

En till vinterfilm, och en till olycka (skrev förresten om dessa filmer här, på temat snö, för ett par år sedan). Tom Tykwer är en speciell regissör och det här är nog min personliga favorit av hans filmer (i god konkurrens med Heaven). En märklig blandning av lite thriller, lite amerikanskt indiedrama och mycket 90-tal. Hela estetiken är ett barn av sin tid, men ännu mer känns dramaturgin igen från nämnda decennium. Ett par utspridda karaktärer vars liv påverkar varandra på oväntade sätt som får dem (eller oss) att fundera på ödet. Ett måste för de som gillade både Short Cuts och Kieslowskis trikolor-trilogi.

3) Livet är underbart (La vita è bella)

Roligt, sorgligt, hjärtvärmande, smärtsamt. Självklart är det ingen överraskning att en komedi kan beröra så, eller att en tragedi kan få en att skratta emellanåt. Att komiker bär på de största sorgerna borde väl vara allmänt känt?

2) The Ice Storm

Ännu en vinterfilm, ännu mer tragik. Men framförallt ett lågmält drama om knepiga familjerelationer och barn som är mer mogna än sina föräldrar. Trots iskylan är alla inblandade skådespelares prestationer – från Sigourney Weaver till Kevin Kline, från Elijah Wood till Christina Ricci, från Tobey Maguire till Katie Holmes – hjärtvärmande.

1) Henry Fool

Åh, var ska jag börja? Jag hade sett några av Hal Hartleys verk innan, och gillade framför allt Trust, men så kom Henry Fool, och livet har aldrig riktigt varit detsamma... Det är en film som påminner mig om livets obegripliga, nästan absurda orättvisa, och får mig att lida, samtidigt som jag också får skratta åt allt och börja tro på det otroliga. Med sina beskrivningar av utanförskapets smärta och att hitta en räddare i litteraturen, är Henry Fool det närmaste vi kommit en filmatisering av Morrisseys lyrik.

Vad gör filmen så speciell då? Förutom att den handlar om en sopåkare som finner sitt kall i poesin, och blir både hatad och älskad för sina ord? Jag får citera min text från Have you forgotten:

Henry Fool är olik det mesta annat som visats på vita duken. Långt ifrån obegriplig eller ens svårförståelig, men tonen den slår an är helt unik. Karaktärernas manér känns stiliserade, på ett sätt som säkert influerat Wes Anderson, men de säger saker som låter både absurda och uråldrigt kloka, ungefär som de sympatiska vildhjärnorna i Pedro Almodóvars filmer brukar göra. Samtidigt andas scenografi och kostymer samma sorts udda socialrealism som nämnda Kaurismäki.

Och vidare:

Hartley förmedlar ju samma svartsynta världsbild [som Smiths och Morrissey], och precis som Manchester’s Finest blandar han livets mörka sidor med en brutal, men också godhjärtad humor. Replikerna kan låta teatrala, som vore de citat ur en bok, riktade direkt till intellektet, men i nästa stund blir filmen rent fysisk. Vi får se Simon lida på de flesta tänkbara, och realistiska, sätt. Han spyr upp sur mjölk, får kokande vatten hällt över sig och åker på mer än ett kok stryk. Flera av scenerna känns i hela kroppen, men följs oftast av betydligt lättsammare – eller kanske mer filosofiska – inslag. Efter att ha pucklats på av den våldsamme Warren sitter Simon lutad mot en vägg, med minst ett revben sönderslaget, och säger till Henry bredvid sig: 

– It hurts to breathe. 

Varpå han svarar: 

– Of course it does. 

Humorn är obetalbar. 

Ja, hela Henry Fool är obetalbar. Kanske är andra halvan inte lika stark, magin falnar lite efter en dryg timme, men samtidigt fortsätter storyn vara så oväntad och rolig, ända till sista scenen, att jag inte kan annat än kalla den för 1997 års överlägset bästa film.


---

Vad tycker övriga filmspanare om 1997? Här hittar ni svaren:
Fiffis filmtajm
Filmitch
Flmr
Fripps filmrevyer
Jojjenito
Movies Noir
Rörliga bilder och tryckta ord

Filmåret 2004 - min topp 10

När jag en gång i tiden skulle ange mitt favoritår i den cineastiska historien, var 2004 en stark kandidat, men föll i slutändan till föga för en annan episod av 00-talet. Nå, nu är det i alla fall dags för Filmspanarna att skriva om nämnda årgång, som trots allt är av allra högsta klass. Fyra filmer såg jag på bio det året som verkligen golvade mig och tveklöst förärades högsta betyg. Två av dem älskar jag fortfarande mer än det mesta. Och en av dem ska kamma hem förstapriset. Jag kan tala mig varm i timmar om dem båda, mästerverk som de är, men när det kommer till kritan har en av dem den allra viktigaste platsen i mitt hjärta.

Först blir det dock en hel drös med bubblare (för att de alla förtjänar ett hedersomnämnande!), och sedan tar vi det som vanligt från plats tio till ett.

Några riktigt hyggliga filmer:
Bara en dag, Collateral, Dirty Filthy Love, Garden State, Kill Bill - Vol. 2, My Summer of Love, Napoleon Dynamite, Secret Window, Shaun of the Dead, We Don't Live Here Anymore

Några ännu lite bättre filmer, som verkligen är snubblande nära att få vara med på listan:
Dålig uppfostran, Fyra nyanser av brunt, I Heart Huckabees, Mysterious Skin, Sideways, Vera Drake

Och så den riktiga listan:

10) Fahrenheit 9/11
När Michael Moores anti-Bushfilm först visades på bio kunde jag inte annat än stämma in i hyllningskörerna. Dels för hur den sågade den inkompetenta presidenten och hans oljetörstande hantlangare längs fotknölarna, men framförallt för hur den ifrågasatte USA:s vana att föra krig mot allt och alla. Så här i efterhand är det svårt att inte bli illa berörd av insikten om hur mycket dåligt som gjorts i den elfte septembers namn, och hur mycket som gått ännu mer snett sedan filmen damp ner på biodukar världen över. Men det är också svårt att inte känna sig sviken av alla tveksamma "fakta" Moore presenterar och den allt annat än fördomsfria bild av icke-amerikaner han presenterar i sina hetsiga montage.

9) Attentatet mot Richard Nixon
En oförglömlig rollprestation av Sean Penn som en man fast i en nedåtgående spiral. Det slutar visserligen med oförlåtliga handlingar, men det är inte svårt att se hur huvudpersonens oförlåtande omgivning låter den sorgliga utvecklingen fortgå.

8) Dandelion
Missförstådd ung man, småstadstristess, dysfunktionella familjer, trevande tonårskärlek, bitterljuva sånger av Cat Power och Sparklehorse. Och så några stabila men inte alltför namnkunniga skådisar i birollslistan. Dandelion skulle kunna vara en parodi på en typisk indiefilm. Men regissör Mark Milgard har ett sånt stort hjärta, och storyn ramas in av så otroligt vackra naturbilder från Idahos ändlösa vetefält, att det är svårt att inte älska Dandelion.

En brasklapp dock: Jag såg Dandelion innan jag började följa Mad Men. Så döm av min förvåning när jag nu, många år senare, kollar in en trailer för filmen och inser att det är Vincent Kartheiser (alltså Pete Campbell) som har huvudrollen. Förvisso mycket yngre, med flanellskjorta, sportkeps och page, men ändå. Pete, den skitstöveln!

7) Dear Frankie
Lågmält och finstämt är en annan indieklyscha, men det är de första orden som kommer till mig när jag tänker på Dear Frankie, berättelsen om en ensamstående mamma (spelad av alltid pålitliga Emily Mortimer) som slits mellan att berätta sanningen för sin son om dennes far, eller spinna vidare på den låtsashistoria hon upprätthållit under sonens hela nioåriga liv.

6) Järn 3:an (Bin-jip)
2004 var det populärt att bryta sig in hos folk, och sedan bara hänga lite, utan att sno något. Riktigt vad huvudpersonen i Järn 3:an, Tae-suk, vill med sina inbrott kan jag inte svara på. Kanske har han en önskan att leva som "vanliga" människor gör, kanske försöker han ge de vanliga människorna någonting ovanligt. Oavsett är det en unik och stämningsfull berättelse som på något märkligt sätt klarar att vara både lättsam och djup.

5) De feta åren är förbi (Die fetten Jahre sind vorbei)
Inbrottstjuvarna, nej förlåt, inbrottarna i De feta åren är förbi, har en tydligare agenda. De vill påminna lyxvillaägare om orättvisan i deras överflöd. Idén är smart och storyn utvecklas på ett både intressant och engagerande sätt. Och det är en fröjd att se Tysklands nya skådespelarelit (Julia Jentsch från Sophie Scholl och Daniel Brühl från Goodbye Lenin) i huvudrollerna.

4) Det levande slottet (Hauru no ugoku shiro)
Kanske den allra mest fantasifulla och märkliga av Miyazakis skapelser, vilket inte vill säga lite. Det levande, flygande slottet är fullständigt surrealistiskt med alla sina märkliga figurer och ting.

3) En långvarig förlovning (Un long dimanche de fiançailles)
Visst, det kan hända att jag är överdrivet nostalgisk här, för att det var mitt sista besök på Röda kvarn innan biografen lades ner, och för att det var lite av en hångelfest med min fru, som jag just träffat då... Men jag vill ändå hävda att det är en smärtsamt vacker historia, som i sann Jeunet-anda blandar det brutala med det romantiska, samtidigt som en intrikat intrig nystas upp.

2) Life Aquatic
En film att se om, och om, och om igen.

Det är matinékänslan från barndomen. Skattjakterna, panoramabilderna över fartygens interiörer, skottlossningarna på paradisöar, vänskapsrelationerna som spricker i sömmarna men ändå lyckas hålla ihop.

Det är Andersons subtila humor. Den lockar sällan till gapflabb, men ger långt efteråt fånleenden på läpparna bara vid tanken på, tja, Klaus tjurighet över toppluvorna, eller Janes frenetiska tuggummituggande.

Det är Bill Murrays allra mest trötta uppsyn. Den som Anderson själv bringade fram i Rushmore, som Coppola förfinade i Lost in Translation och som här når något slags absurt klimax.

Det är den underliggande tragiken. Zissous alltjämt växande bitterhet gentemot allt och alla, de fantastiska djuren inkluderade. Den gravida Jane Winslett-Richardsons ensamhet. Den naiva Ned Plimptons sorgliga öde.

Det är den sagolika musiken. Bowie både i original och personligt tolkad, Devo-Marks märkliga kombination av blipp-bloppande och matinésoundtrack, och Sigur Rós förstås.

Det är den samtidigt så storslagna och barnsligt lekfulla scenografin. Neonfärgerna under havsytan, de medeltida gränderna utanför biografen, solnedgångarna på Zissous ö, skeppets alla skrymslen och vrår.

Även om jag skulle kallat den årets bästa film när som helst, utom just 2004, är Life Aquatic så mycket mer än vad en sådan liten utmärkelse kan säga. Och nu när jag skrivit det här måste jag se den igen, snarast!

1) Eternal Sunshine of the Spotless Mind
Det ska inte kunna bli så här perfekt, inte på alla plan. En film har ju, hur bra den än är, alltid något som inte riktigt klaffar. Den kan vara visuellt slående, så till den grad att storyn eller trovärdigheten glöms bort. Skådespelet kan vara så bländande att övriga filmteamets fantasilöshet går att ignorera. Eller så är det ett både realistiskt och smart manus, men regin saknar finess, det lilla extra. Självklart finns det riktigt lyckade filmer där nästan allting funkar, men jag vet knappt någon där varje liten beståndsdel kan anges för att motivera dess styrka.

2004 års (kanske hela filmhistoriens?) bästa film är förstås det stora undantaget. En extremt sällsynt totalupplevelse där varje inblandad person gjort sitt livs insats.

Det finns de som envisas med att kalla Eternal Sunshine of the Spotless Mind för en romcom. Och visst är det i grund och botten en kärlekshistoria som på vissa sätt utvecklas enligt en mall vi sett tidigare. Men tja, alla de där skavankerna som genrens karaktärer brukar sakna är högst närvarande hos filmens huvudpersoner. Den klassiska skridskoscenen, där stans alla par åker tillsammans under discokulor och strålkastare, är utbytt mot försiktigt kringhalkande på en frusen flod, som bara lyses upp av rusningstrafikens flimmer, med fula blåmärken som följd. Och romantiska komedier i all ära, men hur ofta utspelas de inuti någons huvud?

Egentligen är det ju helt logiskt, för hur stor del i ett nytt förhållande spelar inte alla tankar som förekommer i de två älskande människornas hjärnor? Hur mycket av kärleken hålls inte vid liv genom minnen av tid spenderad tillsammans? Och hur långt går inte de separerade för att glömma varandra, radera de gemensamma minnena och göra dem till egna, neutrala? Någonstans där går manusförfattaren Charlie Kaufmans idéer från smarta till genialiska. Ett företag som sysslar med utsuddning av människors minnen känns förstås overkligt, men ändå inte riktigt som en omöjlighet, och placerat i den blinda kärlekens sammanhang är konceptet rentav lätt att tro på.

Ett smart manus alltså, med trovärdiga karaktärer. Men regin då? Tja, visuellt är den fullständigt överväldigande. Det finns så mycket att nämna att jag knappt vet var jag ska börja, Den första tanken är att hjärnscenerna imponerar mest, sängen som står på den snöfyllda stranden är en bild som permanentat sig i mitt huvud, och parets färd tillbaka till Joels barndom är verkligen magisk. Ett slitet ord, visst, men det är så vackert, känslosamt, märkligt, komiskt att andra ord inte räcker till.

Till skillnad från Michel Gondrys övriga verk klarar han här också av de vardagliga sekvenserna med galans. De liksom andas vinter, en trögstartad bil i vinterkylan, hår som blivit svettigt under en mössa, imma på rutorna, ånga från en varm andedräkt. Och förstås den fullsmockade perrongen, en till scen som etsat sig fast hos mig. Joel som trängs bland alla pendlare, och det plötsliga, till synes helt irrationella infallet att springa uppför trapporna och kasta sig på ett annat tåg.

Okej, så det visuella funkar på alla plan. Men personregin då? Det är ju inte Gondrys starka sida, men någonting rätt måste han gjort den här gången, för banne mig om här inte finns några av de finaste rollprestationer som går att tänka sig. Kanske lät han bara den imponerande skådespelarensemblen jobba ifred, jag vet inte, men den är en essentiell del av magin jag pratade om tidigare. Att Jim Carrey gör sitt livs roll kanske inte säger så mycket, men han är verkligen fenomenal, först och främst som en stel och inrutad person, men också i de små kroppsrörelser som antyder att någonting sällsamt pågår i hans huvud. Lite av sin välkänt galna mimik får han använda också, om än ovanligt subtilt, i skildringen av Joel som liten. Kate Winslet är givetvis förstklassig hon också (mindre överraskande då hon är en av sin generations största). Men minst lika viktiga för filmen som Joel och Clementine är birollerna. Kanske är det till och med där de största guldkornen gömmer sig. Patricks (Elijah Wood) stalkertendenser är verkligen obehagliga, och Stan (Mark Ruffalo) är obetalbar i sitt sätt att agera kärlekskrank slacker på arbetstid, som vore det vilket programmeringsjobb som helst och inte ett avancerat experiment med folks hjärnor. Och vem kan glömma scenen med Mary (Kirsten Dunst) och Dr Mierzwiak (Tom Wilkinson) där filmens underbara titel (världens finaste!) äntligen får uttalas?

Jag skulle kunna fortsätta skriva hur mycket som helst, men jag tror poängen gått fram. Om det finns en perfekt film, en fläckfri, som verkligen har allt, då är det Eternal Sunshine of the Spotless Mind.

----

Puh! Tog du dig genom det här essäliknande slutet på listan så belönas du här med ett helt gäng andra filmbloggares listor över deras personliga 2004:

Fiffis filmtajm
Filmitch
Filmmedia
Flmr
Fripps filmrevyer
Jojjenito
Movies Noir
The Nerd Bird
Rörliga bilder och tryckta ord
Spel och film

Filmåret 1985 - nästan en topp 10

Filmspanarna skriver om sina favoritfilmer från 1985. För mig blir det svårt, 1980-talet måste vara ett av de årtionden jag tycker sämst om, får gå tillbaka till 30- eller 40-talet för att hitta så få filmer jag tycker är riktigt bra (och då beror det snarare på den avsevärt mindre mängden film jag sett från de, betydligt äldre, epokerna). Visst bjöd yuppieromantikens och axelvaddarnas decennium på en och annan äventyrsfilm jag älskade när det begav sig, men de flesta av dem uppskattar jag verkligen inte längre. De är för fåniga, för osmarta, för opersonliga och alldeles för fulla av både klyschor och rena fördomar. Visst kan en rulle som Döskallegänget (The Goonies) fortfarande vara lite mysig, men nä, jag spelar hellre det trevliga gamla NES-spelet vid eventuellt nostalgitrippsbehov. Jakter på juveler och sk(r)att känns verkligen inte fräscha idag. Undantaget är förstås, som jag var inne på i 95-inlägget, om äventyrandet sker i form av tidsresor...

Tio filmer värdiga en topplista kan jag, med handen på hjärtat, faktiskt inte lista. Men sju, åtta stycken, och ett par hyfsade underhållningsfilmer som bubblare har jag ändå lyckats skaka fram.

Först några bubblare som jag antingen inte känner särskilt mycket för, eller inte sett på många år och inte heller är sugen på att se om:
Den tysta jorden, Ett lik för mycket (Poulet au vinaigre), Fletch, Kairos röda ros, Mitt liv som hund, Purpurfärgen, Vittne till mord.

Så listan. Och då menar jag inte programmet med Staffan Dopping och Annika Jankell, utan min topp 8...

8) St. Elmo's Fire
Den där bräkande saxofonen kunde både filmen och hela årtiondet varit utan, men annars är St. Elmo's Fire en ganska vettig historia om tiden efter skolan då alla ska, eller åtminstone tror att de ska, hitta sig själva. Sedan lider manuset en del av det stereotypa tänkandet i utformningen av karaktärerna. Även om storyn försöker få oss att se förbi deras olikheter, så gör den stora mängden andra high school- och collegefilmer med samma karikatyrer att det känns lite beräknande.

7) En natt i New York (After Hours)
Den svarta humorn blir lite väl kall ibland, men tja, det är ju också Scorseses poäng att visa på storstadens många bisarra dråpligheter. Hur som helst är En natt hästlängder bättre än regissörens många ointressanta och märkvärdigt platta uppgång- och fallhistorier. En film blir varken bättre eller mer episk bara för att den är lång. Märkligt att både herr Scorsese och polar'n Coppola så sällan fattat det under årens lopp.

6) Taran och den magiska kitteln (The Black Cauldron)

Kanske har den ett lite väl nostalgiskt skimmer över sig för att det var en av de första filmer jag någonsin såg på bio. (På gamla Filmstaden, som jag då uppfattade att det krävdes milslånga promenader genom kulvertar för att nå. Vilket det förstås var värt, jag menar - en hel stad av film!) Jag har dessutom bara sett den en gång till sedan dess, men jag minns ändå en lite mörkare och mer spännande historia än vi är vana vid från Disney. 

5) Breakfast Club

Samma problem som med St. Elmo, men här känns karaktärerna lite mer fint utmejslade, och fördomarna de alla har om varandra blir också till ett intressant spel med åskådarna. Och banne mig, jag gillar ju inte ens Simple Minds, men få slutscener, om ens någon, får mig att vilja spatsera mot horisonten och höja min knutna näve mot skyn.

4) Vagabond (Sans toit ni loi)
Lite bortglömd fransk film av Agnès Varda som tangerar samma frågeställningar som Into the Wild, Wild och Tracks. Men där nämnda historier lätt fastnar i att mest skildra vandrandet (som att äktheten i märket på kängorna och storleken på fotsulornas blåsor är filmernas viktigaste beståndsdelar), hoppar Vagabond över det helt och tar fasta på en huvudperson som vill hålla sig kvar vid sidan om samhället, utan att för den skull romantisera skogar eller förvänta sig mirakel efter ökenpromenader. Sydfrankrikes landsbygd och småstäder är vackra, men miljöerna är skitiga och människorna kalla.

Extra eloge för Sandrine Bonnaire (för mig mest känd från Chabrols Ceremonin) som gör den gåtfulla huvudpersonen full rättvisa.

3) Brazil
Det är nog bara Terry Gilliam som kan göra en fruktansvärd dystopi så sagolik. Slutet är oförglömligt (om än kanske inte så sagolikt)!

2) Z00 (A Zed & Two Noughts)
You never forget your first Greenaway. Och du kan aldrig känna samma sak igen, för upplevelsen kan ju aldrig återskapas som den var, det finns inga perfekta kopior...

1) Tillbaka till framtiden
Efter väldigt många omtittar har jag kommit fram till att uppföljaren faktiskt är bättre, men det betyder inte att jag någonsin kommer komma över den vidunderliga rädslan jag kände vid fritidsgårdens visning av del ett, när en av filmens huvudpersoner plötsligt sköts ner där på parkeringen. Och jag kommer alltid vilja återuppleva det obeskrivliga undret i att, genom Marty McFlys ögon, återse honom igen. Livs levande. En film kan inte bli inte mer magisk.

---

Hur minns övriga filmspanare 1985?
Fiffis filmtajm
Filmitch
Flmr
Fripps filmrevyer
Jojjenito - om film...
Movies Noir
Rörliga bilder och tryckta ord
Spel och film

Filmåret 1995 - min topp 15

Filmspanarna skriver om sina favoritfilmer från 1995.

När jag tänker tillbaka på bioåret 1995 är det första minnet som poppar upp i huvudet hur jag och min vän blir rånade på Sergelgatan, på väg mot godisaffären innan Bert – Den siste oskulden. Av filmen har jag knappt några minnen, kommer mest ihåg hur jobbigt det var att sitta i biofåtöljen med plånboken nedstoppad i kalsongerna...

Nåväl, efter lite mer research kan jag konstatera att 1995 var ett förträffligt år för cineaster, och flera av de filmer jag gillar idag var såna som jag såg på bio eller gick och hyrde då, mitt i tonåren.

Femton filmer fick det bli till slut, eftersom tio var för få.

15) De misstänkta
När jag först såg Bryan Singers debutfilm blev jag alldeles bortblåst. Vi hyrde den med familjen och dagen efter cyklade jag med VHS:en till tidigare nämnda vän och såg den igen innan den lämnades tillbaka på Statoil. Idag har jag inte riktigt lika starka känslor för filmen, visst är det en smart och välspelad spänningsrulle, men frågan är om inte den omtalade twisten gjort mer ont än gott för Hollywoodberättandet.

14) Smoke
Vardagsfilosofi i Brooklyn med manus av Paul Auster. Kan väl inte bli bättre? Nja, ibland är det för mycket vardag, på gränsen till banalt. Men Harvey Keitel och William Hurt kompenserar mer än väl för det.

13) Bara en natt
Jag är inte lika omåttligt förtjust i Richard Linklaters trilogi som en del andra, men den första filmen har massor av charm och det är svårt att värja sig mot amerikaners Europaromantiserande när miljöerna är så vackra. För övrigt gillar jag också att Linklater gjort så många filmer (framförallt i början av sin karriär) som utspelar sig under bara ett dygn, eller mindre.

12) Small Faces
Kanske bara en i mängden av brittiska arbetarklasskildringar, men i mitten på 90-talet älskade jag allt som hade med landets popmusik att göra, och således också denna film om gängbråk i 1968 års Glasgow. Superbt soundtrack, förstås.

11) Dead Man Walking
Första gången min bioupplevelse förstördes av att någons mobil ringde, och att personen också svarade, var under Tim Robbins klassiska antidödsstraffilm. Det tog inte något av Dead Man Walkings styrka ifrån den, men storyn är för mig för alltid förknippad med detta symptom på människans oändliga självgodhet.

10) Min hemlighets blomma (La flor de mi secreto)
Här lämnar Almodóvar sin galnaste, mest utflippade stil bakom sig och omfamnar det färgstarka berättande han skulle komma att bli världsberömd för. Filmen är inte lika kraftfull som de senare Allt om min mamma och Tala med henne, men fortfarande en av 1995 års bästa.

9) Den unge giftmördarens handbok
På något märkligt sätt blir det horribla ibland ganska roligt i denna udda svarta komedi med tydliga A Clockwork Orange-influenser.

8) Om du lyssnar noga (Mimi wo sumaseba)
Miyazaki-manus och Studio Ghibli-estetik. Biblioteksromantiserande och tonårskärlek. Och så talande katter. Behöver jag säga mer?


7) Angel Baby
Du gör mig galen (Silver Linings Playbook) var Hollywoods tama försök att göra en kärlekshistoria om två personer med psykisk sjukdom. Den här australiensiska filmen gör det många gånger bättre, inte bara för att den är närmare verkligheten, utan för att den griper tag så hårt med både värme, humor och sorg. Dessutom påminner den lite om Betty Blue - 37,2 grader på morgonen. Bara en sån sak.

6) Ceremonin (La cérémonie)
Claude Chabrols bästa sedan 60-talet. Huppert och Bonnaire är förstklassiga i sina roller och det finns en nerv i storyn som håller mig intresserad ända fram till det vansinniga, helt oväntade (och budskapsbärande?) slutet.

5) Wallace & Gromit – Nära ögat
Olycklig kärlek, ondskefulla robothundar och uppfinningar värdiga Disneys allra bästa kortisar från 30- och 40-talet. Nick Parks tredje film om Wallace och Gromit är inte riktigt lika galet fantasifull som den första, Osten är slut, men minst lika underhållande.

4) Dead Man
Jarmuschs version av vilda västern är smutsig och sorglig, men med Neil Youngs undersköna elgitarrspelande och det svartvita fotot blir historien om revisorn William Blake både poetisk och vacker.

3) Underground
Jag måste verkligen se om Emir Kusturicas galna epos om det som en gång hette Jugoslavien. Men när jag första gången upplevde den, hemma i soffan någon gång i slutet av tonårens första halva, kändes det helt unikt. Underligt är det också att jag förknippar den med tv-rummet i huset vi flyttade från redan 1993. Det är ju en omöjlighet att jag skulle sett den där. Men det är klart, i Kusturicas värld kan vad som helst inträffa.

2) De förlorade barnens stad
Plats 1, 2, 3 och 5 (och kanske några till) – ja, 1995 var ett bra år för det absurda och surrealistiska. Jean-Pierre Jeunet är minst lika originell som Kusturica, och dessutom en visuell visionär. Staden han skapat tillsammans med medregissören Marc Caro är en fest för ögonen, Angelo Badalamentis musik är lika suggestiv som hans bästa Lynch-kompositioner, och storyn är som en alternativ mörkerversion av någon gammal barnbok jag glömt titeln på.

1) De 12 apornas armé
Jag är väldigt svag för tidsresefilmer, och av alla jag sett sedan lokala fritidsgården i slutet av 80-talet presenterade mig för en ung Michael J Fox i röd dunväst, är Terry Gilliams mästerverk utan tvekan den mest världsomvälvande. Känslan från dystopiska Brazil är närvarande, men Gilliams tempo har här blivit mycket mer intensivt, storyn tar hela tiden oväntade och intressanta kliv framåt, samtidigt som de patenterade Monty Pythonska galenskaperna tillåts krydda var och varannan scen. Och när Bruce Willis och Madeleine Stowes fantastiska kärlekshistoria når sitt klimax i rulltrappan på flygplatsen är det, för en lagom spirituell ateist som undertecknad, förmodligen det närmaste jag kommit ett högre medvetande.

The movie never changes
It can't change
But every time you see it
it seems different
because you're different
You notice different things

Huvudpersonen sitter på en liten kvartsbiograf och ser sin favoritfilm, Vertigo (som av en händelse också min favorit). Och visst stämmer det han säger. Men ändå, varje gång jag sett De 12 apornas armé har det känts likadant: gåshud, tårar och efteråt långa funderingar på ödet varvat med känslor av tomhet och hopp. På fredagskvällen på Royal (jo, vi vågade oss ut på stan igen, jag och min bästa vän!). I TV-soffan med pappa. I fåtöljen i mitt lilla studentrum. Hemma hos min sambo, sedermera fru. Och säkerligen igen tillsammans med min dotter, var vi än kommer befinna oss.


Några bubblare, som nästan fick plats på topp 15:
Farväl Las Vegas, Frankie Starlight, Ghost in the Shell, Living in Oblivion, Welcome to the Dollhouse

Några till, som inte var lika nära:
Djävul i en blå klänning, Flirt, Heat, Strange Days

---

Hur minns övriga filmspanare filmåret 1995?
Fiffis filmtajm
Filmitch
Flmr
Fripps filmrevyer
Jojjenito - om film
Movies Noir
Rörliga bilder och tryckta ord

The One I Love (2014)

Originaltitel: The One I Love
Svensk titel: The One I Love
Land: USA
År: 2014
Regissör: Charlie McDowell
Manusförfattare: Justin Lader
Genre: Drama, Romantisk komedi, Mysterium

Vad: Sophie och Ethans förhållande knakar i fogarna. Av sin parterapeut får de rådet att spendera helgen i hans fritidshus utanför stan. Alla par som kommer dit åker nämligen därifrån lyckliga igen.

Sagt och gjort, men snart börjar vi ana att något inte står rätt till i det idylliska lilla huset. Sophie och Ethan är visserligen sällan överens om sina känslor inför saker och händelser, men nu börjar väl upplevelserna gå lite för mycket isär?

Vem: Ted Danson får visserligen agera parmedlare i filmens första scen, och med stort vitt hår och konnotationer till avdankade föredettingar gör han det bra. Men därefter är The One I Love helt och hållet Elisabeth Moss och Mark Duplass show. De båda behärskar till fullo konsten att spela lagom obekväma (inte skärrade, inte obrydda, bara lite besvärade), vilket syns i den osäkerhet som parrelationens begynnande sönderfall skapat. Men de får också använda det obekväma till att visa hur en rationell person kan tänkas agera när hen ställs inför något helt irrationellt. Och även om det är svårt att få en orealistisk situation att kännas realistisk, så gör både Moss och Duplass sitt yttersta för att det ska lyckas.

Sedan vill jag inte avslöja för mycket om handlingen, men det allra bästa med skådespelarinsatserna är hur subtilt karaktärerna förändras från en scen till en annan. Det är bara små, små saker som händer, men ändå upplever jag som tittare precis samma förvirring som rollfigurerna gör inför varandra. Imponerande.

Hur: Mark Duplass-filmer är lite av en egen genre. Eller ja, "mumblecore" kallar väl vissa den, men det namnet kan ju innefattar indiefilmer i största allmänhet, medan Duplass har en tendens att medverka i berättelser som antingen är lite mer udda - såsom Safety Not Guaranteed - eller bara bygger på en enda idé/infallsvinkel - såsom Humpday. Jag gillar egentligen inte någon av de filmerna, men The One I Love klarar på något sätt av att kombinera båda dessa stilar utan att jag tappar intresset.

Visst, känslan av att se på filmad teater är fortfarande där, men det stör inte, för den lilla twisten i manuset är precis så lagom puttrande rolig att jag måste veta vad som ska hända. Bara att få se hur Sophie och Ethan ska bete sig i nästa scen är nog för att hålla mitt intresse uppe under hela filmen.

Tyvärr tycker jag inte att historien knyts ihop särskilt bra, det blir ganska förutsägbart. Och det är på den punkten som manusförfattaren Justin Lader verkligen har något att lära av Hollywoods allra smartaste galenpanna, Charlie Kaufman. Även om det här inte alls är lika spektakulärt rent visuellt som Kaufmans filmer, utan mer av ett enkelt kammarspel, så är det omöjligt att inte dra den parallellen. Och omöjligt att inte känna hur Lader bleknar i jämförelse.

Men The One I Love håller nästan hela vägen in i mål, och resan dit är så underhållande och välspelad att den gör sig förtjänt av en fyra. Det finns hopp om framtiden för Justin Lader.

Bättre än: Safety Not Guaranteed

Ungefär i klass med: Ruby Sparks, Stranger Than Fiction

Sämre än: Nästan allt av Charlie Kaufman

Mitt betyg: 4- av 5

Ida (2014)

Originaltitel: Ida
Svensk titel: Ida
Land: Polen
År: 2014
Regissör: Pawel Pawlikowski
Manusförfattare: Pawel Pawlikowski, Rebecca Lenkiewicz
Genre: Drama, Road Movie

Vad: Det kommunistiska Polen på 60-talet. Ida är föräldralös och har levt hela sitt unga liv i kloster. Hon ska snart avlägga sina löften och bli nunna, men först vill abbedissan att hon träffar sin enda kvarvarande släkting, den utlevande, hedonistiska domaren Wanda. Sagt och gjort, men Wanda tydliggör snabbt att hon aldrig varit eller kommer vara intresserad av sin systerdotter. Ida insisterar dock på att umgås, och får då veta att hon, trots sin uppväxt i det kristna klostret, är judinna. Och vidare att hennes familj mördades under den tyska ockupationen.

Motvilligt, och med mer än en vodkaflaska i bagaget, ger sig Wanda ut i sin lilla Lada (eller är det en Trabant?), med Ida i passagerarsätet och siktet mot den by där familjen tros ligga begravd.

Vem: Ida och Wanda spelas av Agatha Trzebuchowska respektive Agatha Kulesza, som båda är makalöst bra (med reservation för att jag förstås inte kan uppfatta nyanserna i språket - men deras blickar och kroppspråk räcker ganska långt). Kulesza är utlevande, med yviga gester, och har (i alla fall många av) känslorna utanpå kroppen. Trzebuchowska verkar ytligt sett inte påverkas så mycket under resans gång, men ändå syns det tydligt att insikterna, de subtila reaktionerna, bubblar där under.

Dawid Ogrodnik är fin också, i en mindre roll som samtidigt mild och passionerad saxofonist.

Hur: Ida skulle kunna avfärdas som en våt dröm för namedroppande filmvetare. De tafatta, tragikomiska dansscenerna känns igen från Miloš Formans tidiga filmer (ni vet, de som skulle inspirera Roy Andersson), det koncisa och vackert stiliserade berättandet påminner om Robert Bresson, och de ibland ganska udda kameravinklarna kan kopplas till Dreyers En kvinnas martyrium. Men samtidigt är dessa referenser oviktiga, regissör Pawlikowski kräver inte några kunskaper om filmhistorien av sina tittare. (Och egentligen inte någon riktig kännedom om Polens historia, även om den biten såklart är svårare att bortse från.) Nä, allt som behövs för att förstå tragedin i Idas historia, och den tomhet som genomsyrar invånarna i de karga landskap och öde städer som skildras, är ett hjärta. Och möjligen en viss estetisk sensibilitet.

Fotot och ljussättningen är nämligen något utöver det vanliga, filmen är lika tragisk som den är en fröjd för ögat. Därmed inte sagt att det är rent ögongodis, sinnesintrycket av Ida är precis så kargt och blekt som den historia Pawlikowski berättar. Jag vet inte om jag bara luras av att den unge saxofonisten Lis påminner om Sam Riley i Control, men det är något med det strama, minimalistiska som får mig att tänka på Joy Division. På samma sätt som det klassiska postpunkbandet aldrig spelade en not för mycket, eller släppte in för många instrument, så nöjer sig Pawlikowski med att bara berätta det väsentliga.

En tacksam följd av detta är också att speltiden hålls föredömligt kort. Händelseutvecklingen håller mig intresserad och fascinerad från första till sista bildruta, och hur ofta kan vi säga det idag, när två och en halv timme biobesök inte längre anses långt? Det gör Ida till en unik upplevelse. I slutet av filmen tänker jag att storyn kan ta vilka vändningar som helst. Och när det som händer händer, så känns det helt oväntat. Och ändå fullständigt logiskt. Det är förstklassigt berättande.

Klart bättre än: Philomena

Något bättre än: Tystnaden och Bergmans mest religiösa filmer

Ungefär i klass med: Lore, Det vita bandet, Min vän Balthazar

Mitt betyg: 4+ av 5

Sju jävligt långa dagar (2014)

Originaltitel: This Is Where I Leave You
Svensk titel: Sju jävligt långa dagar
Land: USA
År: 2014
Regissör: Shawn Levy
Manusförfattare: Jonathan Tropper
Genre: Drama, Komedi, Svart komedi

Vad: Judd Altman har det inte lätt. Han har visserligen ett hett jobb på en radiokanal i New York, men en dag överraskar han sin fru och sin chef i samma säng, och de visar sig haft en affär i ett helt år. Strax därpå får Judd också beskedet att hans far dött, och till råga på allt har fadern önskat att familjen ska sitta shiva i en hel vecka efter begravningen. Fyra syskon, inklusive allas respektive (ja, utom Judds förstås), som verkligen vuxit ifrån varandra, tillbaka under samma förortsvillatak igen. Det kan bli sju himlans långa dagar...

Vem: Här kryllar det av välkända ansikten. Jason Bateman är familjens "normala" son, och tillika filmens ack så torra huvudperson Judd. Adam Driver är den oansvariga yngre brodern, Corey Stoll den äldre, tråkigare som aldrig flyttade från stan, och Tina Fey systern Wendy (en roll som, tyvärr med tanke på Feys talanger, är ganska humorbefriad). Mamma till dem alla är en på mer än ett sätt plastikopererad Jane Fonda (något som i alla fall går ihop med rollen som den frispråkiga Hillary). Och Rose Byrne är Judds gamla flamma, lokala konståkningstalangen Penny.

Alltid pålitliga Kathryn Hahn som Pauls fru Annie, en av filmens många kvinnor på gränsen till nervsammanbrott, förtjänar ett omnämnande också. Och likaså Connie Britton som Drivers före detta psykolog, numera flickvän.

Hur: Jag har inte läst filmens litterära förlaga, men väl Jonathan Troppers andra succébok Konsten att tala med en änkling, och det räcker för att känna igen författarens signum. Den dråpliga, men ändå varma humorn, den väluppfostrade sonen som i 30-årsåldern kontemplerar livet i de likriktade, välbärgade småstäderna i Amerikas nordöstra stater (ni vet, de vi känner från tusen och åter tusen filmer och serier). Så långt allt väl, men när den omtalade sonen för femtioelfte gången stirrar tomt framför sig efter att ha chockats av valfri kvinnas galna beteende, då får det räcka för mig. Inte bara för att Troppers humormaterial börjar bli urvattnat, utan för att hans skildring av rationella män och hysteriska kvinnor är lite unken. Men visst, jag kan väl medge att han också riktar ett par (ganska underhållande) kängor åt de impulsiva män som Judd omger sig med (framförallt yngre brodern Philip, och till viss mån den äldre Paul). Och då är ju Judds tomma blick riktigt rolig, på samma sätt som när Martin Freeman uttrycker sin uppgivenhet inför kollegornas knäppheter i The Office.

Men på en annan punkt skiljer sig filmen verkligen från Konsten att... , och det är i allvaret. Det som i nämnda bok hela tiden lurar bakom hörnet och emellanåt ges så mycket utrymme att jag verkligen berörs av huvudpersonens tragiska historia. I Sju jävligt långa dagar översköljs vi i början av så många dråpliga skämt och knasiga infall från karaktärerna att allvaret i berättelsen försvinner. Ja, mörkret är en del av det gör som humorn dråplig, men när allvaret aldrig får stå för sig själv så faller liksom båda delarna. Filmen hinner hålla på alldeles för länge innan skämten tonas ner och lite seriöst innehåll får sippra igenom.

Sedan kan förstås regissör Shawn Levy sägas ha sina skäl att prioritera bort allvaret. För det är inte mycket till story han fått att jobba med, egentligen. Bortsett från de dråpligare inslagen kunde det faktiskt varit vilket mediokert drama som helst. Judds problem och funderingar, bortom det temporära tilltrasslandet med tjocka släkten, känns om inte banala, så i alla fall väldigt förutsägbara. Och även om jag faktiskt börjar känna lite mer med honom under filmens andra halva, så kan jag inte låta bli att undra om sista scenen egentligen bara består av arkivbilder från gamla Hallmark-inspelningar...

Bättre än: August: Osage County, Dan in Real Life, Eulogy

Sämre än: Royal Tenenbaums, såklart. Men även de flesta inte fullt så bra filmer om problematiska familjerelationer, typ The Savages, Rachel Getting Married etc.

Mitt betyg: 3 av 5