tisdag 3 februari 2015

Sju jävligt långa dagar (2014)

Originaltitel: This Is Where I Leave You
Svensk titel: Sju jävligt långa dagar
Land: USA
År: 2014
Regissör: Shawn Levy
Manusförfattare: Jonathan Tropper
Genre: Drama, Komedi, Svart komedi


Vad: Judd Altman har det inte lätt. Han har visserligen ett hett jobb på en radiokanal i New York, men en dag överraskar han sin fru och sin chef i samma säng, och de visar sig haft en affär i ett helt år. Strax därpå får Judd också beskedet att hans far dött, och till råga på allt har fadern önskat att familjen ska sitta shiva i en hel vecka efter begravningen. Fyra syskon, inklusive allas respektive (ja, utom Judds förstås), som verkligen vuxit ifrån varandra, tillbaka under samma förortsvillatak igen. Det kan bli sju himlans långa dagar...


Vem: Här kryllar det av välkända ansikten. Jason Bateman är familjens "normala" son, och tillika filmens ack så torra huvudperson Judd. Adam Driver är den oansvariga yngre brodern, Corey Stoll den äldre, tråkigare som aldrig flyttade från stan, och Tina Fey systern Wendy (en roll som, tyvärr med tanke på Feys talanger, är ganska humorbefriad). Mamma till dem alla är en på mer än ett sätt plastikopererad Jane Fonda (något som i alla fall går ihop med rollen som den frispråkiga Hillary). Och Rose Byrne är Judds gamla flamma, lokala konståkningstalangen Penny.

Alltid pålitliga Kathryn Hahn som Pauls fru Annie, en av filmens många kvinnor på gränsen till nervsammanbrott, förtjänar ett omnämnande också. Och likaså Connie Britton som Drivers före detta psykolog, numera flickvän.


Hur: Jag har inte läst filmens litterära förlaga, men väl Jonathan Troppers andra succébok Konsten att tala med en änkling, och det räcker för att känna igen författarens signum. Den dråpliga, men ändå varma humorn, den väluppfostrade sonen som i 30-årsåldern kontemplerar livet i de likriktade, välbärgade småstäderna i Amerikas nordöstra stater (ni vet, de vi känner från tusen och åter tusen filmer och serier). Så långt allt väl, men när den omtalade sonen för femtioelfte gången stirrar tomt framför sig efter att ha chockats av valfri kvinnas galna beteende, då får det räcka för mig. Inte bara för att Troppers humormaterial börjar bli urvattnat, utan för att hans skildring av rationella män och hysteriska kvinnor är lite unken. Men visst, jag kan väl medge att han också riktar ett par (ganska underhållande) kängor åt de impulsiva män som Judd omger sig med (framförallt yngre brodern Philip, och till viss mån den äldre Paul). Och då är ju Judds tomma blick riktigt rolig, på samma sätt som när Martin Freeman uttrycker sin uppgivenhet inför kollegornas knäppheter i The Office.


Men på en annan punkt skiljer sig filmen verkligen från Konsten att... , och det är i allvaret. Det som i nämnda bok hela tiden lurar bakom hörnet och emellanåt ges så mycket utrymme att jag verkligen berörs av huvudpersonens tragiska historia. I Sju jävligt långa dagar översköljs vi i början av så många dråpliga skämt och knasiga infall från karaktärerna att allvaret i berättelsen försvinner. Ja, mörkret är en del av det gör som humorn dråplig, men när allvaret aldrig får stå för sig själv så faller liksom båda delarna. Filmen hinner hålla på alldeles för länge innan skämten tonas ner och lite seriöst innehåll får sippra igenom.

Sedan kan förstås regissör Shawn Levy sägas ha sina skäl att prioritera bort allvaret. För det är inte mycket till story han fått att jobba med, egentligen. Bortsett från de dråpligare inslagen kunde det faktiskt varit vilket mediokert drama som helst. Judds problem och funderingar, bortom det temporära tilltrasslandet med tjocka släkten, känns om inte banala, så i alla fall väldigt förutsägbara. Och även om jag faktiskt börjar känna lite mer med honom under filmens andra halva, så kan jag inte låta bli att undra om sista scenen egentligen bara består av arkivbilder från gamla Hallmark-inspelningar...


Bättre än: August: Osage County, Dan in Real Life, Eulogy

Sämre än: Royal Tenenbaums, såklart. Men även de flesta inte fullt så bra filmer om problematiska familjerelationer, typ The Savages, Rachel Getting Married etc.

Mitt betyg: 3 av 5

torsdag 22 januari 2015

The Imitation Game (2014)

Originaltitel: The Imitation Game
Svensk titel: The Imitation Game
Land: Storbritannien
År: 2014
Regissör: Morten Tyldum
Manusförfattare: Graham Moore
Genre: Spänning, Spionfilm, Drama


Vad: The Imitation Game är den sanna historien om Alan, en man med sällsynt matematisk begåvning, och vissa sociala problem, som vill hjälpa till att knäcka tyskarnas krypteringsmaskin Enigma under andra världskriget. Men han har svårt att hantera relationer till både kollegor, överordnade och vänner.

Parallellt med detta skeende får vi följa en tonårig Alan under sent 20-tal, då han träffar sin första vän och också upptäcker sitt intresse för kryptering, och under tidigt 50-tal då han får en nyfiken polis i hälarna efter ett märkligt inbrott.



Vem: Benedict Cumberbatch gör extremt bra ifrån sig som det socialt missanpassade geniet Alan Turing. Det är inte helt tydligt om manuset vill få det till att han har Aspergers, någon annan neuropsykiatrisk diagnos eller bara är en udda figur. Men eftersom man förmodligen inte visste vilket på den tiden, får nog Cumberbatchs tolkning bedömas som trovärdig, även om manus ibland inte känns helt konsekvent med vad han har eller inte har problem med (t ex hur han hanterar skämt och ironi).


Övriga rollfigurer känns väldigt typiska för filmer baserade på sanna historier, de är platta, ruvar kanske på en eller annan hemlighet, men vi får inte lära känna dem. Matthew Goode som den hetlevrade och (med matematikermått mätt) världsvana Hugh är underhållande, om än också han endimensionell. Keira Knightleys sympatiska Joan ges lite mer utrymme och relationen mellan henne och huvudpersonen är intressant. Det kvarstår dock vissa frågetecken kring varför hon först målas upp som en sådan begåvning men sedan inte får bidra med särskilt mycket av den varan. På sin höjd får hon agera hantlangare åt Alan, tillsammans med Hugh och de andra matematikerna, men till synes utan större kunskaper än någon av de andra. (Nä, för fler krypterande kvinnor i andra världskrigets London rekommenderar jag istället miniserien Bletchley Circle.)


Hur: Det är inte lätt med biografiska filmer, jag kan nästan räkna de riktigt lyckade på ena handens fem fingrar. Och den biografiska aspekten är mycket riktigt det sämsta med The Imitation Game. Scenerna från 50-talet borde slopats direkt, de tillför faktiskt inte filmen någonting. (Möjligen kunde en del av materialet använts som epilog, då en viktig fråga för historien ställs där.) Alans unga år, när han som 16-årig pojke (med betoning på pojke, han ser mer ut som 12...) upptäcker både vänskapens och matematikens tjusning, är kanske lite mer berörande, men ärligt talat skulle filmen må bättre även utan denna parallellhistoria. Kvar skulle vi då ha betydligt mindre av en biografi, och mer av ett spännande drama med en karismatisk huvudperson. För givetvis är det engagerande att se ett missförstått geni försöka besegra nazister och samtidigt brottas med oförstående överordnade och snarstuckna, lättretade mattenördar till kollegor. Och Joans lite förminskade roll till trots så är det fascinerande att följa relationen mellan Alan och henne.


Jag har verkligen en svaghet för både udda hjältar och spionberättelser. Och fastän 20- och 50-talsscenerna känns överflödiga, så är de ju inte dåliga i sig. Dessutom gör det korniga fotot och den sepia-tonade dekoren filmen till en fröjd att se på. Med dessa brasklappar ger jag The Imitation Game en darrig fyra.

Bättre än: Utrikeskorrespondenten, Tinker Tailor Soldier Spy (filmen)

Sämre än: A Beautiful Mind, Skuggornas armé, Tinker Tailor Soldier Spy (tv-serien)

Mitt betyg: 4- av 5

onsdag 21 januari 2015

Frank (2014)

Originaltitel: Frank
Svensk titel: Frank
Land: USA, Irland, Storbritannien
År: 2014
Regissör: Lenny Abrahamson
Manusförfattare: Jon Ronson, Peter Straughan
Genre: Svart komedi, Drama, Musikfilm


Vad: Jon, musicerande ensamvarg, bor i en sån där sömnig brittisk kuststad som Morrissey sjunger om i "Everyday Is Like Sunday". Han är kompetent som keyboardist, men den musik han försöker skriva är, förutom banal, bara utkast som aldrig blir till färdiga låtar (även om Jon får det att låta annorlunda på sitt Twitter-konto). Men så en dag ges han chansen att vikariera bakom klaviaturen i ett band som passerar genom stan. Efter spelningen är medmusikerna inte hundraprocentigt nöjda med hans insats, men deras manager tycker Jon har tillräckligt med talang för att följa med ut på landet och delta i deras nästa skivinspelning.

Det ska dock tilläggas att bandets sångare bär ett enormt fejkhuvud av papier-maché som han aldrig (nej, aldrig) tar av sig, och varken övriga bandmedlemmar eller managern har alla hästar i stallet. Nej, hissarna går, så att säga, inte hela vägen upp. Snarare rasar de rakt neråt, och resan till skivstudion blir början på en mörk och märklig bergochdalbanefärd. Men vem vet, kanske kan det bli ett spännande album av det hela? Och kanske kan Jons sociala mediekanaler hjälpa bandet att nå ut till fler?


Vem: Domhnall Gleeson kunde inte vara bättre som den naiva, popularitetstörstande och måttligt begåvade Jon (tänk en korsning av Thom Yorke och Tiger Lou). Rollen som den excentriska Frank var tydligen skriven för Johnny Depp, men Michael Fassbender, som det till slut blev, duger bra han också. Sedan är det kanske inte så viktigt vem som gömmer sig där under jättehuvudet, de flesta repliker, hur välskrivna de än är, mumlas ju mest fram. Fassbender är dock utmärkt som sångare (en pratsjungande sådan, tänk Lou Reed). Bland de andra bandmedlemmarna är det Maggie Gyllenhaal som sticker ut mest, med en miserabel uppsyn som delvis känns inspirerad av Camera Obscuras Tracyanne Campbell (frisyren gör kanske sitt till den kopplingen). Hennes talang lyser starkt filmen igenom, oavsett om hon får ett av sina ursinniga raseriutbrott eller bara drömmer sig bort i musiken på scen.


Scoot McNairy (för mig mest känd från en av världens finaste musikvideor) förtjänar ett omnämnande också, han känns trovärdig som kreativ manager på dekis.

Hur: Det tar ett tag för Frank att hamna i rätt stämningsläge. De första minuterna i Jons hemstad känns både autentiska och lagom roliga, men när bandet sedan beger sig ut i skogen tar den svarta humorn inte bara överhanden, utan slår helt bakut. Det är delvis en smaksak, men jag vill nog påstå att det dråpliga fungerar bättre om det serveras i rimliga doser, och med rätt inramning. När Frank går på som värst blir det någon slags makaber buskis av det hela.

Men sedan blir filmen lite mer engagerande, dråpligheterna tonas ner och jag börjar nästan acceptera det där gigantiska ansiktet. Dessutom målas det långsamt upp en ganska vass kritik mot både jakten på kändisskap och sättet som den så kallade indiepubliken (alltså "oberoende" människor) snabbt tuggar i sig hajpade artister bara för att hosta upp dem igen i nästa ögonblick.


Den trevande inledningen till trots, när eftertexterna rullar förbi kan jag i alla fall inte säga annat än att det är något unikt jag just beskådat. Och flera veckor efteråt tänker jag fortfarande ofta på både scener och personer ur Frank.

Bättre än: Svårt att jämföra den med något annat verk, men tja, kanske 24 Hour Party People.

Ungefär i klass med: Walk the Line och Once, även om den inte liknar någon av dem. Alls.

Sämre än: Nä, egentligen går det inte att jämföra Frank med någonting annat, men den är hur som helst sämre än Inside Llewyn DavisAlmost Famous, I'm Not There och Control.

Mitt betyg: 4- av 5


söndag 18 januari 2015

Filmåret 2005 - min topp 10 (och lite mer)

Filmspanarna skriver om sina favoritfilmer från 2005. Jag är lite sen på tåget, men här är i alla fall min topp 10-lista, komplett med några bubblare. Ett riktigt, riktigt bra filmår, konstaterar jag idag, efter ett alltför torftig slut på 00-talet och en nästan lika torftig början på 10-talet. (Vill också tillägga att jag listar 2005 års bästa fiktion, annars skulle rörande dokumentären The Devil and Daniel Johnston, Dylan-eposet No Direction Home och världens bästa Grizzly Man såklart fått topplaceringar.)

10) Mördande konkurrens
Det gjordes många bra franska filmer om både en krisande medelklass och krisande medelåldersmän under 00-talet. Det här är en av de mer absurda.

9) Dark Horse
Dansk version av franska nya vågen. Våra grannar i väst har mer än bara Von Trier och Vinterberg att erbjuda.

8) Capote
Visst, en av världens bästa skådespelares bästa roller, men framförallt ett intressant livsöde.

7) Sophie Scholl - Den sanna historien
Oförglömligt om Vita rosen, den tyska motståndsrörelsen under andra världskriget, och en av dess medlemmars sista dagar i livet.

6) Lemming
Det krisande Frankrike, igen. Mörkt, märkligt och fängslande om hur en, ja... lämmel, bidrar till att upplösa en villaförortsfamilj.

5) Winter Passing
Med dysfunktionella familjerelationer, litterära begåvningar, udda musiker, och så lite drogproblem, är Winter Passing nästan som en parodi på en typisk indiefilm. Men tack vare starka skådespelarprestationer och en rörande blandning av humor och mörker, står den stolt och stadigt på egna ben.

4) Mustaschen
Krisande Frankrike, än en gång. En av de allra underligaste filmer jag sett. På ett bra sätt, alltså. Och Vincent Lindon och Emmanuelle Devos är två av vår tids bästa skådespelare. 

3) Broken Flowers
En långsam, händelsefattig och förvirrande film som jag kan se om och om igen. Visst finns där den omisskännliga Jarmusch-stämningen, snygg och coolt musiksatt, och förhöjd av Murrays mästerligt miserabla uppsyn, men det är det allmänna filosoferandet om människors livsöden, och konstaterandet hur lite vi egentligen vet om varandra, som gör Broken Flowers till ett tidlöst mästerverk.

2) Me and You and Everyone We Know
Underbart om vanliga och ovanliga konstigheter. Scenerna när vardagliga skeenden plötsligt förhöjs och blir till magi, ja, de är verkligen... magiska.

1) The Squid and the Whale
Ömsint. Stört. Roligt. Äckligt. Fint. Tragiskt.

Bubblare, snubblande nära topp 10:
Brokeback Mountain, C.R.A.Z.Y., The Secret Life of Words, ThumbsuckerTransamerica

Bubblare, inte lika nära:
Batman BeginsGood Night and Good LuckLast DaysLook Both WaysManderlay, Mysterious SkinWallace & Gromit – Varulvskaninens förbannelse

Och några som jag trodde jag skulle gilla mycket, men inte gav mer en trea i betyg:
Allt är upplyst, Brick, The Chumscrubber, Dolt hot, Don't Come Knocking, Junebug, Lonesome Jim, Match Point, Mitt hjärtas förlorade slag, Sanna lögner, Shopgirl, Walk the Line

Och här har vi övriga filmspanares listor:
Fiffis filmtajm
Filmitch
Flmr
Fripps filmrevyer
Movies – Noir
The Nerd Bird
Rörliga bilder och tryckta ord
Spel och film

Wish I Was Here (2014)

Originaltitel: Wish I Was Here
Svensk titel: Wish I Was Here
Land: USA
År: 2014
Regissör: Zach Braff
Manusförfattare: Zach Braff, Adam J Braff
Genre: Komedi, Drama


Vad: Aidan och Sarah träffades när de var unga, men nu är de 30-plusare, har familj, och äktenskapet går på tomgång. Aidan är aspirerande skådespelare, men rollerna har lyst med sin frånvaro så länge att pengarna börjar tryta. De envisas med att ha barnen i en dyr privatskola, men det är Aidans far som står för fiolerna, och han bränner allt på alternativa cancerbehandlingar, så det får bli hemskolning istället. Sarah drar i alla fall in lite pengar på sitt gamla kontorsjobb, men hennes tillvaro har börjat förpestas av en sextrakasserande kollega. Ja, och så är det Aidans inskränkta gamer till bror som isolerat sig i en husvagn, och inte ens nu när pappan är dödssjuk visar minsta tecken på empati.

Vem: Zach "Scrubs" Braff har regisserat och spelar huvudrollen. Och som vanligt pendlar han mellan oseriösa skämt och dödligt seriösa visdomsord/floskler. Ibland är det roligt, som när Aidan blir tillintetgjord på mer eller mindre fantasifulla sätt (ett grepp som Braff filat på i både Scrubs och Garden State), men ofta faller humorn platt. I nyss nämnda roller finns en naivitet som passar Braffs repertoar bra, men Aidan är en lite mer bitter karaktär, ett känsloläge som inte hanteras lika bra. Och när man tittar på Kate Hudson, som spelar Sarah, blir skillnaden mellan en begränsad talang och ett proffs alltför tydligt. Hudson utklassar Braff, kort och gott.


Med övriga roller, såsom Aidans far (Mandy Patinkin) och bror (Josh Gad), är det ibland svårt att veta om de ska vara komiska eller tragiska. Förmodligen har Braff tänkt sig både och, men i hans regi rimmar den kombinationen tyvärr ganska illa. Sarah är den minst roliga karaktären, och typiskt nog den jag gillar mest. Dottern Grace har en viss charm också, fint spelad av Joey King.

Där finns ett par ansikten kända från tv också, bland annat Jim Parsons (Big Bang Theory), som gör hyfsat ifrån sig. Och jag drar på smilbanden när en viss Scrubs-herre dyker upp sent i filmen, även om hans skådespelarinsats inte direkt är bländande.


Hur: Filmen blandar alltså, precis som Braffs berömda tv-serie, allvarliga ämnen med flamsiga skämt. Men medan Scrubs öser på med så mycket av både skämt och allvar omvartannat, och därmed lyckas träffa rätt åtminstone någon gång per avsnitt, så försöker Wish I Was Here på det stora hela vara allvarlig, medan den av och till faller in i en ansträngt skämtsam ton som mest bara underminerar allvaret. Och när den skippar humorn och bara menar allvar, då är Braffs överpedagogiska berättarröst där och stör istället, eller så bjuds vi på ett musiksatt montage av den sorten som går att ha ett visst överseende med i serier, men alltid känns pinsam på film.

Nu har jag gått ganska hårt åt Wish I Was Here, men någonstans i all den här tragikomiska sörjan känner jag ju ändå något för, om inte Aidan, så i alla fall Sarah och deras barn. Så det blir ett godkänt betyg ändå. Men till nästa gång, mr Braff, då vill jag inte höra någon berättarröst. Och helst inte ens se ditt namn i skådespelarlistan heller. Då kanske det kan bli något!


Bättre än: This is 40, Friends with Kids

Sämre än: Garden State, American Beauty, The Descendants, Little Miss Sunshine

Mitt betyg: 3- av 5

onsdag 14 januari 2015

What If (2013)

Originaltitel: What If
Svensk titel: What If
Alternativ titel: The F Word
Land: Kanada
År: 2013
Regissör: Michael Dowse
Manusförfattare: Elan Mastai
Genre: Romantisk komedi, Drama


Vad: En fest i Torontos hippare kvarter. Bland alla unga, vackra människor möter vi den bittre singeln Wallace, som just hoppat av sina studier, och Chantry, en illustratör som har för vana att säga nej till befordringar. När de börjar prata återfår Wallace nästan tron på kärleken igen, innan Chantry nämner sin pojkvän. De blir vänner ändå och Wallace säger att han är nöjd så, även om vännen Allan påstår annorlunda. Allan själv träffar den redan upptagna Nicole på samma fest och de två blir snart oskiljaktiga.

Wallace tycker det är förkastligt med ett kärleksförhållande som grundar sig i otrohet. Allan å sin sida tycker Wallace är oärlig som inte erkänner att han har känslor för Chantry. Så vem, om någon, har egentligen rätt?


Vem: Daniel Radcliffe och Zoe Kazan är utmärkta som de gulliga Wallace och Chantry, och Adam Driver och Mackenzie Davis som Allan respektive Nicole likaså. Visst, de är alla ganska stereotypa personligheter, men skådespelarnas kvaliteter gör dem trovärdiga. Driver, som varit en favorit ända sedan de första avsnitten av Girls, levererar Allans buffliga repliker perfekt, och detsamma gäller Megan Park som Chantrys dryga syster. Min enda invändning är mot Rafe Spall som Ben, Chantrys politiska streber till pojkvän. Han känns liksom inte trovärdig som partner till en person som spelas av Kazan. Men tja, det går väl att hävda att det är ett medvetet val av regissör Michael Dowse.


Hur: Oavsett hur klyschigt gulliga huvudpersonerna är, och hur klyschigt störiga och icke-gulliga birollerna är, så tycker jag om det här. Jag har alltid gillat romcoms och så mycket bättre om inramningen är mer indie än klassisk Hollywood. För det måste ju sägas att de flesta filmer i genren ändå är rätt, tja, dåliga. Och min vanligaste invändning mot dem är att karaktärerna inte känns som människor, utan som sliskiga versioner av någon slags förebilder som Hollywood tror, eller vill, att (den i deras ögon inte jättesmarta) publiken ska ha. Så varje försök att faktiskt frångå detta blir nästan automatiskt uppskattat av mig.


Sedan går det förstås att komma dragandes med förutsägbarheten och allt det där. Men vi som tittar på sånt här gör det ju inte för att luska ut vem mördaren är, eller bli omskakade av smarta vändningar som ställer storyns första halva på ända. Nä, vi vill bara ha lite trovärdig underhållning, eventuellt toppad med några kvasifilosofiska diskussioner om hur den enes kärleksdöd är den andres kärleksbröd. Och där gör What If ett ganska bra jobb.

Bättre än: Valfri sliskig Hollywood-romcom

Sämre än: Valfritt realistiskt indiedrama

Mitt betyg: 3+ av 5

tisdag 6 januari 2015

White Bird in a Blizzard (2014)

Originaltitel: White Bird in a Blizzard
Svensk titel: White Bird in a Blizzard
Land: USA
År: 2014
Regissör: Gregg Araki
Manusförfattare: Gregg Araki (baserad på roman av Laura Kasischke)
Genre: Drama, Thriller, Mysterium


Vad: Det är 1988, Kat närmar sig slutet av high school. Hon bor i ett klassiskt villaområde-i-amerikansk-film med sin mamma Eve, vacker men miserabel hemmafru, och pappa Brock, anonym kontorsråtta. Föräldrarnas förhållande har alltid verkat kärlekslöst, men de senaste veckorna har Eve verkat ovanligt olycklig och betett sig allt underligare, innan hon en dag försvinner spårlöst. Kat blir äldre och försöker gå vidare, men långt in på college plågas hon fortfarande av märkliga mardrömmar om sin mor.


Vem: Shailene Woodley, som spelar Kat, är en ny favorit, hon imponerar lika mycket här som i Förr eller senare exploderar jag, The Descendants och The Spectacular Now. Någonstans saknas det lite djup i både Woodleys och andras rollfigurer, men det kan bara skyllas på manuset, inte skådespelet. Eva Green är perfekt som den tjusiga och alltmer plågade hemmafrun, och pappa Brock - mustaschprydd och alltid klädd i chinos, skjorta och slips, men inte kavaj - spelas utmärkt av Christopher Meloni. (En bra bit in i filmen trodde jag att Meloni var Elias Koteas, tills det slog mig att han idag nog är lite för gammal för rollen.) Angela Bassett är bra som Kats psykiater, Shiloh Fernandez och Mark Indelicato fina som Kats vänner, och Gabourey Sidibe som klippt och skuren för rollen som Kats tröga pojkvän Phil. Och slutligen är Thomas Jane minnesvärd som den äckliga, men kanske ändå välmenande, snuten.


Ja, just det. Ganska långt in i filmen dyker ju en viss Twin Peaks-figur upp i en liten biroll också. Roligt, men liksom alla de andra jag räknat upp är det inte utan att man vill ge denna karaktär lite mer utrymme.

Hur: Just Twin Peaks, och kanske ännu mer Donnie Darko, är de referenser som ligger närmast till hands när man vill jämföra White Bird in a Blizzard med andra verk. Soundtracket är som en direkt fortsättning på Donnie Darko (Echo & the Bunnymen, Depeche Mode, The Cure, Siouxsie and the Banshees, Cocteau Twins etc) och precis som i Richard Kellys film bidrar det dels till att snyggt fånga tidsandan, men också till att sätta den mystiska stämning som vilar under villaidyllens bedrägliga yta. Gregg Araki är dock en regissör som kan stå på egna ben, och många ingredienser känns igen både från Mysterious Skin och hans lite äldre "Teen Apocalypse Trilogy". Men just för att så mycket av innehållet ändå ligger nära de två tidigare nämnda mästerverken, kan jag inte låta bli att känna att White Bird saknar något. Vi får aldrig riktigt lära känna någon i filmen, faktiskt inte ens Kat. Och mammans öde förtjänar ju nästan en helt egen film.


Jag kan inte säga att något i filmen känns onödigt, så kanske borde Araki bara tillåtit sig att göra en längre film? Rentav en miniserie? För jag skulle gärna stanna kvar länge i Kats värld, a place both wonderful and strange...

Bättre än: Daydream Nation, Mysterious Skin

Sämre än: Twin Peaks, Donnie Darko

Mitt betyg: 4 av 5

onsdag 12 februari 2014

Inside Llewyn Davis (2013)


Originaltitel: Inside Llewyn Davis 
Svensk titel: Inside Llewyn Davis
Land: USA
År: 2013
Regissör: Ethan Coen, Joel Coen
Manusförfattare: Ethan Coen, Joel Coen
Genre: Drama, Musik

Vad: Llewyn Davis är en kämpande folksångare i New Yorks The Village anno 1961. Ja, kämpande som i utan bostad och utan sin bortgångne sångpartner (vars andrastämma han fortfarande inte kan skaka av sig). Dessutom har han slarvat bort sin väns katt och råkat göra en annan väns flickvän gravid. Ja, just det, och så har han svårt att komma någon vart med sin musik.


Vem: Oscar Isaac är utmärkt som Llewyn, med en trött uppsyn som placerar sig någonstans mittemellan John Turturro som Barton Fink och Joaquin Phoenix som Johnny Cash. Och tja, resten av gänget är lika duktiga de också. Justin Timberlake känns präktig och träig, Carey Mulligan riktigt jävla förbannad, och John Goodman galen, läskig och alldeles för tung. En fröjd är det också att se Adam och Ray från Girls i sina små roller, även om de verkligen är små.


Hur: Jag uppskattar filmer som inte har någon tydlig riktning. Även om det inte direkt kan klassas som originellt, tycker jag det krävs ett visst mod att låta en historia gå i cirklar, eller plötsligt stanna upp och kränga åt sidan. Samtidigt är detta också min enda invändning mot Inside Llewyn Davis. Det är inte första gången Coen-bröderna berättar om en person som saknar mål och riktning, men Davis utsvävningar blir aldrig i närheten så intressanta eller absurda som Barton Finks eller Jeffrey Lebowskis.

Men varför jämföra med tidigare verk? Här finns förvisso några av de vanliga Ethan & Joel-ingredienserna – udda bifigurer, märkliga namn på människor (Greenfung) och platser (Fort Dix), och förstås folk som äter mat på ett så normalt sätt (det vill säga slafsigt och personligt) att det blir komiskt  men Llewyn Davis står också på sina egna realistiska ben. Eller det är just vad han inte gör. Och därför känns filmen, sin grund i en mytomspunnen era till trots, så realistisk. Musikerns tillvaro består inte i sprit, fest och sex, eller djupa existentiella diskussioner, utan långa, meningslösa bilresor, korta, förvirrade samtal med udda existenser vars vägar han aldrig kommer korsa igen, och utdragna förhandlingar med egoistiska snåljåpar som är och förblir egoistiska snåljåpar. För sådant kan livet vara, och det krävs exceptionell talang att göra en timme och fyrtiofyra minuters underhållning som klarar av att berätta det för oss.


Bättre än: Burn After Reading, The Ladykillers, Känn ingen sorg

Sämre än: Barton Fink, The Big Lebowski, Fargo, I'm Not There

Ungefär i klass med: O Brother, Where Art Thou?, A Serious Man, Strebern

Mitt betyg: 4 av 5

Några av mina goda bloggkollegor, tillika Filmspanare, har också sett och skrivit om Inside llewyn Davis. Här är vad de hade att säga om den:

Except fear, Fiffis filmtajm, Fripps filmrevyer, Har du inte sett den, Jojjenito, Movies-Noir, Moving Landscapes, Rörliga bilder och tryckta ord, The Velvet Café.

måndag 3 februari 2014

Farväl, Philip Seymour Hoffman




Philip Seymour Hoffman är borta och ett stort hål har uppstått i filmvärlden, som jag inte vet om det någon gång kommer kunna fyllas.

Jag har några personliga favoritroller – som hans tolkning av ensamvargen tillika genialiska musikjournalisten Lester Bangs i Almost Famous, eller som mannen som inte klarar av att läsa sin frus självmordsbrev och börjar boffa bensin i Love Liza – men det verkligt stora med Hoffman var ju hans svindlande höga lägstanivå. Av de filmer han medverkade i tror jag inte han någonsin var sämre än fenomenal.

Hur många skådespelare kan man egentligen säga det om i filmhistorien?


söndag 29 december 2013

Årets filmer 2013

År: 2013
Mitt betyg: 4-
Bästa filmland: USA & Frankrike. Ett ovanligt hyfsat år för Sverige också.
Bättre än: 2012 & 2011, om än ingen milsvid skillnad
Sämre än: 2007 & 2009

De 20, enligt mig, bästa filmerna som haft svensk (bio- eller video-) premiär under 2013. Topp 3 var väldigt lätt att utse, nästföljande 7 också. Sedan var plats 11-20 alla stabila filmer, men som ändå inte gjorde  starkt intryck på mig. Bubblarna var underhållande och/eller speciella, men lättglömda.


1) Frances Ha - Noah Baumbach
Perfekt om det underbara förvirrade livet.

2) Foxfire - Laurent Cantet
En stark historia om utanförskap och kollektivism, och vad man kan och inte kan göra när insikten om samhällets orättvisor och ojämlikheter slår en rakt i ansiktet.

3) Blue Jasmine - Woody Allen
Förmodligen Woodys bästa allvarliga film någonsin. Innehåller minst en av årets rollprestationer.

4) The Perks of Being a Wallflower - Stephen Chbosky
Jag gillade boken mer, men fortfarande en oerhört hjärtvärmande skildring av panelhönan Charlie, med alla ingredienser en bra high school-rulle behöver.

5) Återträffen - Anna Odell
En av de starkaste svenska filmerna på många år. Första halvan är plågsamt fingertoppssäker och andra både modig, originell och skrämmande.

6) Blå är den varmaste färgen (La vie d'Adèle) - Abdellatif Kechiche
Tre samtidigt intensiva och långsamma timmar om ung kärlek. Mest av allt gillar jag hur berättandet aldrig får avbrytas av banala intriger, Kechiche fullföljer varje scen utan onödiga distraktioner. Jag vet inte hur många gånger i filmen som jag, uppfödd på överpedagogiska svenska ungdomsskildringar och amerikanska serier, tror att någon ska skära av Adèles väg när hon går längs gator eller korridorer - men, prisa gudarna, det händer aldrig!

7) Broken - Rufus Norris
Smärtsam socialrealism från Storbritannien som till och med slår Fish Tank på fingrarna. Tim Roth och Cillian Murphy står för riktigt starka skådespelarinsatser, men allra bäst är unga Eloise Laurence i huvudrollen. Med en sån debut lär vi få se mer av regissör Rufus Norris.


8) Efter revolutionen (Après mai) - Olivier Assayas
Inledningens upploppsscener är magnifika, det känns som att vara mitt inne i våldsamheterna. Vad som sedan följer är en betydligt mer lågmäld och poetisk resa genom några unga desillusionerade studenters försök att hitta sin plats i en värld de har svårt att relatera till men ändå finner så märkligt tilldragande och vacker.

9) Hannah Arendt - Margarethe von Trotta
"Det konstiga är inte att det hände, utan att det inte händer oftare", säger Max von Sydows cyniska konstnär om förintelsen i Hannah och hennes systrar. En hemsk tanke, men Hannah Arendt är inne på lite samma banor (kanske bara inte lika dragna till sin spets) när hon håller sitt brandtal om varför nazisterna inte får förminskas till bara enskilda ondskefulla män, i årets förmodligen starkaste filmscen.

10) The Bling Ring - Sofia Coppola
Coppola bjuder på ännu en intressant resa genom en tom, dråplig och absurd värld, där de vackra objekten är lika överflödiga som meningslösa och människorna helt förlorat förmågan att kunna se sig själva annat än utifrån.


11) Jakten (Jagten) - Thomas Vinterberg
12) The Master - Paul Thomas Anderson
13) A Royal Affair (En kongelig affære) - Nikolaj Arcel
14) Ginger & Rosa - Sally Potter
15) Monica Z - Per Fly
16) Stories We Tell - Sarah Polley
17) Promised Land - Gus Van Sant
18) The Place Beyond the Pines - Derek Cianfrance
19) Smärtgränsen (Después de Lucía) - Michel Franco
20) The Way Way Back - Nat Faxon, Jim Rash
  
  
Bubblare:
Bakom stängda dörrar (Dans la maison) - François Ozon
Django Unchained - Quentin Tarantino
Gravity - Alfonso Cuarón
Hello I Must Be Going - Todd Louiso
Hotell - Lisa Langseth
Känn ingen sorg - Måns Mårlind, Björn Stein
Vi är bäst! - Lukas Moodysson


Lore tog jag med på förra årets lista, eftersom jag såg den på Stockholms filmfestival 2012, annars skulle den lätt tagit sig in på topp 10.