Lore (2012)

Originaltitel: Lore
Svensk titel: Lore
Land: Tyskland (Australien, Storbritannien)
År: 2012
Regissör: Cate Shortland
Manusförfattare: Cate Shortland, Robin Mukherjee 
Genre: Drama, Andra världskriget

 
Vad: Södra Tyskland, sommaren 1945. Kriget i Europa har just tagit slut. Lore är bara 15 år och lämnas ensam med sina fyra yngre syskon när föräldrarna hämtas av de allierades styrkor. Vi får följa syskonens vandring till morföräldrarna i norr, genom ett förfallet land där de vuxna pendlar mellan dödlig skam och rena förnekelser av folkmordet som försiggått mitt framför näsorna på dem, samtidigt som barnen långsamt börjar förstå vidden av krigets hemskheter. På vägen möter de också den mystiske Thomas, en ung man som inte riktigt verkar veta om han vill hjälpa eller stjälpa.
 
Vem: Bara okända namn för mig i den här filmen, men Saskia Rosendahl lär vi se mer av i framtiden, med tanke på hur överväldigande hon är som den unga Lore (karaktären är 15 år i filmen och Rosendahl var 19 vid inspelningen). Ömtålig och bräcklig, men ändå en självklar ledargestalt för sina yngre syskon. Och som de flesta unga tyskar antagligen gjorde både 1945 och flera år efteråt, vacklar hon mellan förnekelse av och skam inför sina landsmäns gärningar.
 
Hur: Mycket stark berättelse där syskonskaran i allmänhet, och Lore i synnerhet, får representera unga tyskars förvirring efter slutet på det fruktansvärda andra världskriget. Men om barnen beter sig förvirrat, så är det inget mot hur de vuxna agerar – isolerade ute på landsbygden vill de varken tro att nazisterna besegrats eller att några koncentrationsläger existerat.

Det här är en viktig del av Europas moderna historia som sällan skildras på vita duken (särskilt med tanke på hur många andra aspekter av kriget som brukar belysas). Men det är även ett fantastiskt filmhantverk med, förutom fint skådespel, också ett sagolikt vackert, nästan drömskt foto.

Se också: Mördarna finns mitt ibland oss (1946), en oväntat insiktsfull film om de tyska skuldkänslorna, med tanke på hur tätt inpå andra världskrigets slut den spelades in. Den lite mer experimentella Anita G – flicka utan förflutet (1966, tyska titeln "Avsked från gårdagen"). Och något av Fassbinder förstås, förslagsvis Maria Brauns äktenskap.
 
Mitt betyg: 4 av 5

Bruden bar svart (1968)

Originaltitel: La mariée était en noir
Svensk titel: Bruden bar svart
Land: Frankrike
År: 1968
Regissör: François Truffaut
Manusförfattare: François Truffaut, Cornell Woolrich, Jean-Louis Richard
Genre: Thriller, Hämnd
  

 
Vad: I filmens inledande scen försöker Julie ta sitt liv, men stoppas av sin mor. Därefter lurar hon modern och sin brorsdotter att hon ska åka bort för att vila ut sig, men drar i själva verket ut på en mordturné. Fem namn står skrivna i hennes anteckningsbok, och snart anar vi att hon tänkt mörda dem, en efter en. Klädd i tjusiga svarta och vita kläder börjar hon söka upp och förföra dem på bröllop, i konsertlokaler, i deras hem, innan de till slut får veta hennes namn och sedan dör. Men vem är Julie egentligen, och varför ger hon sig på dessa män?

Vem: Jeanne Moreau är stencool i huvudrollen. Kyligt och säkert tar hon över scenerna, i den ena hippa 60-talskreationen efter den andra, och manipulerar männen på sin lista. Bland dem finns inget särskilt porträtt som riktigt sticker ut, männen är antingen självsäkra kvinnotjusare eller ensamma ungkarlar. Michel Bouquets sorgliga uppsyn, ensam i sin lilla ungkarlslya, är den enda som ger ett bestående intryck.
 
Hur: Precis som många andra av klassiske regissören Truffauts verk är Bruden bar svart egentligen en väldigt simpel film. Simpel, men underhållande. Det är fascinerande att följa den tuffa Julie, äckligt hur de ytliga männen reagerar när de ser henne, och ganska roligt hur hon ger dem vad de förtjänar. Sedan är bakgrundshistorien, som långsamt nystas upp, kanske inte lika intressant som i en del andra hämndrullar, exempelvis Kill Bill-filmerna (Julie stryker för övrigt namnen i sin anteckningsbok precis likadant som Uma Thurmans ”The Bride”). Men eftersom filmen ändå känns så anspråkslös, dess makabra innehåll till trots, gör det faktiskt inte så mycket. Sedan kan man läsa in hur mycket eller lite symbolik man vill i Julies handlingar – den går bra att se utan att ha de hornbågade analysglasögonen på, men för mig är det underliggande feministiska budskapet svårt att missa.

Bättre än: Både mer b-betonade hämndrullar som Foxy Brown och töntigt överdrivna historier som Old Boy

Sämre än: Kill Bill
  
ELLER
  
Bättre än: Sirenen från Mississippi

Sämre än: De 400 slagen
  
Mitt betyg: 4- av 5

Sunset Boulevard (1950)

Originaltitel: Sunset Blvd.
Svensk titel: Sunset Boulevard
Land: USA
År: 1950
Regissör: Billy Wilder
Manusförfattare: Charles Brackett, D.M. Marshman Jr., Billy Wilder
Genre: Drama, Film Noir, Film om film

 
 
Vad: Joe är en manusförfattare på dekis. Av en slump hamnar han i palatset där den isolerade gamla stumfilmsstjärnan Norma Desmond bor. Lockad av pengarna, och motiverad mest av bristen på någonting annat att göra, går han med på att sova över ett par nätter och hjälpa henne med ett storslaget filmmanus. Joe ser direkt att manuset är usel, men dras långsamt in i det ensamma men extrema lyxlivet – champagne- och kaviarfrukostar, bridgeluncher med andra avdankade stumfilmsstjärnor, stråkkvartettackompanjerade middagar, hemmabio (!) – till han inte längre kan förmå sig att lämna det.

Vem: William Holden är bra i huvudrollen, men det är Gloria Swanson som Norma som stjäl showen. Visst spelar hon över en del, men det är ju en viktig del av hela porträttet – Norma är inte sig själv längre, hon är en skugga av sina egna rollfigurer. Gamla stumfilmsregissören Erich von Stroheim (tänk en blandning av Alan Arkin och Jean Gabin) gör ett skrämmande bra porträtt av hennes überlojala assistent. Andra stjärnor från "the silent era" dyker upp i små cameoroller, många relativt okända idag, men Buster Keaton och svenska Anna Q Nilsson är fantastiskt roliga att se vid Desmonds bridgebord.

Hur: Inledningen är klassisk, och lika briljant idag som (jag antar att den var) då det begav sig. Joes berättarröst ger berättelsen en ödesmättad ton, och med hans eget lik flytande i poolen i inledningsscenen blir det uppenbart att vi har en både mörk och märklig historia framför oss.

 

Mörkret till trots lider filmen ibland av en lite för klämkäck ton, framförallt de scener där Joe temporärt kommer i kontakt med vännerna Betty och Artie, och den ”vanliga” världen, igen. Å andra sidan ger de en bra kontrast till den underliga, tryckande stämningen i Normas hus. Dessutom finns det en djupare dimension i många av replikerna. Joe må agera trevligt mot sina gamla vänner, men det är tydligt att han lider, nästan skäms över sig själv, i deras sällskap. Steget från att bemöta Normas manér med lite distanserad sarkasm till att själv bli världsfrånvänd och isolerad är kortare än Joe tror, och det är tragiskt att följa denna nedåtgående spiral.

 

För att inte tala om Normas egna öde. Hennes överdrivna mimik, narcissismen och självhatet, beroendet av Max och Joe. Det är lika skrämmande som fascinerande att följa, och perfekt inramat av det pompösa och livlösa palats hon bor i.

Se också: Mulholland Drive är en lite mer mystisk film, men Lynch har hämtat mycket inspiration från Billy Wilders klassiker. Kiss Me Deadly är mer samtida med Sunset Boulevard, visserligen lite råare, men följer också en 30-nånting man på dekis i L.A. som dras in i en dunkel och underlig värld. När det kommer till skildringar av galna föredettingar är What Ever Happened to Baby Jane? oumbärlig. The Artist är en mer lättsam hyllning till stumfilmseran. Och apropå det kan man alltid se dubbelavsnittet av Seinfeld när George, Jerry och Kramer drar västerut och lär känna Hollywoods mörka sida – lättsamt och genialisk.

 
Mitt betyg: 4+ av 5

Hannah Arendt (2012)

Originaltitel: Hannah Arendt
Svensk titel: Hannah Arendt
Land: Tyskland, Frankrike, Luxemburg
År: 2012
Regissör: Margarethe von Trotta
Manusförfattare: Margarethe von Trotta, Pam Katz
Genre: Drama, Baserad på sann historia, Biografi, Filosofi

 
Vad: Historien om tyskjudiska filosofen Hannah Arendt och hennes rapporter från 1961 års rättegång mot Adolf Eichmann, nazisten som anses vara huvudansvarig för att bortförandet av miljoner människor till koncentrationslägren kunde genomföras.

Vem: Barbara Sukowa, kanske mest känd från Fassbinders Berlin Alexanderplatz och Lola, gör ett fenomenalt jobb i sin gestaltning av Arendt som en samtidigt känslig, grubblande, intelligent och bestämd person. Axel Milberg är bra som hennes mysiga make, och det är alltid roligt att se Julia Jentsch (ni vet, Sophie Scholl), även om hennes roll som parets assistent inte ges mycket utrymme.
 
Hur: Det tar en stund innan filmen sätter sig, men när den väl gör det, då sitter den som sten. Jag lämnar biografen upplyft, skärrad och berörd. Arendt var, åtminstone av filmen att döma, en makalöst stark och modig människa som vågade säga otroligt viktiga saker och stå fast vid dem, trots att halva världen, släkt och vänner inkluderade, gav sig på henne. När hon håller sitt brandtal om den banala ondskan och att det var vanliga människor, inte några monster, som bara följde order när de utförde historiens värsta brott, då känns det så viktigt att jag nästan skakar. Att hon dessutom får ett hatbrev av en granne som kallar henne "nazisthora", ja, det gör bara filmen ännu mer relevant idag.

Kostym och dekor skulle lätt kunna bli sekundära i den här typen av film, men jag vill påpeka att även de är förstklassiga. Hannahs och makens lya känns som ett riktigt 60-talshem, och varenda liten frisyr som skymtar förbi verkar genomtänkt. Extra plus för att man använt verkliga arkivbilder från rättegången, där nämnda sortens minutiöst planerade estetik annars kunde blivit för mycket.

Det är kanske lite för många scener som inte tillför filmen något, men vore det inte för dem skulle jag sätta högsta betyg. Gå och se!

Bättre än: Nästan alla biografiska filmer

Sämre än: Egentligen inget, men Resnais dokumentär Natt och dimma om koncentrationslägren är ett bra komplement.
 
Mitt betyg: 4+ av 5