Lore (2012)

Originaltitel: Lore
Svensk titel: Lore
Land: Tyskland (Australien, Storbritannien)
År: 2012
Regissör: Cate Shortland
Manusförfattare: Cate Shortland, Robin Mukherjee 
Genre: Drama, Andra världskriget

 
Vad: Södra Tyskland, sommaren 1945. Kriget i Europa har just tagit slut. Lore är bara 15 år och lämnas ensam med sina fyra yngre syskon när föräldrarna hämtas av de allierades styrkor. Vi får följa syskonens vandring till morföräldrarna i norr, genom ett förfallet land där de vuxna pendlar mellan dödlig skam och rena förnekelser av folkmordet som försiggått mitt framför näsorna på dem, samtidigt som barnen långsamt börjar förstå vidden av krigets hemskheter. På vägen möter de också den mystiske Thomas, en ung man som inte riktigt verkar veta om han vill hjälpa eller stjälpa.
 
Vem: Bara okända namn för mig i den här filmen, men Saskia Rosendahl lär vi se mer av i framtiden, med tanke på hur överväldigande hon är som den unga Lore (karaktären är 15 år i filmen och Rosendahl var 19 vid inspelningen). Ömtålig och bräcklig, men ändå en självklar ledargestalt för sina yngre syskon. Och som de flesta unga tyskar antagligen gjorde både 1945 och flera år efteråt, vacklar hon mellan förnekelse av och skam inför sina landsmäns gärningar.
 
Hur: Mycket stark berättelse där syskonskaran i allmänhet, och Lore i synnerhet, får representera unga tyskars förvirring efter slutet på det fruktansvärda andra världskriget. Men om barnen beter sig förvirrat, så är det inget mot hur de vuxna agerar – isolerade ute på landsbygden vill de varken tro att nazisterna besegrats eller att några koncentrationsläger existerat.

Det här är en viktig del av Europas moderna historia som sällan skildras på vita duken (särskilt med tanke på hur många andra aspekter av kriget som brukar belysas). Men det är även ett fantastiskt filmhantverk med, förutom fint skådespel, också ett sagolikt vackert, nästan drömskt foto.

Se också: Mördarna finns mitt ibland oss (1946), en oväntat insiktsfull film om de tyska skuldkänslorna, med tanke på hur tätt inpå andra världskrigets slut den spelades in. Den lite mer experimentella Anita G – flicka utan förflutet (1966, tyska titeln "Avsked från gårdagen"). Och något av Fassbinder förstås, förslagsvis Maria Brauns äktenskap.
 
Mitt betyg: 4 av 5

Small Apartments (2012)

Originaltitel: Small Apartments
Svensk titel: Small Apartments
Land: USA
År: 2012
Regissör: Jonas Åkerlund
Manusförfattare: Chris Millis
Genre: Svart komedi, Drama, Thriller

 
Vad: Franklin bor i ett sunkigt hyreshus i L.A., är 32 år gammal, ensamstående och ganska udda. Han är skallig, klädd i enbart kalsonger och tubsockor – när han går ut, adderar han inte mer till sin utstyrsel än en peruk – och lever på bara läsk. Men mest av allt är han en man med ett problem. Hyresvärden ligger död i hans lägenhet, och nu måste han få bort kroppen utan att bli sedd av de frågvisa, och också ganska udda, grannarna. Den bittra gamla snuten Burt, och ett par mindre begåvade kollegor, kopplas snart på mordfallet, alltmedan vi får följa både Franklins och de andra hyresgästernas knasiga/tragiska upptåg.

Vem: Matt Lucas i huvudrollen var en ny bekantskap för mig, men i övrigt kryllar filmen av kändisar. Bland grannarna hittar vi en arg James Caan, en pårökt Johnny "Jackass" Knoxville och en lättklädd Juno Temple. Billy Crystal spelar den världsvana snuten, James Marsden är Franklins bror, och i några mindre roller ser vi Peter Stormare, Rosie Perez, och Amanda Plummer (kanske mest känd som "Honey Bunny" i Åkerlunds tydligaste inspirationskälla, Pulp Fiction). Och just det, vår egen Dolph som sliskig superstjärnepsykolog känd från tv.
 
Hur: Jonas Åkerlund har uppenbarligen sett både Pulp Fiction och The Big Lebowski mer än en gång. Men att överhuvudtaget jämföra någon av Tarantinos eller Coen-brödernas filmer med det här vore som att jämställa The Thin Blue Line eller Roger & Me med, typ, Ibiza ocensurerat (ni vet, en av TV4:s många englandsproducerade freakshows förklädda till dokumentärer). Nämnda regissörer måste vara världsmästare på att lyckas porträttera figurer som är konstiga, rentav extrema, och göra dem mänskliga och allmängiltiga. Åkerlund verkar inte ha minsta insikt i sina karaktärers liv, eller någon empati med vad de känner, han tycks mest bara ha samlat ihop ett gäng slitna klyschor från dåliga tv-serier. Jag menar, personporträtten är ungefär lika djupa som i ett avsnitt av CSI: Miami. Men okej, den har väl några försonande drag. Det solskensblekta fotot är fint (såklart, Åkerlund är ju musikvideoregissör), och någonstans finns det ändå ett visst mått av underhållning i den lilla mordhistorien. Åtminstone om man är svag för skildringar av Los Angeles dekadenta sida.

Bättre än: Dude, Where's My Car?

Sämre än: Pulp Fiction och The Big Lebowski, förstås. Men även mindre kvalitativa L.A.-skildringar som Chain of Fools och Två dagar i L.A..
 
Mitt betyg: 2 av 5

Sunset Boulevard (1950)

Originaltitel: Sunset Blvd.
Svensk titel: Sunset Boulevard
Land: USA
År: 1950
Regissör: Billy Wilder
Manusförfattare: Charles Brackett, D.M. Marshman Jr., Billy Wilder
Genre: Drama, Film Noir, Film om film

 
 
Vad: Joe är en manusförfattare på dekis. Av en slump hamnar han i palatset där den isolerade gamla stumfilmsstjärnan Norma Desmond bor. Lockad av pengarna, och motiverad mest av bristen på någonting annat att göra, går han med på att sova över ett par nätter och hjälpa henne med ett storslaget filmmanus. Joe ser direkt att manuset är usel, men dras långsamt in i det ensamma men extrema lyxlivet – champagne- och kaviarfrukostar, bridgeluncher med andra avdankade stumfilmsstjärnor, stråkkvartettackompanjerade middagar, hemmabio (!) – till han inte längre kan förmå sig att lämna det.

Vem: William Holden är bra i huvudrollen, men det är Gloria Swanson som Norma som stjäl showen. Visst spelar hon över en del, men det är ju en viktig del av hela porträttet – Norma är inte sig själv längre, hon är en skugga av sina egna rollfigurer. Gamla stumfilmsregissören Erich von Stroheim (tänk en blandning av Alan Arkin och Jean Gabin) gör ett skrämmande bra porträtt av hennes überlojala assistent. Andra stjärnor från "the silent era" dyker upp i små cameoroller, många relativt okända idag, men Buster Keaton och svenska Anna Q Nilsson är fantastiskt roliga att se vid Desmonds bridgebord.

Hur: Inledningen är klassisk, och lika briljant idag som (jag antar att den var) då det begav sig. Joes berättarröst ger berättelsen en ödesmättad ton, och med hans eget lik flytande i poolen i inledningsscenen blir det uppenbart att vi har en både mörk och märklig historia framför oss.

 

Mörkret till trots lider filmen ibland av en lite för klämkäck ton, framförallt de scener där Joe temporärt kommer i kontakt med vännerna Betty och Artie, och den ”vanliga” världen, igen. Å andra sidan ger de en bra kontrast till den underliga, tryckande stämningen i Normas hus. Dessutom finns det en djupare dimension i många av replikerna. Joe må agera trevligt mot sina gamla vänner, men det är tydligt att han lider, nästan skäms över sig själv, i deras sällskap. Steget från att bemöta Normas manér med lite distanserad sarkasm till att själv bli världsfrånvänd och isolerad är kortare än Joe tror, och det är tragiskt att följa denna nedåtgående spiral.

 

För att inte tala om Normas egna öde. Hennes överdrivna mimik, narcissismen och självhatet, beroendet av Max och Joe. Det är lika skrämmande som fascinerande att följa, och perfekt inramat av det pompösa och livlösa palats hon bor i.

Se också: Mulholland Drive är en lite mer mystisk film, men Lynch har hämtat mycket inspiration från Billy Wilders klassiker. Kiss Me Deadly är mer samtida med Sunset Boulevard, visserligen lite råare, men följer också en 30-nånting man på dekis i L.A. som dras in i en dunkel och underlig värld. När det kommer till skildringar av galna föredettingar är What Ever Happened to Baby Jane? oumbärlig. The Artist är en mer lättsam hyllning till stumfilmseran. Och apropå det kan man alltid se dubbelavsnittet av Seinfeld när George, Jerry och Kramer drar västerut och lär känna Hollywoods mörka sida – lättsamt och genialisk.

 
Mitt betyg: 4+ av 5

Hannah Arendt (2012)

Originaltitel: Hannah Arendt
Svensk titel: Hannah Arendt
Land: Tyskland, Frankrike, Luxemburg
År: 2012
Regissör: Margarethe von Trotta
Manusförfattare: Margarethe von Trotta, Pam Katz
Genre: Drama, Baserad på sann historia, Biografi, Filosofi

 
Vad: Historien om tyskjudiska filosofen Hannah Arendt och hennes rapporter från 1961 års rättegång mot Adolf Eichmann, nazisten som anses vara huvudansvarig för att bortförandet av miljoner människor till koncentrationslägren kunde genomföras.

Vem: Barbara Sukowa, kanske mest känd från Fassbinders Berlin Alexanderplatz och Lola, gör ett fenomenalt jobb i sin gestaltning av Arendt som en samtidigt känslig, grubblande, intelligent och bestämd person. Axel Milberg är bra som hennes mysiga make, och det är alltid roligt att se Julia Jentsch (ni vet, Sophie Scholl), även om hennes roll som parets assistent inte ges mycket utrymme.
 
Hur: Det tar en stund innan filmen sätter sig, men när den väl gör det, då sitter den som sten. Jag lämnar biografen upplyft, skärrad och berörd. Arendt var, åtminstone av filmen att döma, en makalöst stark och modig människa som vågade säga otroligt viktiga saker och stå fast vid dem, trots att halva världen, släkt och vänner inkluderade, gav sig på henne. När hon håller sitt brandtal om den banala ondskan och att det var vanliga människor, inte några monster, som bara följde order när de utförde historiens värsta brott, då känns det så viktigt att jag nästan skakar. Att hon dessutom får ett hatbrev av en granne som kallar henne "nazisthora", ja, det gör bara filmen ännu mer relevant idag.

Kostym och dekor skulle lätt kunna bli sekundära i den här typen av film, men jag vill påpeka att även de är förstklassiga. Hannahs och makens lya känns som ett riktigt 60-talshem, och varenda liten frisyr som skymtar förbi verkar genomtänkt. Extra plus för att man använt verkliga arkivbilder från rättegången, där nämnda sortens minutiöst planerade estetik annars kunde blivit för mycket.

Det är kanske lite för många scener som inte tillför filmen något, men vore det inte för dem skulle jag sätta högsta betyg. Gå och se!

Bättre än: Nästan alla biografiska filmer

Sämre än: Egentligen inget, men Resnais dokumentär Natt och dimma om koncentrationslägren är ett bra komplement.
 
Mitt betyg: 4+ av 5

The Chumscrubber (2005)

Originaltitel: The Chumscrubber
Svensk titel: The Chumscrubber
Land: USA
År: 2005
Regissör: Arie Posin
Manusförfattare: Arie Posin, Zac Stanford
Genre: Drama, Svart komedi, High school

Vad: Svart komedi om några knarklangande high school-studenter i en solig småstadsidyll (höga backar, rader av villor, tänk E.T. och Karate Kid). Storyn inleds med ett självmord, som snart leder till en kidnappning, om än av det mildare slaget. Allt mitt framför näsan på ett gäng vuxna som är helt främmande inför sina barns verklighet.

Vem: Idel bekanta ansikten bland föräldrarna – Ralph Fiennes, Glenn Close, Carrie-Anne Moss, John Heard (ni vet, pappan i Ensam hemma) och ett gäng tv-kändisar – men det är den yngre skaran, som gör bäst ifrån sig. Jamie Bell som tystlåten, missförstådd huvudperson, Justin Chatwin som obehaglig buse, Camilla Belle som busens godhjärtade flickvän, och Lou Taylor Pucci som busens bortskämda, viljelösa sidekick.

Hur: Som en blandning av Donnie Darko och Thumbsucker (där tidigare nämnda Pucci förresten spelade huvudrollen), men med långt ifrån lika starka karaktärer. Den kommer liksom aldrig längre än till att huvudpersonen är frustrerad för att föräldrarna är oförstående. Trots allt en bra ungdomsskildring, och filmen lyckas hålla sig på rätt sida om den hårfina gränsen mellan lyckad och misslyckad svart humor – även om det inte är någon knivskarp satir vi pratar om.

Bättre än: Brick

Sämre än: Donnie Darko

Mitt betyg: 3+ av 5