Årets filmer 2013

År: 2013
Mitt betyg: 4-
Bästa filmland: USA & Frankrike. Ett ovanligt hyfsat år för Sverige också.
Bättre än: 2012 & 2011, om än ingen milsvid skillnad
Sämre än: 2007 & 2009

De 20, enligt mig, bästa filmerna som haft svensk (bio- eller video-) premiär under 2013. Topp 3 var väldigt lätt att utse, nästföljande 7 också. Sedan var plats 11-20 alla stabila filmer, men som ändå inte gjorde så starkt intryck på mig. Bubblarna var underhållande och/eller speciella, men lättglömda.

1) Frances Ha - Noah Baumbach
Perfekt om det underbara förvirrade livet.

2) Foxfire - Laurent Cantet
En stark historia om utanförskap och kollektivism, och vad man kan och inte kan göra när insikten om samhällets orättvisor och ojämlikheter slår en rakt i ansiktet.

3) Blue Jasmine - Woody Allen
Förmodligen Woodys bästa allvarliga film någonsin. Innehåller minst en av årets rollprestationer.

4) The Perks of Being a Wallflower - Stephen Chbosky
Jag gillade boken mer, men fortfarande en oerhört hjärtvärmande skildring av panelhönan Charlie, med alla ingredienser en bra high school-rulle behöver.

5) Återträffen - Anna Odell
En av de starkaste svenska filmerna på många år. Första halvan är plågsamt fingertoppssäker och andra både modig, originell och skrämmande.

6) Blå är den varmaste färgen (La vie d'Adèle) - Abdellatif Kechiche
Tre samtidigt intensiva och långsamma timmar om ung kärlek. Mest av allt gillar jag hur berättandet aldrig får avbrytas av banala intriger, Kechiche fullföljer varje scen utan onödiga distraktioner. Jag vet inte hur många gånger i filmen som jag, uppfödd på överpedagogiska svenska ungdomsskildringar och amerikanska serier, tror att någon ska skära av Adèles väg när hon går längs gator eller korridorer - men, prisa gudarna, det händer aldrig!

7) Broken - Rufus Norris
Smärtsam socialrealism från Storbritannien som till och med slår Fish Tank på fingrarna. Tim Roth och Cillian Murphy står för riktigt starka skådespelarinsatser, men allra bäst är unga Eloise Laurence i huvudrollen. Med en sån debut lär vi få se mer av regissör Rufus Norris.

8) Efter revolutionen (Après mai) - Olivier Assayas
Inledningens upploppsscener är magnifika, det känns som att vara mitt inne i våldsamheterna. Vad som sedan följer är en betydligt mer lågmäld och poetisk resa genom några unga desillusionerade studenters försök att hitta sin plats i en värld de har svårt att relatera till men ändå finner så märkligt tilldragande och vacker.

9) Hannah Arendt - Margarethe von Trotta
"Det konstiga är inte att det hände, utan att det inte händer oftare", säger Max von Sydows cyniska konstnär om förintelsen i Hannah och hennes systrar. En hemsk tanke, men Hannah Arendt är inne på lite samma banor (kanske bara inte lika dragna till sin spets) när hon håller sitt brandtal om varför nazisterna inte får förminskas till bara enskilda ondskefulla män, i årets förmodligen starkaste filmscen.

10) The Bling Ring - Sofia Coppola
Coppola bjuder på ännu en intressant resa genom en tom, dråplig och absurd värld, där de vackra objekten är lika överflödiga som meningslösa och människorna helt förlorat förmågan att kunna se sig själva annat än utifrån.

11) Jakten (Jagten) - Thomas Vinterberg
12) The Master - Paul Thomas Anderson
13) A Royal Affair (En kongelig affære) - Nikolaj Arcel
14) Ginger & Rosa - Sally Potter
15) Monica Z - Per Fly
16) Stories We Tell - Sarah Polley
17) Promised Land - Gus Van Sant
18) The Place Beyond the Pines - Derek Cianfrance
19) Smärtgränsen (Después de Lucía) - Michel Franco
20) The Way Way Back - Nat Faxon, Jim Rash
  

  
Bubblare:
Bakom stängda dörrar (Dans la maison) - François Ozon
Django Unchained - Quentin Tarantino
Gravity - Alfonso Cuarón
Hello I Must Be Going - Todd Louiso
Hotell - Lisa Langseth
Känn ingen sorg - Måns Mårlind, Björn Stein
Vi är bäst! - Lukas Moodysson

Lore tog jag med på förra årets lista, eftersom jag såg den på Stockholms filmfestival 2012, annars skulle den lätt tagit sig in på topp 10.

L'amour l'après-midi (1972)

Originaltitel: L'amour l'après-midi
Svensk titel: Kärlek på eftermiddagen
Land: Frankrike
År: 1972
Regissör: Eric Rohmer
Manusförfattare: Eric Rohmer
Genre: Drama, Romantik

Vad: Frédéric lever ett tryggt liv i förorten med fru, dotter och ett till barn på väg, men det är i storstaden (Paris) han trivs. Där finns kontoret och, framförallt, folkmassorna, vimlet, varuhusen och caféerna. Ingenstans känner han sig så levande som bland andra människor i rörelse.

Så långt är allting fint, Frédéric är tillfreds med att pulsen går upp under dagen för att sedan gå ner igen under kvällar och helger. Men så tittar Chloé, en gammal väns före detta, förbi på kontoret och även om han inte vill låtsas om det först, så börjar en längtan efter nya intryck, ett mer omtumlande och otryggt liv, långsamt infinna sig hos Frédéric. Han berättar för sin fru Hélène om Chloé och beskriver hennes impulsiva, orädda sätt som irriterande, men är det faktiskt så han tycker? Är verkligen hennes spontanbesök på kontoret så störande?

Vem: Bernard Verley (Frédéric) och Zouzou (Chloé) är flitiga skådespelare, även om jag inte sett dem i några andra filmer. Hur som helst är de perfekta för sina roller, Verley ser precis så pojkaktigt naiv och egenkär ut som rollen kräver, och Zouzou (som förresten sjöng den här finfina låten, och dejtade rockstjärnor som Brian Jones och Dave Davies) verkligen lyser av anti-etablissemang, samtidigt som hon känns ganska manipulativ i sin högst medvetna "spontanitet". I övrigt ser vi mest ganska oetablerade skådespelare i rollerna som Frédérics fru, vänner och kollegor. Françoise Fabian (Maud i Min natt med Maud) dyker dock upp i en absurd drömsekvens.

Hur: Till en början tycker jag verkligen om Kärlek på eftermiddagen. Bilderna från Paris gator är underbara att se för alla som någon gång blivit kära i, eller bara drömt om, den romantiska staden. Och Frédérics berättarröst ger filmen en trevlig stämning som känns hyfsat intellektuell och eftertänksam, utan att för den skull bli varken särskilt tung eller existentiell. Lagom lättsam och icke-världsfrånvänd underhållning alltså, precis vad jag tycker om. Och dessutom en fin påminnelse om varför jag gillar romantiska filmer i allmänhet och pratiga franska sådana i synnerhet.

Men ju mer av Frédérics liv jag ser, desto svårare får jag för honom. I början uppskattar jag hans lunchbetraktelser, sedan börjar jag tycka att dagdrömmarna är lite väl tonåriga (tänk Felix Herngrens fantasier i Vuxna människor), och snart känns han bara egoistisk i sitt värnande om den egna friheten framför allt. Överlag känns regissör Rohmers syn på manligt och kvinnligt ganska mossig.

I takt med att dessa dåliga egenskaper uppdagas börjar det också kännas som att filmen trampar vatten, och det blir svårare att koncentrera sig. Samtidigt är det långsamma tempot lite av Kärlek på eftermiddagens styrka. Vi ser dagarna, veckorna, till och med månaderna gå (tydligt markerade med en snygg almanacka på Frédérics kontor) utan att det egentligen händer så mycket. Huvudpersonernas känslor och tankar utvecklas, men det sker varken över en natt eller genom något fånigt tidshoppande, musiksatt montage (ni vet, de som moderna romantiska komedier måste använda för att publiken ska förstå att tid har gått), utan genom korta scener som får illustrera mer eller mindre subtila skillnader i karaktärernas beteenden. Framförallt slutscenen är magnifik på det sättet, och efter att filmen sjunkit till en klar trea i mina ögon, så tar den sig i sista minuten fram till nästa betygsgräns. Om än inte förbi den.

Bättre än: 95% av alla moderna romcoms.

Sämre än: Manhattan, Hannah och hennes systrar, Mamman och horan, Tag mitt liv, Mannen-hustrun-älskaren, Min natt med Maud

Mitt betyg: 3+ av 5

Ginger & Rosa (2012)

Originaltitel: Ginger & Rosa
Svensk titel: Ginger & Rosa
Land: Storbritannien
År: 2012
Regissör: Sally Potter
Manusförfattare: Sally Potter
Genre: Drama, Tonåringar, Uppväxtskildring

  
Vad: England 1945. I filmens epilog föds Ginger och Rosa samtidigt som USA släpper atombomber över Japan och dödar hundratusen människor på ett dygn, och lika många till inom en månad. Sedan tar filmen vid 17 år senare, just som de oskiljaktiga vännerna i skuggan av Kubakrisen är på väg att lämna barndomen bakom sig. Å ena sidan längtar de ihjäl sig efter att bli vuxna och komma ut i den värld deras mammor aldrig fått chansen att utforska, å andra sidan gör rapporterna om ett förestående kärnvapenkrig dem lamslagna - framförallt Ginger. Hon slits också mellan sina frånskilda föräldrar, mamman, bunden till hemmet och med sina drömmar långt i backspegeln, och pappan vars storslagna ord och utopiska visioner inte riktigt rimmar med hans egocentriska tillvaro.

Vem: Elle Fanning har utan tvekan en mer intressant karriär än storasyster Dakota. Hon övertygade som kändisdotter i Somewhere och här gör hon ett fantastiskt porträtt av den unga Ginger. Det tar bara några scener för att inse hur naturligt hon pendlar mellan sprallighet och mallighet, gapskratt och skräck. Alice Englert som kompisen Rosa övertygar inte lika starkt, men det säger nog mer om den roll hon spelar än hennes skådespel. Ginger är en betydligt mer intressant person och som många påpekat är det faktiskt lite konstigt att Rosas namn fick vara med i filmens titel.

 
Christina Hendricks jobbar hårt för att inte bara bli ihågkommen som Joan i Mad Men, men får tyvärr inte så mycket material att röra sig med. Hon gör Gingers välmenande och ensamma mamma bra, men det är en ganska begränsad roll. Alessandro Nivola, en flitig birollsskådis (som jag tydligen sett, men aldrig sett), är betydligt mer minnesvärd som pappan, men återigen beror det mest på karaktärens många osympatiska drag, snarare än skådespeleri.

  
Hur: Ginger & Rosa är en riktigt stark karaktärsstudie och det bleka, matta fotot är en fröjd för ögat. Huvudpersonens samtidiga förundran och rädsla för världen speglas i de många små, nästan klaustrofobiska utrymmen som de flesta scener utspelas i. Där finns också enstaka öppna vyer, med Rosa på en vindbiten strand, mot en fond av ödsliga gasklockor, och med ett demonstrationståg längs en trädkantad stadsgata. Men var Ginger än tar vägen tycks hon bunden till de fyra väggarna runt henne. Det pressande, instängda livet i mammas enkla hus blir för mycket för henne, men pappans vindsvåning är ännu mindre, för att inte tala om hytten i hans lilla båt.

 

Det är väl genomfört och Sally Potter är en uppenbart stabil regissör med ett gott sinne för det visuella. Ändå kan jag inte låta bli att lämna biografen med känslan av att ha sett för lite. Det är ett smart drag av Potter att skildra Gingers liv så klaustrofobiskt, men det borde inte stå i vägen för övriga karaktärers utveckling. Där finns ju några intressanta biroller, som de två Mark (Timothy Spall och Oliver Platt) och deras aktivistvän Bella (Annette Bening är fenomenal de korta stunder hon får vara med), men både deras känslor och relationen till Gingers familj hade kunnat fördjupas. Det blir aldrig så svepande som med de skissartade figurerna i Potters misslyckade Yes, men inte heller några starka porträtt av andra än Ginger.

  
Nu har det gått några veckor sedan jag såg filmen, och med tanke på hur mycket jag ändå tänkt på den, och hur många av dess bilder som fortfarande sitter kvar på näthinnan, kan jag inte kalla den annat än en riktigt stark upplevelse. Så gå och se Ginger (& Rosa), ge historien tid, låt bilderna sjunka in - du kommer inte ångra det!

Ungefär lika bra som: An Education, Ung rebell, Nowhere Boy, Dandelion, Never Let Me Go

Sämre än: Återkomsten

 
Mitt betyg: 4 av 5

Nattlek (1966)

Originaltitel: Nattlek
Svensk titel: Nattlek
Land: Sverige
År: 1966
Regissör: Mai Zetterling
Manusförfattare: Mai Zetterling, David Hughes
Genre: Drama
  

    
Vad: Jan återvänder till sitt barndomshem (eller snarare barndomsslott) med sin flickvän Mariana. Miljön triggar minnesbilder av Jans ångestfyllda men också farsartade, nästan burleska, uppväxt som tycks ha varit ett enda långt vuxenparty. Och sedan är det hans svåra relation till den neurotiska modern, som på något freudianskt vis ska förklara varför Jan varken kan binda sig med eller tillfredsställa Mariana.

 
Vem: Det är rent olidligt att följa Keve Hjelm som den odrägliga, vuxna pojken Jan. Delvis beror det på karaktärens oförlåtliga beteende mot sin flickvän, men mest på Hjelms hopplöst daterade teaterskådespel. Det teatrala behöver inte vara ett problem i sig, de flesta svenska skådespelare i mitten på 60-talet led av det (ja, så gott som alla utom Lena Nyman), men några av dem hade ändå tillräcklig talang och närvaro för att dagens tittare ska kunna ha överseende med sättet att agera. Men så inte med Hjelm, han levererar sina pseudopsykologiska repliker HÖGT, TYDLIGT och HELT UTAN NYANSER...

Ingrid Thulin som Jans mor är givetvis också teatral, men det passar rollen bättre, och hon spelar i en helt annan division än Hjelm. Lena Brundin som Mariana har inte mycket material att jobba med, men gör i alla fall sin roll hyfsat nedtonad. Resten av karaktärerna flimrar mest förbi som delar av den Fellini-aktiga cirkus Jans uppväxt var. Bland slottets självupptagna, berusade och sexfixerade gäster är det bara Monica Zetterlund och den storväxta Christian Bratt jag minns efteråt.

Den enda som verkligen spelar riktigt bra är dock Naima Wifstrand, som Jans gamla mormor. En hygglig tant som påminner om Almodóvars favoritpensionär Chus Lampreave.

 
Hur: Jag tyckte väldigt mycket om Zetterlings Flickorna (1968) och det jag sett av långfilmsdebuten Älskande par (1964) kändes både starkt och välspelat. Men Nattlek träffar helt fel hos mig. Att Jan skyller sin alienation inför flickvännen på ett Oidupus-komplex känns larvigt och förlegat, men dessutom envisas Zetterling med den sortens cirkus- och gycklarsymbolik som man ibland ser hos Bergman och alltför ofta hos Fellini. Jag har lika svårt att sympatisera med överklassmänniskorna här som i La Dolce Vita, och jag tänker alltför ofta på den hysteriska 8½, både för sättet som karaktärerna flockas kring kameran och hur de pratar om blommor och bin och män från Mars och kvinnor från Venus.

 
Till skillnad från Fellini kan man inte gärna anklaga Zetterling för att vara gubbsjuk. Kanske vill hon bara göra satir av överklasspojkar, jag vet inte. Där kan säkert finnas ett gott syfte, men formen är alldeles för mossig, både till symbolik och skådespel. Det enda försonande med Nattlek är Rune Ericsons svartvita foto och Wifstrands och Zetterlunds rollprestationer. Resten kan jag vara utan.

Ungefär i klass med, men åtminstone kortare än: La Dolce Vita, 8 ½

Sämre än: Älskande par, Flickorna, Smultronstället, Cabirias nätter
 
Mitt betyg: 2 av 5

Blue Jasmine (2013)

Originaltitel: Blue Jasmine
Svensk titel: Blue Jasmine
Land: USA
År: 2013
Regissör: Woody Allen
Manusförfattare: Woody Allen
Genre: Drama
 

Vad: Jasmines äktenskap med den odrägligt rika, och inte helt hederliga, affärsmannen Hal har just tagit slut. Efter att ha tvingats lämna från sig alla ägodelar (nåja, de flesta) och flytta ut ur paradvåningen på Park Avenue beger hon sig till San Francisco och sin raka motsats till syster. Livet på västkusten bjuder på många kulturkrockar, men målmedvetet, om än långsamt och bräckligt - och med mycket alkohol till hjälp - försöker Jasmine plocka upp spillrorna av sitt liv. Samtidigt ser vi tillbakablickar från den forna överklasstillvaron och vad som ledde fram till den oundvikliga kraschen.

Vem: Herr Allen själv är inte med, vilket givetvis bäddar för en mer seriös film. På pappret är rollistan inget häpnadsväckande, ett par kändisar och ytterligare några stabila namn. Men i praktiken är det ett extremt välspelat stycke film.

Cate Blanchett är den klarast lysande stjärnan, och som huvudkaraktären, den ofta ganska osympatiska Jasmine, sopar hon banan med de flesta nu levande skådepelare. De tvära kasten mellan före - som strålande värd för storslagna middagsfester i New York - och efter - som ett vrak på datakörkortskurs i San Francisco - är ingen match för henne. Allra mest imponerande är hur Blanchett kan förmå sig att se så sorgsen och uppgiven ut, och samtidigt utstråla både ignorans och överlägsenhet.

Alec Baldwin som Jasmines svin till man förväntade jag mig mest gå på rutin, men han gör rollen med bravur. Antingen är det hans engagemang i Occupy Wall Street-rörelsen som gett honom styrkan att personifiera den ondska som är egoistiska, skattesmitande affärsmän, eller så har han bara en fallenhet för att gestalta plufsiga, gubbsjuka kostymgubbar.
  
Också de mindre namnkunniga skådespelarna presterar på topp. Sally Hawkins (för många kanske mest känd som den sorglösa Poppy i Happy Go Lucky) som systern Ginger och Bobby Cannavale (för alltid ihågkommen som den också ganska sorglösa Joe i Station Agent) som hennes pojkvän, är de som sticker ut mest, men även komikern Andrew Dice Clay är bra som Gingers bittra ex-man.
 
Hur: Jag tillhör de som föredrar Woodys dramakomedier framför de rakt igenom allvarliga filmerna. Därmed inte sagt att mordhistorier som Cassandra’s Dream och Match Point är dåliga, tvärtom. Nu är ju Blue Jasmine inte någon kriminalare (även om personer som Hal tillhör världens mest kriminella varelser...), utan snarare påminner den om de relationsskildringar Allen gjorde under 70- och 80-talen, såsom En annan kvinna, September och Interiors. Men medan de uppehöll sig främst vid karaktärernas psykologiska problem, ger berättelsen om Jasmine utrymme åt en mindre navelskådande livssyn. Hennes liv slås bokstavligen i spillror, men hon är också stark nog att försöka bygga upp det igen, på egen hand.

Jag gillar också att handlingen förlagts till San Francisco och Kalifornien. Woody har mer än en gång gett en känga åt den ytlighet och anti-intellektualism han tycker präglar västkusten (om än mest Los Angeles), och med det i bakhuvudet är det roligt att se hur denna ”den mest europeiska staden” i USA framställs som både varm och mänsklig. Det är som han insett att det finns någonting annat, någonting mer, bortom den självupptagenhet som alltid tycks prägla de New York-bor vi möter i hans filmer. Nu behandlar han visserligen inte ämnen som hur man för intelligenta samtal, var man äter gott, eller vilka klassiska filmer kvartersbiograferna visar, men uppenbarligen tycker han att de möjligheterna existerar även utanför Det stora äpplets gränser.
  
Liksom i nämnda Cassandra's Dream och Match Point finns här också en klassaspekt, som lyfter historien (och mitt betyg!) ytterligare ett snäpp. Även om skildringarna av den så kallade arbetarklassen, med Gingers buffliga män i spetsen, kan bli väl stereotyp ibland, så är det med glädje jag ser avståndstagandet från den härskande klassen. Filmen må behandla en människa i kris, mot en fond av bildsköna kaliforniska miljöer, men mest av allt handlar den om att våga göra rätt även när du riskerar att tappa ansiktet. Den bild Allen målar av vad societeten gör med någon som slutar hålla den om ryggen, är inget annat än brutal. Blue Jasmine är en av regissörens allra starkaste filmer, och definitivt den mest omtumlande.

Bättre än: Cassandra’s Dream, Match Point, Scoop, Melinda & Melinda, September, En annan kvinna, Interiors 

Nästan lika bra som: Midnatt i Paris, Annie Hall, Manhattan, Hannah och hennes systrar
 
Mitt betyg: 4+ av 5

Stoker (2013)

Originaltitel: Stoker
Svensk titel: Stoker
Land: USA (Storbritannien)
År: 2013
Regissör: Park Chan-Wook
Manusförfattare: Wentworth Miller
Genre: Thriller, Mysterium, Skräck, Spänning, Övernaturligt
 

 
Vad: India är ingen vanlig tonåring. Trots att hon går i en ordinär, modern high school bor hon på en enorm herrgård där allt snarare andas 1800- än 2000-tal. Ja, just det, och så har hon ett sjätte sinne. När pappan i familjen dör under mystiska omständigheter (faktiskt så mystiska att vi knappt får veta någonting alls om vad som hänt) dyker plötsligt hennes (tills nu) okända farbror upp från ingenstans. Och inte nog med att han också verkar ha ett sjätte sinne, han har dessutom ett fånigt leende på läpparna, och kör en fräsig sportbil. Han verkar dessutom föra med sig problem, det antyds i en scen att ett hembiträde kanske försvunnit strax efter hans ankomst, och till råga på allt verkar Indias mamma nästan glad av hans sällskap.

Allt det här låter förstås ganska töntigt, men om jag säger att några riktigt skickliga skådespelare medverkar, och att filmen kan vara bland de snyggaste jag sett, så kanske det blir annat liv i luckan?

Vem: Mia Wasikowska måste vara en av de bästa skådespelare Hollywood producerat på år och dag. Jag upptäckte henne som den självhatande gymnasten i In Treatment, och sedan har hon glänst i alla roller jag sett henne spela – från indierullar som That Evening Sun och Restless till större produktioner som The Kids Are All Right och Jane Eyre. Hon är fantastisk i Stoker också, men där dialogen vanligtvis är hennes paradgren, har regissör Park Chan-Wook här lagt mer vikt på ansiktsuttryck och kroppspråk. Men det är inga problem, trots att hennes karaktär India är full av både märkliga och överdrivna känslor, hanterar Wasikowska subtila nyansskillnader så enkelt att även det rent övernaturliga känns trovärdigt.

Desto värre är det med både Indias mamma, Nicole Kidman, och farbror, Matthew Goode. Det känns fullt rimligt att Kidman är Wasikowskas mamma, så långt är det bra castat, men ärligt talat blir jag ganska irriterad på hennes begränsade minspel (jag gillar ju Kidman i vanliga fall, jag menar Eyes Wide Shut! Timmarna!). Eller så är det bara hennes stela, plastiga överläpp som får mig att tänka på Days of Our Lives, jag vet inte. Goode är inte bättre han, även om den milda Aidan Quinn-blicken känns ganska skrämmande efter ett tag. Övriga karaktärer är anonyma, de känns alla mer eller mindre som statister, Dermot Mulroney som Indias far inkluderad. Jackie Weaver får dock godkänt som oroad farmor under den korta tid hon är med. Anmärkningsvärt också att kultregissören Harmony Korine dyker upp i en liten roll.
 

Hur: Stoker är en visuell fest. Fotot, scenografin och, framförallt, klippningen är häpnadsväckande! Sättet som en miljö, eller bara ett objekt, smälter ihop med någonting helt annat gör mig nästan andlös (titta bara hur Kidmans hår övergår till en lövskog!). Tänk er en blandning av A Tale of Two Sisters och Coppolas Dracula-filmatisering (ni vet, den där boken av Stoker...), så vet ni ungefär vad som väntar. Ja, förutom att det här är ännu vackrare!

Men, som ni förstått har filmen ett problem. Och det är ingen liten detalj, utan hela den förbannade storyn. Till en början tror jag att Stoker ska handla om Indias och hennes farbror övernaturliga förmågor, men ganska snart står det klart att berättelsen hade klarat sig fint utan några sjätte sinnen. Stora delar av tiden står historien bara och trampar vatten, med korta undantag för scener som är så stämningsfulla (som när India och farbrorn sitter vid pianot) att man råkar glömma bort handlingen. När slutet väl närmar sig är jag nästan helt ointresserad av vad som ska hända. Sedan blir de sista minuterna ändå lite intressanta och jag börjar ryckas med igen. Ja, till och med näst sista scenen, ska sägas. Sedan blir allting liksom helt ologiskt och jag förbannar Hollywood för att ha parat ihop en så skicklig regissör med en sån klåpare till manusförfattare. Hur gick diskussionerna egentligen? Jag menar, Wentworth Miller? Killens enda meriter är ju att ha spelat i Prison Break, Underworld och nån jävla Resident Evil-uppföljare.

Nåja, referenserna till Hitchcocks gamla Skuggan av ett tvivel gladde mig i alla fall. Och det är väl ingen nyhet att Park aldrig varit särskilt intresserad av välskrivna, sammanhållande historier (kändes inte manuset till Old Boy som ett tv-spel i såpaformat – eller möjligen tvärtom?). Jag tror det skulle bli mycket bättre om han släppte sina försök att tilltala publikens hjärnor och helt och hållet gjorde film för ögonen. Jag ger Stoker 2 för den svaga storyn och 5 för bilderna. En stark 3:a, alltså.

Bättre än: Jag kan inte direkt säga att Stoker är bättre än någon liknande film, men utseendemässigt slår den det mesta. Och då menar jag verkligen det mesta!

Sämre än: A Tale of Two Sisters, Skuggan av ett tvivel, The Others,
 
Mitt betyg: 3+ av 5

Foxfire (2012)

Originaltitel: Foxfire
Svensk titel: Foxfire
Land: USA (fransk produktion)
År: 2012
Regissör: Laurent Cantet
Manusförfattare: Robin Campillo, Laurent Cantet, Joyce Carol Oates
Genre: Drama, Gängfilm, Tonår, Uppror
 

Vad: 1950-tal, en småstad någonstans i delstaten New York. Den duktiga Maddy och den lite stökigare Legs är trötta på magistrar som tafsar, pojkar som förtrycker och tanter som lär flickor att gilla läget, och tillsammans med tre andra tonåriga tjejer från arbetarklassen bildar de gänget Foxfire. Till en början verkar de i hemlighet och hämnas sina plågoandar med ordets makt, men i takt med att ryktet om dem börjar spridas blir aktionerna allt mer våldsamma, så till den grad att skolan vill separera dess medlemmar - samtidigt som fler unga tjejer vill ansluta sig till dem. Gänget växer och de räddar vanskötta husdjur, lär sig skjuta, ger slemmiga gubbar vad de förtjänar och startar ett kollektiv i en gammal villa ute på landet.
  

Vem: Foxfire-gänget är fyllt med okända skådespelare som alla presterar på topp. (Tydligen har amerikanska tittare klagat på blandningen av dialekter, men det märker i alla fall inte jag av.) Mest minnesvärd är förstås Raven Adamson som gängets ledare Legs, men alla tjejerna gör ett fantastiskt jobb och känns autentiska utan att för den skull reduceras till konturlösa bifigurer. Att de flesta av skådisarna aldrig spelat i en långfilm tidigare märks inte, vilket är ett gott betyg för regissör Laurent Cantet. Extra plus också till Tamara Hope som kristen, men kanske inte så naiv som man tror, dotter till den förmögna man gänget planerar att kidnappa.

 
Hur: Foxfire är en stark och omtumlande film, och precis som i Cantets tidigare verk finns där en sorgsenhet över att tvingas ställa sig utanför samhället när man bara vill göra världen lite bättre. Men till skillnad från den tragiske huvudpersonen i Time Out (originaltitel L'emploi du temps, en otroligt berörande film jag inte nog kan rekommendera) ger också historien om dessa unga kvinnor hopp och styrka. De stärker och stöttar varandra samtidigt som de också kämpar för andra utsatta i samhället. Även om Legs uppenbarligen är beredd att gå väldigt långt utanför vad lagen tillåter, är det lätt att, i ljuset av de trakasserier de får utstå som unga kvinnor från den maktlösa klassen, förstå de andra gängmedlemmarnas vilja att följa hennes manifest. Hon är en oerhört vältalig och färgstark karaktär.

Men i alla gäng uppstår det komplikationer i gruppdynamiken, alla kan inte gilla att styras av en stark ledare, och alla kan inte alltid agera solidariskt i varje situation. Ja, vi har sett det förr, men trots att Cantet tvingas ta till en del klyschor slår Foxfire de flesta gängskildringar med hästlängder. Det är möjligt att filmens 143 minuter är åtminstone 23 för många för dess eget bästa, men det är också det enda negativa jag kan säga. Och ärligt talat gillar jag att berättelsen tar tid på sig istället för att hasta förbi scener som utgör viktiga delar av helheten. Med tanke på hur många evinnerligt långa blockbusters SF visar nuförtiden kan det i alla fall inte användas som ursäkt för att inte se filmen. Och inte någon annan anledning heller, Foxfire är alldeles för bra för att du ska missa den!

Bättre än: Alla gängfilmer och de flesta nostalgiska 50-talsskildringar jag sett

Mitt betyg: 4 av 5

The Way Way Back (2013)

Originaltitel: The Way Way Back
Svensk titel: The Way Way Back
Land: USA
År: 2013
Regissör: Nat Faxon, Jim Rash
Manusförfattare: Nat Faxon, Jim Rash
Genre: Komedi, Drama, Sommarfilm

  
Vad: 14-årige Duncan tvingas tillbringa sommaren med sin mammas nya osympatiska pojkvän och dennas odrägliga dotter i deras sommarhus. Duncan vill inte vara där, och ingen verkar vilja umgås med honom, mer än möjligen den skåpsupande grannens pinsamma son. Som upplagt för ett plågsamt sommarlov, med andra ord. Men är inte grannens dotter ganska trevlig ändå, och verkar inte det där äventyrsbadet några kilometer bort lite spännande?

Vem: Liam James är, precis som bloggkollegorna Fripp och Fiffi varit inne på, briljant som Duncan. Uppsynen är klockren butter tonåring, på ett sätt som man annars mest bara ser i europeiska filmer, så hatten av till regissörerna för modet att slänga in en sådan no-name bland alla välkända skådespelare. Toni Collette vet jag inte hur många mammaporträtt hon gjort nu, och jag skulle kunna säga att det känns som hon bara ringer in rollen hemifrån, men nä, hon är faktiskt precis lika bra som i Little Miss Sunshine och The Black Balloon. Steve Carell gör till en början ett riktigt bra jobb som den extremdryga styvpappan Trent, men någonstans halvvägs in i filmen börjar jag tröttna lite på den ensidigt idiotiska bild av karln som målas upp. Mer ett manus- än skådisproblem, bör dock tilläggas. Och det går förstås att hävda att det är Duncans fjortisperspektiv vi ser, vilket i så fall ursäktar att också Amanda Peets och Allison Janneys karaktärer känns lite för platta (hur rolig den senare än är till en början).

 
Personalen på äventyrsbadet presterar också bra, med Sam Rockwell och Maya Rudolph i spetsen - den ena som boss på pappret, den andra som dito i praktiken - tätt följda av regissörsparet Nat Faxon och Jim Rash som slemmig respektive bitter medarbetare.
 

Hur: På det stora hela är The Way Way Back riktigt njutbar. Det är svårt att inte fatta tycke för Duncan, och människorna runt omkring honom är underhållande med alla sina brister och skavanker. Att storyn är förutsägbar stör mig inte så mycket, snarare är det en styrka att den lunkar på utan alltför höga ambitioner. Däremot tycker jag manusförfattarna kunde ansträngt sig mer med sina karaktärer. Och den grabbiga flåsigheten som uppstår på äventyrsbadet hade jag gärna varit utan. Sam Rockwells Owen är fin i sin hantering av Duncan, men han är också "en skön kille" på ett inte alltid så bra sätt. Jag menar, är det verkligen kul att han skiter i sina arbetssysslor och låter sin fru Caitlin oroa sig för dem? Är det meningen att vi ska skratta åt att det gör henne sur?

  
I slutändan är The Way, Way Back ändå en charmig historia och jag önskar att det gick upp fler varma och anspråkslösa ungdomsfilmer som den på bio. Det kan alla behöva, såväl trevande tonåringar som världsfrånvända vuxna.

Bättre än: Middle of Nowhere, Ett päron till farsa, Supersugen, The Wackness

Sämre än: Little Miss Sunshine, Adventureland, The Kids Are All Right, En kärlekshistoria
 
Mitt betyg: 3+ av 5