A Skin Too Few: The Days of Nick Drake

Originaltitel: A Skin Too Few: The Days of Nick Drake
Svensk titel: A Skin Too Few: The Days of Nick Drake
Land: Nederländerna
År: 2002*
Regissör: Jeroen Berkvens
Manusförfattare: Jeroen Berkvens
Genre: Dokumentär, Musik, Biografi, Musikdokumentär 

 
Vad: En kort (48 minuter) dokumentär om den mytomspunne singer-songwritern Nick Drake, som hann släppa tre (i mina, och många andras öron) perfekta album under sin korta karriär, innan han 1974 tog sitt liv, 26 år ung.
   
Vem: Till stor del är det här en "talking heads"-dokumentär, där främst Nicks äldre syster, Gabrielle Drake, pratar om sin gudabenådade men fåordiga bror. Några intervjuer med artisten själv existerar inte och de enda rörliga bilder som finns av honom är en urgammal Super 8-film från föräldrahemmet, där den lille Nick knappt lärt sig gå. (Sedan finns förstås det här klippet, men med all sannolikhet är det inte Nick.) Joe Boyd, John Wood och Robert Kirby som jobbade med honom i studion pratar kort om inspelningarna och Drakes kvaliteter som både sångare och gitarrist, och Paul Weller uttalar sig lite om musiken. En ljudupptagning av en intervju med föräldrarna Rodney och Molly Drake hörs också.

Hur: Musikdokumentärer ska kanske inte vara för långa, men i det här fallet blir filmen verkligen lidande av sitt korta format.** Ett Nick Drake-fan gläds förstås åt den bakgrundshistoria som systern Gabrielle berättar, men den tid Nick faktiskt var en aktiv, skivinspelande artist ges alldeles för lite utrymme. Det blir liksom bara "han flyttade till London, tyckte det var jobbigt och hamnade till slut i sitt föräldrahem igen". Joe Boyd pratar lite grann om deras relation, och vi får höra några korta men fruktansvärt rörande anekdoter, men det är alltför många figurer från hans liv i London som saknas, till exempel John Martyn och de andra folkrockarna han umgicks med.
  
Sekvenserna från familjens hus och omgivningarna i den lilla byn Tanworth-in-Arden är dock fantastiska att se, och till filmskaparnas försvar ska sägas att kombinationen av Nick Drakes kompositioner och miljöbilderna är rent magiska. Har du inte hört musiken innan får de dig att börja tycka om den, och är du redan bekant med den får de dig att älska den ännu mer.

Se också: Searching for Sugar Man, The Devil and Daniel Johnston

Mitt betyg som Nick Drake-fan: 4 av 5
Mitt betyg som objektiv dokumentärtittare: 3 av 5

*: 2002 är årtalet som står på IMDb, men dokumentären visades märkligt nog på Stockholms Filmfestival redan 2000...
  
**: Jag såg A Skin Too Few första gången på Stockholms filmfestival för drygt tio år sedan. När jag nu tog del av den igen på DVD:n som medföljer Fruit Tree-boxen tyckte jag det var några scener som saknades. Kanske minns jag bara fel, jag har i alla fall sökt förgäves efter information på IMDb, men om du vet något om eventuellt bortklippta intervjuer får du gärna lämna en kommentar!