Svensk titel: Charlie Bartlett
Land: USA
År: 2007
Regissör: Jon Poll
Manusförfattare: Gustin Nash
Genre: High school, Drama, Komedi
Vad: Ett udda och humoristiskt high school-drama om den intelligenta men knepiga Charlie. Han har just relegeras från sitt femtioelfte internat och tvingas beblanda sig med lite vanliga ungdomar på en kommunal skola. Till en början går det sisådär, men efter att ha gjort en uppgörelse med skolans värsta ligist börjar han både agera hobbypsykolog åt och deala läkemedel till var och varannan elev, och snart är han den populäraste eleven på Western Summit High. Den enda som har ett horn i sidan till honom är den cyniska, alkoholiserade rektorn – vars ögonsten till dotter Charlie kärat ner sig i.
Vem: Anton Yelchin har precis det spjuveraktiga utseende som krävs för en roll som Charlie Bartlett, även om han kanske inte tillhör sin generations duktigaste skådespelare. Kat Dennings är förstklassig och 100% trovärdig som rektorsdottern Susan. Hennes inspirerande fniss och suckar ger liv till vad som lätt kunde blivit en karaktär full av tonårsklyschor. Och minst lika bra är Hope Davis, som jag älskat ända sedan American Splendor tog mig med storm för nio långa år sedan, i rollen som Charlies olyckliga och excentriska mamma. Filmens största stjärna, Robert Downey Jr., går däremot på ren rutin som butter rektor. Jag tvivlar inte på att han kunde sätta sig in i sin rollfigurs alkoholproblem, men i jämförelse med till exempel Bill Murray i Rushmore (en ganska enkel parallell att dra) känns insatsen både oinspirerad och platt.
Ett hedersomnämnande också för den för mig tidigare okända Mark Rendall, som den osynliga men problemtyngda eleven Kip.
Hur: Regissör Jon Poll, och kanske ännu mer manusförfattaren Gustin Nash (som senare skrev Youth in Revolt), står i enorm tacksamhetsskuld till Wes Anderson. Förutom den uppenbara likheten i det lillgamla, privilegierade och överbegåvade hos huvudpersonen syns här också privatchaufförer, deprimerade rektorer och problematiska pappor. Men det finns även passningar till Hal Ashbys klassiska Harold and Maude och, om än mer subtilt, till 80-talskultfilmen Heathers (vars svenska titel jag inte tänker befatta mig med!). En salig blandning som tillsammans genererar 97 minuter av trevlig underhållning, även om Charlie Bartlett inte riktigt förtjänar att nämnas i samma andetag som sina influenser. Storyn är liksom lite för osannolik, och filmskaparna verkar inte alltid förstå sig på sina karaktärer. Men med fint skådespel, ett par intressanta relationer och en överlag sympatisk känsla, lyckas den nosa sig upp precis ovanför medelbetyget.
Bättre än: The Chumscrubber, Brick, Igby Goes Down, Can't Buy Me Love
Sämre än: The Perks of Being a Wallflower, Rushmore, Heathers, Harold and Maude
Mitt betyg: 4- av 5
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar