tisdag 19 mars 2013

Jag, Anna (2012)

Originaltitel: I, Anna
Svensk titel: Jag, Anna
Land: Storbritannien (Frankrike, Tyskland)
År: 2012
Regissör: Barnaby Southcombe
Manusförfattare: Elsa Lewin, Barnaby Southcombe
Genre: Drama, Thriller, Kriminalfilm

 
Vad: Ett anonymt höghus i en engelsk storstad. Det är kallt, rått, och deprimerande på ett sätt som påminner om Fish Tank och Harry Brown, men mer anonymt. Ett mord har begåtts i en av lägenheterna. När polischefen anländer som första person till brottsplatsen möter han en kvinna i hissen, Anna. Han förstår snart att hon är inblandad i brottet, men han konfronterar henne inte, utan väljer att först förfölja på avstånd och sedan närma sig under falska förevändningar. Parallellt får vi följa Annas vardag, och det blir snart tydligt att hon bara minns brottsstycken av vad som hänt. Långsamt faller dock pusselbitarna på plats.

Vem: Efter förra filmens bottennapp var det skönt att se ett par riktigt duktiga skådespelare. Gabriel Byrne (polischefen) och Charlotte Rampling (Anna) är båda fenomenala i sina respektive roller, även om de skulle kunna spela den här sortens karaktärer i sömnen (jag tänker till exempel på Rampling i Under sanden och, naturligtvis, Byrne i In Treatment). I övrigt är det ingen som sticker ut, Byrnes underhuggarepolisen känns kanske lite klyschiga, medan Hayley Atwell som Annas dotter gör ett okej jobb med det lilla material hon har.
 
Hur: På det hela taget en både spännande och berörande historia, men de anonyma miljöerna och egenskapslösa bifigurerna ger emellanåt lite för mycket Beck-vibbar. Allt är grådaskigt och regntungt och ingen säger någonting mer än det väntade. Så är det förvisso också i tidigare nämnda brittiska socialrealistiska filmer, men de lyckas ändå förmedla något, medan Jag, Anna trampar lite för mycket vatten i huvudpersonernas förvirrade tillvaro. Det blir lite för händelselöst, så när upplösningen väl närmar sig känner jag mig ganska likgiltig inför det hela. Sedan var det skönt att filmen inte utvecklades till en ren kriminalhistoria, men jag hade gärna sett att den gått några steg längre och koncentrerat sig helt på Annas öde.

Pluspoäng ändå för det fina kameraarbetet, som trots vissa Beck-likheter är betydligt mer konstnärligt än i nämnda svenska löpande band-produktion. Och, förstås, för det förstklassiga skådespelet.

Bättre än: Alla Beck-filmer med Peter Haber

Sämre än: Fish Tank, Harry Brown, Vertigo
 
Mitt betyg: 3 av 5

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar