Visar inlägg med etikett Drama. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Drama. Visa alla inlägg

tisdag 20 augusti 2013

Blue Jasmine (2013)



Originaltitel: Blue Jasmine
Svensk titel: Blue Jasmine
Land: USA
År: 2013
Regissör: Woody Allen
Manusförfattare: Woody Allen
Genre: Drama
 

Vad: Jasmines äktenskap med den odrägligt rika, och inte helt hederliga, affärsmannen Hal har just tagit slut. Efter att ha tvingats lämna från sig alla ägodelar (nåja, de flesta) och flytta ut ur paradvåningen på Park Avenue beger hon sig till San Francisco och sin raka motsats till syster. Livet på västkusten bjuder på många kulturkrockar, men målmedvetet, om än långsamt och bräckligt - och med mycket alkohol till hjälp - försöker Jasmine plocka upp spillrorna av sitt liv. Samtidigt ser vi tillbakablickar från den forna överklasstillvaron och vad som ledde fram till den oundvikliga kraschen.

Vem: Herr Allen själv är inte med, vilket givetvis bäddar för en mer seriös film. På pappret är rollistan inget häpnadsväckande, ett par kändisar och ytterligare några stabila namn. Men i praktiken är det ett extremt välspelat stycke film.

Cate Blanchett är den klarast lysande stjärnan, och som huvudkaraktären, den ofta ganska osympatiska Jasmine, sopar hon banan med de flesta nu levande skådepelare. De tvära kasten mellan före - som strålande värd för storslagna middagsfester i New York - och efter - som ett vrak på datakörkortskurs i San Francisco - är ingen match för henne. Allra mest imponerande är hur Blanchett kan förmå sig att se så sorgsen och uppgiven ut, och samtidigt utstråla både ignorans och överlägsenhet.



Alec Baldwin som Jasmines svin till man förväntade jag mig mest gå på rutin, men han gör rollen med bravur. Antingen är det hans engagemang i Occupy Wall Street-rörelsen som gett honom styrkan att personifiera den ondska som är egoistiska, skattesmitande affärsmän, eller så har han bara en fallenhet för att gestalta plufsiga, gubbsjuka kostymgubbar.
  
Också de mindre namnkunniga skådespelarna presterar på topp. Sally Hawkins (för många kanske mest känd som den sorglösa Poppy i Happy Go Lucky) som systern Ginger och Bobby Cannavale (för alltid ihågkommen som den också ganska sorglösa Joe i Station Agent) som hennes pojkvän, är de som sticker ut mest, men även komikern Andrew Dice Clay är bra som Gingers bittra ex-man.
 
Hur: Jag tillhör de som föredrar Woodys dramakomedier framför de rakt igenom allvarliga filmerna. Därmed inte sagt att mordhistorier som Cassandra’s Dream och Match Point är dåliga, tvärtom. Nu är ju Blue Jasmine inte någon kriminalare (även om personer som Hal tillhör världens mest kriminella varelser...), utan snarare påminner den om de relationsskildringar Allen gjorde under 70- och 80-talen, såsom En annan kvinna, September och Interiors. Men medan de uppehöll sig främst vid karaktärernas psykologiska problem, ger berättelsen om Jasmine utrymme åt en mindre navelskådande livssyn. Hennes liv slås bokstavligen i spillror, men hon är också stark nog att försöka bygga upp det igen, på egen hand.



Jag gillar också att handlingen förlagts till San Francisco och Kalifornien. Woody har mer än en gång gett en känga åt den ytlighet och anti-intellektualism han tycker präglar västkusten (om än mest Los Angeles), och med det i bakhuvudet är det roligt att se hur denna ”den mest europeiska staden” i USA framställs som både varm och mänsklig. Det är som han insett att det finns någonting annat, någonting mer, bortom den självupptagenhet som alltid tycks prägla de New York-bor vi möter i hans filmer. Nu behandlar han visserligen inte ämnen som hur man för intelligenta samtal, var man äter gott, eller vilka klassiska filmer kvartersbiograferna visar, men uppenbarligen tycker han att de möjligheterna existerar även utanför Det stora äpplets gränser.
  
Liksom i nämnda Cassandra's Dream och Match Point finns här också en klassaspekt, som lyfter historien (och mitt betyg!) ytterligare ett snäpp. Även om skildringarna av den så kallade arbetarklassen, med Gingers buffliga män i spetsen, kan bli väl stereotyp ibland, så är det med glädje jag ser avståndstagandet från den härskande klassen. Filmen må behandla en människa i kris, mot en fond av bildsköna kaliforniska miljöer, men mest av allt handlar den om att våga göra rätt även när du riskerar att tappa ansiktet. Den bild Allen målar av vad societeten gör med någon som slutar hålla den om ryggen, är inget annat än brutal. Blue Jasmine är en av regissörens allra starkaste filmer, och definitivt den mest omtumlande.

Bättre än: Cassandra’s Dream, Match Point, Scoop, Melinda & Melinda, September, En annan kvinna, Interiors 

Nästan lika bra som: Midnatt i Paris, Annie Hall, Manhattan, Hannah och hennes systrar
 
Mitt betyg: 4+ av 5

söndag 28 juli 2013

Foxfire (2012)

Originaltitel: Foxfire
Svensk titel: Foxfire
Land: USA (fransk produktion)
År: 2012
Regissör: Laurent Cantet
Manusförfattare: Robin Campillo, Laurent Cantet, Joyce Carol Oates
Genre: Drama, Gängfilm, Tonår, Uppror
 

Vad: 1950-tal, en småstad någonstans i delstaten New York. Den duktiga Maddy och den lite stökigare Legs är trötta på magistrar som tafsar, pojkar som förtrycker och tanter som lär flickor att gilla läget, och tillsammans med tre andra tonåriga tjejer från arbetarklassen bildar de gänget Foxfire. Till en början verkar de i hemlighet och hämnas sina plågoandar med ordets makt, men i takt med att ryktet om dem börjar spridas blir aktionerna allt mer våldsamma, så till den grad att skolan vill separera dess medlemmar - samtidigt som fler unga tjejer vill ansluta sig till dem. Gänget växer och de räddar vanskötta husdjur, lär sig skjuta, ger slemmiga gubbar vad de förtjänar och startar ett kollektiv i en gammal villa ute på landet.
  

Vem: Foxfire-gänget är fyllt med okända skådespelare som alla presterar på topp. (Tydligen har amerikanska tittare klagat på blandningen av dialekter, men det märker i alla fall inte jag av.) Mest minnesvärd är förstås Raven Adamson som gängets ledare Legs, men alla tjejerna gör ett fantastiskt jobb och känns autentiska utan att för den skull reduceras till konturlösa bifigurer. Att de flesta av skådisarna aldrig spelat i en långfilm tidigare märks inte, vilket är ett gott betyg för regissör Laurent Cantet. Extra plus också till Tamara Hope som kristen, men kanske inte så naiv som man tror, dotter till den förmögna man gänget planerar att kidnappa.

 
Hur: Foxfire är en stark och omtumlande film, och precis som i Cantets tidigare verk finns där en sorgsenhet över att tvingas ställa sig utanför samhället när man bara vill göra världen lite bättre. Men till skillnad från den tragiske huvudpersonen i Time Out (originaltitel L'emploi du temps, en otroligt berörande film jag inte nog kan rekommendera) ger också historien om dessa unga kvinnor hopp och styrka. De stärker och stöttar varandra samtidigt som de också kämpar för andra utsatta i samhället. Även om Legs uppenbarligen är beredd att gå väldigt långt utanför vad lagen tillåter, är det lätt att, i ljuset av de trakasserier de får utstå som unga kvinnor från den maktlösa klassen, förstå de andra gängmedlemmarnas vilja att följa hennes manifest. Hon är en oerhört vältalig och färgstark karaktär.


Men i alla gäng uppstår det komplikationer i gruppdynamiken, alla kan inte gilla att styras av en stark ledare, och alla kan inte alltid agera solidariskt i varje situation. Ja, vi har sett det förr, men trots att Cantet tvingas ta till en del klyschor slår Foxfire de flesta gängskildringar med hästlängder. Det är möjligt att filmens 143 minuter är åtminstone 23 för många för dess eget bästa, men det är också det enda negativa jag kan säga. Och ärligt talat gillar jag att berättelsen tar tid på sig istället för att hasta förbi scener som utgör viktiga delar av helheten. Med tanke på hur många evinnerligt långa blockbusters SF visar nuförtiden kan det i alla fall inte användas som ursäkt för att inte se filmen. Och inte någon annan anledning heller, Foxfire är alldeles för bra för att du ska missa den!


Bättre än: Alla gängfilmer och de flesta nostalgiska 50-talsskildringar jag sett

Mitt betyg: 4 av 5

lördag 27 juli 2013

The Way Way Back (2013)

Originaltitel: The Way Way Back
Svensk titel: The Way Way Back
Land: USA
År: 2013
Regissör: Nat Faxon, Jim Rash
Manusförfattare: Nat Faxon, Jim Rash
Genre: Komedi, Drama, Sommarfilm

  
Vad: 14-årige Duncan tvingas tillbringa sommaren med sin mammas nya osympatiska pojkvän och dennas odrägliga dotter i deras sommarhus. Duncan vill inte vara där, och ingen verkar vilja umgås med honom, mer än möjligen den skåpsupande grannens pinsamma son. Som upplagt för ett plågsamt sommarlov, med andra ord. Men är inte grannens dotter ganska trevlig ändå, och verkar inte det där äventyrsbadet några kilometer bort lite spännande?

Vem: Liam James är, precis som bloggkollegorna Fripp och Fiffi varit inne på, briljant som Duncan. Uppsynen är klockren butter tonåring, på ett sätt som man annars mest bara ser i europeiska filmer, så hatten av till regissörerna för modet att slänga in en sådan no-name bland alla välkända skådespelare. Toni Collette vet jag inte hur många mammaporträtt hon gjort nu, och jag skulle kunna säga att det känns som hon bara ringer in rollen hemifrån, men nä, hon är faktiskt precis lika bra som i Little Miss Sunshine och The Black Balloon. Steve Carell gör till en början ett riktigt bra jobb som den extremdryga styvpappan Trent, men någonstans halvvägs in i filmen börjar jag tröttna lite på den ensidigt idiotiska bild av karln som målas upp. Mer ett manus- än skådisproblem, bör dock tilläggas. Och det går förstås att hävda att det är Duncans fjortisperspektiv vi ser, vilket i så fall ursäktar att också Amanda Peets och Allison Janneys karaktärer känns lite för platta (hur rolig den senare än är till en början).

 
Personalen på äventyrsbadet presterar också bra, med Sam Rockwell och Maya Rudolph i spetsen - den ena som boss på pappret, den andra som dito i praktiken - tätt följda av regissörsparet Nat Faxon och Jim Rash som slemmig respektive bitter medarbetare.
 
Hur: På det stora hela är The Way Way Back riktigt njutbar. Det är svårt att inte fatta tycke för Duncan, och människorna runt omkring honom är underhållande med alla sina brister och skavanker. Att storyn är förutsägbar stör mig inte så mycket, snarare är det en styrka att den lunkar på utan alltför höga ambitioner. Däremot tycker jag manusförfattarna kunde ansträngt sig mer med sina karaktärer. Och den grabbiga flåsigheten som uppstår på äventyrsbadet hade jag gärna varit utan. Sam Rockwells Owen är fin i sin hantering av Duncan, men han är också "en skön kille" på ett inte alltid så bra sätt. Jag menar, är det verkligen kul att han skiter i sina arbetssysslor och låter sin fru Caitlin oroa sig för dem? Är det meningen att vi ska skratta åt att det gör henne sur?

  
I slutändan är The Way, Way Back ändå en charmig historia och jag önskar att det gick upp fler varma och anspråkslösa ungdomsfilmer som den på bio. Det kan alla behöva, såväl trevande tonåringar som världsfrånvända vuxna.

Bättre än: Middle of Nowhere, Ett päron till farsa, Supersugen, The Wackness

Sämre än: Little Miss Sunshine, Adventureland, The Kids Are All Right, En kärlekshistoria
 
Mitt betyg: 3+ av 5

onsdag 3 juli 2013

The Seventh Victim (1943)

Originaltitel: The Seventh Victim
Svensk titel: Det sjunde offret
Land: USA
År: 1943
Regissör: Mark Robson
Manusförfattare: Charles O'Neal, DeWitt Bodeen
Genre: Thriller, Mysterium, Drama


Vad: Föräldralösa Mary lämnar småstadens kristna privatskola för att söka efter sin försvunna syster Jacqueline på Manhattan. Spåren leder henne via en privatdetektiv, en poet och en psykiater slutligen till en djävulsdyrkande sekt. Alla letar de efter Jacqueline, men vem vet var hon gömmer sig?

  
Vem: Många okända ansikten, även för ett film noir-fan som undertecknad. Kim Hunter skulle komma att medverka i en mängd stora filmer ("Stellaaaa!"), och hon gör ett hyggligt jobb som huvudpersonen Mary. Erford Gage är fin som godhjärtad poet och Isabel Jewell får godkänt som naiv sektmedlem. Men mest minnesvärd är, trots hennes få scener, Jean Brooks som systern Jacqueline, med sin sorgsna uppsyn och mystiska Cleopatra-frisyr. Rykten gör gällande att hon var deprimerad vid filmens inspelning, något som varken hennes blickar eller repliker motsäger.


Hur: Det börjar engagerande och blir snart både spännande och mystiskt. Men i slutändan lider Det sjunde offret väl mycket av karaktärernas många irrationella handlingar och beteenden, och dessutom känns det som att vissa replikskiften borde tagits om. När upplösningen närmar sig kan jag inte låta bli att känna mig lite besviken – det kunde ju varit en mycket bättre film – men sista scenen gör ändå ett starkt intryck. Dessutom är fotot rent förstklassigt, med fantastiskt skuggspel, och bidrar både till den allmänt mystiska stämningen och till enstaka sceners briljans (såsom duschscenen, som lär ha influerat en viss Alfred Hitchcock). Musiken används också sparsmakat, så när ett piano plötsligt spelar Beethovens månskenssonat, ger det full (och dyster) effekt.


Om inte några korkade studiopampar begärt en kortare film, och mycket riktigt fått den nerklippt, skulle Det sjunde offret varit en välkänd klassiker idag. Nu är den bara bortglömd, flytandes omkring alldeles under det fjärde betygsstrecket.


Om du gillar följande filmer, borde du se Det sjunde offret: Laura, Rosemary's BabyExorcisten, The Wicker Man, Trollbunden, Rebecca, Hämnarna 

Mitt betyg: 3+ av 5

söndag 30 juni 2013

Frances Ha (2013)

Originaltitel: Frances Ha
Svensk titel: Frances Ha
Land: USA
År: 2013
Regissör: Noah Baumbach
Manusförfattare: Noah Baumbach, Greta Gerwig
Genre: Drama, Komedi
 

Vad: Frances Ha är en aspirerande dansare bosatt i alla städers huvudstad, New York. Hon är spontan och tar dagen (och kvällen) som den kommer, men samtidigt så snacksalig att både Woody Allen och Lena Dunham skulle rodna i hennes sällskap. Med Sophie har hon vad som verkar vara både det ultimata kompis- och komboförhållandet. De stormtrivs med varandra, så till den grad att Frances gör slut med pojkvännen för att tanken på att flytta ihop med honom känns mindre lockande än att stanna kvar med Sophie. Men när Sophie träffar Patch och inte bara väljer att flytta in hos, utan utomlands med honom blir det början på en kris de gamla vännerna emellan. Frances flyttar in hos två killkompisar och trivs ganska bra med det, men långsamt börjar dansandet gå sämre och den spontana, kravlösa Frances ställs snart inför samma filosofiska fråga som så många bekymmersfria 20-nånting-åringar gjort före henne – kan man fortsätta leva utan fokus och mål eller kräver vuxenlivet att man skaffar sig ett "vanligt" jobb och blir, om inte tråkig, så i alla fall lite mindre rolig?


Vem: Efter att ha briljerat i biroller i Greenberg och Förälskad i Rom, och delat huvudroller i Damsels in Distress, får Greta Gerwig äntligen stjäla hela showen själv. Hon är sin rollfigur på ett sätt som man faktiskt ganska sällan ser i filmer. Sedan må den rollfiguren till stor del vara en självupptagen drömmare, och står man inte ut med såna är risken stor att man inte heller står ut med Frances Ha. Men sympatiserar man något sånär med hennes livssyn och förstår hennes våndor och nojor, på samma sätt som man förstår personerna i, säg, Annie Hall eller Girls, så finns här mycket att hämta. Mickey Sumner är utmärkt som den präktiga Sophie och detsamma gäller Adam Driver (japp, det är den Adam, från Girls!) och Michael Zegen som de lite mindre seriösa Lev och Benji.


Hur: Det finns en scen i Sofia Coppolas Lost in Translation där en fiktiv ung filmstjärna beskriver sina likheter med vännen och kollegan Kenau Reeves. Coppola låter det aldrig sägas rakt ut, men poängen är att framställa den unga filmstjärnan som ganska töntig. Men för den som tycker det är jättefint med någon lika andlig som Keanu finns det ju inget kul med scenen, det låter mest lite gulligt, medan Bill Murray och Scarlett Johansson verkar fåniga, rent av dryga. Likadant är det med Frances Ha och dess huvudperson, antingen känner man igen sig i hennes tankar, eller också finner man henne oerhört irriterande och/eller obegripligt vilsen. Jag behöver nog inte säga till vilken skara jag sållar mig.


Förutom min faiblesse för självcentrerade men sympatiska NY-invånare gillar jag dessutom svartvitt, dels medför det en tidlös kvalitet, men framförallt skapar det associationer till andra pratiga klassiker som Woodys Manhattan, Jim Jarmuschs Stranger Than Paradise och diverse franska nya vågen-rullar. Kort och gott, Frances Ha passar mig som hand i handske. Sedan är den kanske inte lika perfekt som sina förebilder, upplösningen lämnar lite att önska, och Baumbach förmår inte röra upp känslostormar lika starka som i The Squid and the Whale. Men det, mina vänner, är bara petitesser. Filmen har premiär den 16:e augusti, gå och se den! Behöver jag säga att soundtracket i sig är skäl nog att uppsöka en biograf (eller Way Out West, där den också visas)?

Bättre än: Stranger Than Paradise, Metropolitan, Kicking and Screaming, Jules och Jim

Nära nog lika bra som: Manhattan, Annie Hall, Ghost World, The Squid and the Whale
 
Mitt betyg: 5- av 5

tisdag 7 maj 2013

Save the Date (2012)

Originaltitel: Save the Date
Svensk titel: Save the Date
Land: USA
År: 2012
Regissör: Michael Mohan
Manusförfattare: Michael Mohan, Jeffrey Brown, Egan Reich
Genre: Romantisk komedi, Komedi, Drama

  
Vad: Sarah, hipp bokhandlare och serietecknare, och Kevin, cool rockmusiker, har just flyttat ihop. Men när Kevin friar till Sarah under en konsert med sitt band, säger hon nej. De flyttar isär, Kevin drar ut på turné och Sarah börjar uppvaktas av den trevliga marinbiologen, tillika flitiga kunden i hennes bokaffär, Jonathan. Men eftersom Sarahs präktiga syster snart ska gifta sig med Andrew, den andra halvan av Kevins rockduo, får det före detta paret svårt att släppa taget om varandra.

Vem: Lizzy Caplan är trovärdig och fin som den grubblande, tvekande Sarah, och detsamma gäller Mark Webber som blyg marinbiolog med förkärlek för artister med Wolf-namn (han har sett Wolf Eyes, Wolf Parade, Patrick Wolf, med flera, dock inte Steppenwolf!). Geoffrey Arend som Kevin känns lite mindre äkta, men det kompenseras mer än väl av hans musikerkollega, underbara Martin Starr (oförglömlig som världens bästa Bill i Freaks and Geeks). Alison Brie är för mig bara känd som Petes fru i Mad Men, men jag gillar henne som den horribla systern Beth – med tanke på hur mycket hon irriterar mig kan jag bara säga att hon gör ett bra jobb.

   
Hur: Save the Date träffar inte rätt på alla punkter, men den lyckas i alla fall hålla sig på rätt sida av den hårfina gräns som de flesta amerikanska filmer om "coola människor" (oftast är de i reklam- och/eller musikbranschen) inte klarar. Att Kevins och Andrews band känns som en mesigare version av Rays och Charlies motsvarande i Girls är acceptabelt, för filmen hänger inte kvar i såna detaljer, utan sveper mest förbi dem, för att istället koncentrera sig på relationerna huvudpersonerna emellan. Vilket är högst tacksamt, för på det planet är Save the Date både hyfsat djupgående och trovärdig. Och den väjer varken för det komiska eller det ångestfyllda i de tvära kast mellan hopp och förtvivlan som förhållandelivet innebär. Tacksamt för de som gillar tanken på romcoms, men sällan står ut med dem i praktiken.

Extra plus för Sarahs serieteckningar, i själva verket ritade av Jeffrey Brown, som gott kunde fått lite mer utrymme.



Klart bättre än: Celeste & Jessie Forever, Something Borrowed, I Love You, Man, Nick & Norahs oändliga låtlista

Nästan i klass med, men något sämre än: Bridesmaids, (500) Days of Summer, Blue Valentine, High Fidelity
 
Mitt betyg: 3+ av 5

torsdag 4 april 2013

Du gör mig galen! (2012)

Originaltitel: Silver Linings Playbook
Svensk titel: Du gör mig galen!
Land: USA
År: 2012
Regissör: David O. Russell
Manusförfattare: David O. Russell, Matthew Quick
Genre: Drama, Komedi, Romantisk komedi

  
Vad: Pat har just skrivits ut från en psykiatrisk klinik. Han hamnade där efter att ha upptäckt sin fru Nikki i duschen tillsammans med en kollega, och sedan halvt misshandlat denna kollega. Nu bor han hos sina föräldrar och är förbjuden att ens vistas i närheten av Nikki. Men det enda han vill är att övertyga henne om att han är redo för ett sunt förhållande igen. Samtidigt parar hans vänner ihop honom med Tiffany, en ung änka som också lider av vissa psykiska besvär, och efter några trevande försök till dejter bestämmer de sig för att ställa upp i en stor danstävling tillsammans – kanske för att komma varandra närmare, kanske bara för att ge Pat en chans att visa Nikki hur målinriktad och stabil han blivit.

Vem: Bradley Cooper är okej som Pat, men inte mer. Jag vet inte om det beror på rollen eller hans egna kvaliteter, men eftersom jag inte minns honom från någon annan film jag sett (vilket är en tre, fyra stycken), antar jag att han är en lite väl anonym skådis. Desto starkare är Jennifer Lawrence som Tiffany, rollen som gav henne en Oscar. En helt och hållet välförtjänt utmärkelse, hon övertygar i varje känsloläge, från ledsen till förbannad till glad till bara cool. Även Jackie Weaver och Robert De Niro är bra som Pats oroliga, och oroande, föräldrar. Jag gillar också John Ortiz som Pats på ytan lyckligt gifta, men egentligen skräckslagna och deprimerade, vän. Och Chris Tucker är rolig som den kroniske lögnaren Danny, även om hans roll mest bara fungerar som comical relief.
 
  
Hur: Drygt halvvägs in i filmen befinner sig Pat med vänner utanför en fotbollsarena med tusentals öldrickande, äckliga män, och jag hinner tänka att Silver Linings Playbook är bland de bättre vem-är-egentligen-sjuk-och-vem-är-normal-filmerna jag sett på senare år. Inte i närheten av Gökboet förstås (som ju är grundpelaren i den filmkategorin), men ändå, den lyckas både underhålla och beröra. Strax därefter vänder dock historien 180 grader och det blir inget mer än en vanlig romantik komedi av det hela. Även om jag gillar kemin mellan Pat och Tiffany känns det som att hela idén med de psykiska problemen går till spillo, och kanske rentav borde slopats. Filmen tillför inget nytt i ämnet och förutom att skildringen av deras respektive sjukdomstillstånd inte känns trovärdig, tycker jag inte heller att den är nödvändig. Det hade liksom räckt med att de presenterats som två lite udda personer, som gått genom en del jobbigt.

  
När jag tänker på det är ju Pat faktiskt bara ännu en i raden av småirriterande, nyskilda män – i åldern runt 30 och som vill ha sin exfru tillbaka – som den amerikanska indiegenren överbefolkats av under 2000-talet. Tiffany däremot är en betydligt roligare och mer originell karaktär. Stark – men inte rädd för att vara bräcklig – öppensinnad och humoristisk.
 
En del klagomål alltså, men på det hela taget tycker jag ju om filmen. Visst, det gör mig smått förbannad att det ska krävas psykisk sjukdom för att göra en romcom om personer som är lite sköra, men bortsett från det hade jag faktiskt trevligt från första till sista minut i biosalongen. Mest av allt för att det finns så många karaktärer att tycka om, även om det beror mer på skådespelarna än manuset.
 
Sedan är det en annan sak att den svenska titeln är så dålig att filmen nästan förtjänar en etta i betyg enkom på grund av det. Jag försöker att bara förtränga detta. (Fascinerande dock att SF klämt in originaltiteln inom parentes på sina biljetter. Som att de faktiskt medger hur pinsamt det hela är.)

Bättre än: Friends with Kids, Dan in Real Life, Dirty Dancing, Something Borrowed, Familjen Savage, Duane Hopwood, Paper Man

Ungefär i klass med: Lars and the Real Girl, Away We Go, Livet från den ljusa sidan
 
Mitt betyg: 4- av 5

söndag 31 mars 2013

Efter revolutionen (2012)

Originaltitel: Aprés mai
Svensk titel: Efter revolutionen
Engelsk titel: Something in the Air
Land: Frankrike
År: 2012
Regissör: Olivier Assayas
Manusförfattare: Olivier Assayas
Genre: Drama

  
Vad: Den franska originaltiteln lyder "Efter maj", och filmen handlar om några ungdomars öden efter den omtumlande tid i Frankrikes historia som inleddes med majrevolten i Paris 1968. Trötta på massarbetslösheten och regeringens försök att lösa denna med sänkta löner (någon som känner igen retoriken?), gav sig många studenter ut i demonstrationer, där de möttes av brutalt motstånd från polisen. Efter revolutionen rivstartar med en dramatisk scen där ett antal väldigt unga pojkar och flickor slås sönder och samman av batongbeväpnade poliser. Filmens huvudpersoner undkommer med hjärtat i halsgropen, men desillusionerade av vad de sett börjar de istället vandalisera sin skola i någon slags ilsken och kanske inte helt genomtänkt - men fullt förståelig - protest mot samhället, etablissemanget, regeringen, de vuxna, vad du vill. Några scener är lika fartfyllda och hjärtklappningsframkallande som inledningen, men sedan splittras ungdomarna och tempot tar en radikal vändning. De försvinner ut på landsbygden, till Italien, till konstskolor, och långsamt försöker de komma till någon slags insikt om sina liv, om politiska protester, om världen. Låter det flummigt? Det beror på att det är flummigt.




Vem: Nästan bara unga och obekanta ansikten, men de är alla duktiga och framförallt trovärdiga. Lola Créton syntes senast i Min ungdoms kärlek, och för henne förutspår jag en lysande framtid - som Christine är hon fenomenal i alla känslolägen.
 
Hur: Det här är verkligen hit or miss, delvis beroende på humör, men främst vad man tycker om långsamma, händelsefattiga filmer. Inte för att det inte händer något i Efter revolutionen, men efter den första halvtimmens högre tempo tar den verkligen tid på sig, och många scener saknar rentav repliker. Personligen har jag inget alls emot ett sådant lugn, förutsatt att det finns annat, såsom skådespel, vackert foto och stämningsfulla miljöer, att koncentrera sig på. Och det gör det ju. Jag sympatiserar inte med alla ungdomarna, men jag fängslas av deras öden, framförallt den unge Gilles naiva försök att hävda sig som aspirerande konstnär i en scen full av hycklare och munväder. Och sättet som hans och Christines vägar korsas vid fel tillfällen får mig att tänka på både Den allvarsamma leken och De älskande vid polcirkeln. De dekadenta scenerna vid den nergångna jättevillan ute på landsbygden, förmodligen inspirerade av Stones inspelning av Exile on Main St., är också minnesvärda.
  

  
På det stora hela sägs det kanske lite för lite för att filmen ska beröra lika starkt som nämnda referenser, men där finns ändå något som får mig att fortsätta tänka på den långt efteråt. Må vara att tempot är lågt, ett sånt intryck innebär ändå ett starkt betyg.

Se också: The Dreamers, Norwegian Wood, Zabriskie Point
 
Mitt betyg: 4 av 5

lördag 30 mars 2013

The Weather Man (2005)

Originaltitel: The Weather Man
Svensk titel: The Weather Man
Land: USA (Tyskland)
År: 2005
Regissör: Gore Verbinski (Pirates of the Caribbean, The Ring)
Manusförfattare: Steve Conrad (Jakten på lycka, The Promotion)
Genre: Komedi, Drama


 
Vad: Dave Spritz är en duktig väderpresentatör på en lokal tv-station i Chicago, men i övrigt en ganska obegåvad människa. Hans fru har lämnat honom för en trevligare man och han kan inte nå fram till sina barn. Till råga på allt har hans far fått ett svårt sjukdomsbesked. Enda ljuspunkten i Daves liv är en chans till ett större tv-jobb på ett nationellt program, men å andra sidan skulle det kräva en flytt till New York, vilket kanske inte vore optimalt för den redan ganska misslyckade familjerelationen. För att ta rätt beslut och bli mer närvarande i sitt eget liv börjar han träna bågskytte. Och just det, förutom de rafflande pilbågescenerna finns där också en massa illa dold produktplacering i form av snabbmat som kastas på Dave. Han får den kastad på sig av avundsjuka och/eller bittra tv-tittare, och beskriver sedan för sin far i telefon vad som utmärker den aktuella snabbmatsprodukten.


Vem: Jag tillhör inte lägret som brukar dissa Nicolas Cage, men som alienerad väderpresentatör måste jag faktiskt säga att han är helt usel. Både när han levererar sina repliker och agerar berättarröst har han anlagt en släpig, trött ton som får en att undra om det är John Pohlman som stått förebild. Michael Caine är lite bättre som fadern (även om det är svårt att tro på någon form av släktskap dessa två herrar emellan) och likaså min favorit Hope Davis som exfrun. Gemmenne de la Peña och Nicholas Hoult sköter sig hyggligt som deras barn, även om det är lite märkligt att Hoult (och Caine också, förstås) talar brittisk engelska.
 
Hur: The Weather Man saknar ordentlig handling, men det är inte filmens största problem. Idén om en väderpresentatör som är trött på folks prat om väder, och som dessutom avundas tillräckligt av gemene man för att de ska vilja kasta färsk snabbmat på honom, är ju faktiskt ganska rolig. Men allt vi får är en korkad medelålders man, vars egenskaper kan sammanfattas med att han glömmer köpa rätt mat till familjen för att en ung kvinnas jeansklädda bakdel distraherar honom. Storyn har också några obehagliga inslag, såsom faderns dödliga sjukdom och sonens pedofil till handledare, men de levereras med för stor distans och utan känsla. Kanske hade det känts mer om Cage presterat bättre, men uppenbarligen har varken regissör Gore 'Pirates' Verbinski eller manusförfattare Steve Conrad någon känsla för personporträtt, så jag skyller hellre det här misslyckandet på dem. Ja, och musiken såklart - horribel, elektronisk smörja som bäst kan beskrivas som en blipp-bloppig version av Seinfeld-temat. The horror!

Bättre än: Inte mycket, men finns säkert några gubbsjuka rullar, eller någon Hallmarkproduktion, som den slår på fingrarna.

Sämre än: The Man Who Wasn't There, American Beauty
 
Mitt betyg: 2 av 5

torsdag 21 mars 2013

Charlie Bartlett (2007)

Originaltitel: Charlie Bartlett
Svensk titel: Charlie Bartlett
Land: USA
År: 2007
Regissör: Jon Poll
Manusförfattare: Gustin Nash
Genre: High school, Drama, Komedi

 
Vad: Ett udda och humoristiskt high school-drama om den intelligenta men knepiga Charlie. Han har just relegeras från sitt femtioelfte internat och tvingas beblanda sig med lite vanliga ungdomar på en kommunal skola. Till en början går det sisådär, men efter att ha gjort en uppgörelse med skolans värsta ligist börjar han både agera hobbypsykolog åt och deala läkemedel till var och varannan elev, och snart är han den populäraste eleven på Western Summit High. Den enda som har ett horn i sidan till honom är den cyniska, alkoholiserade rektorn – vars ögonsten till dotter Charlie kärat ner sig i.

Vem: Anton Yelchin har precis det spjuveraktiga utseende som krävs för en roll som Charlie Bartlett, även om han kanske inte tillhör sin generations duktigaste skådespelare. Kat Dennings är förstklassig och 100% trovärdig som rektorsdottern Susan. Hennes inspirerande fniss och suckar ger liv till vad som lätt kunde blivit en karaktär full av tonårsklyschor. Och minst lika bra är Hope Davis, som jag älskat ända sedan American Splendor tog mig med storm för nio långa år sedan, i rollen som Charlies olyckliga och excentriska mamma. Filmens största stjärna, Robert Downey Jr., går däremot på ren rutin som butter rektor. Jag tvivlar inte på att han kunde sätta sig in i sin rollfigurs alkoholproblem, men i jämförelse med till exempel Bill Murray i Rushmore (en ganska enkel parallell att dra) känns insatsen både oinspirerad och platt.
  
Ett hedersomnämnande också för den för mig tidigare okända Mark Rendall, som den osynliga men problemtyngda eleven Kip.



Hur: Regissör Jon Poll, och kanske ännu mer manusförfattaren Gustin Nash (som senare skrev Youth in Revolt), står i enorm tacksamhetsskuld till Wes Anderson. Förutom den uppenbara likheten i det lillgamla, privilegierade och överbegåvade hos huvudpersonen syns här också privatchaufförer, deprimerade rektorer och problematiska pappor. Men det finns även passningar till Hal Ashbys klassiska Harold and Maude och, om än mer subtilt, till 80-talskultfilmen Heathers (vars svenska titel jag inte tänker befatta mig med!). En salig blandning som tillsammans genererar 97 minuter av trevlig underhållning, även om Charlie Bartlett inte riktigt förtjänar att nämnas i samma andetag som sina influenser. Storyn är liksom lite för osannolik, och filmskaparna verkar inte alltid förstå sig på sina karaktärer. Men med fint skådespel, ett par intressanta relationer och en överlag sympatisk känsla, lyckas den nosa sig upp precis ovanför medelbetyget.

Bättre än: The Chumscrubber, Brick, Igby Goes Down, Can't Buy Me Love

Sämre än: The Perks of Being a Wallflower, Rushmore, Heathers, Harold and Maude
 
Mitt betyg: 4- av 5

tisdag 19 mars 2013

Jag, Anna (2012)

Originaltitel: I, Anna
Svensk titel: Jag, Anna
Land: Storbritannien (Frankrike, Tyskland)
År: 2012
Regissör: Barnaby Southcombe
Manusförfattare: Elsa Lewin, Barnaby Southcombe
Genre: Drama, Thriller, Kriminalfilm

 
Vad: Ett anonymt höghus i en engelsk storstad. Det är kallt, rått, och deprimerande på ett sätt som påminner om Fish Tank och Harry Brown, men mer anonymt. Ett mord har begåtts i en av lägenheterna. När polischefen anländer som första person till brottsplatsen möter han en kvinna i hissen, Anna. Han förstår snart att hon är inblandad i brottet, men han konfronterar henne inte, utan väljer att först förfölja på avstånd och sedan närma sig under falska förevändningar. Parallellt får vi följa Annas vardag, och det blir snart tydligt att hon bara minns brottsstycken av vad som hänt. Långsamt faller dock pusselbitarna på plats.

Vem: Efter förra filmens bottennapp var det skönt att se ett par riktigt duktiga skådespelare. Gabriel Byrne (polischefen) och Charlotte Rampling (Anna) är båda fenomenala i sina respektive roller, även om de skulle kunna spela den här sortens karaktärer i sömnen (jag tänker till exempel på Rampling i Under sanden och, naturligtvis, Byrne i In Treatment). I övrigt är det ingen som sticker ut, Byrnes underhuggarepolisen känns kanske lite klyschiga, medan Hayley Atwell som Annas dotter gör ett okej jobb med det lilla material hon har.
 
Hur: På det hela taget en både spännande och berörande historia, men de anonyma miljöerna och egenskapslösa bifigurerna ger emellanåt lite för mycket Beck-vibbar. Allt är grådaskigt och regntungt och ingen säger någonting mer än det väntade. Så är det förvisso också i tidigare nämnda brittiska socialrealistiska filmer, men de lyckas ändå förmedla något, medan Jag, Anna trampar lite för mycket vatten i huvudpersonernas förvirrade tillvaro. Det blir lite för händelselöst, så när upplösningen väl närmar sig känner jag mig ganska likgiltig inför det hela. Sedan var det skönt att filmen inte utvecklades till en ren kriminalhistoria, men jag hade gärna sett att den gått några steg längre och koncentrerat sig helt på Annas öde.

Pluspoäng ändå för det fina kameraarbetet, som trots vissa Beck-likheter är betydligt mer konstnärligt än i nämnda svenska löpande band-produktion. Och, förstås, för det förstklassiga skådespelet.

Bättre än: Alla Beck-filmer med Peter Haber

Sämre än: Fish Tank, Harry Brown, Vertigo
 
Mitt betyg: 3 av 5

måndag 18 mars 2013

Celeste & Jesse Forever (2012)



Originaltitel: Celeste & Jesse Forever
Svensk titel: Celeste & Jesse Forever
Land: USA
År: 2012
Regissör: Lee Toland Krieger
Manusförfattare: Rashida Jones, Will McCormack
Genre: Romantisk komedi, Drama
  

Vad: Celeste och Jesse har separerat, men bor fortfarande i samma byggnad. Hon är en ambitiös trendspanare och (om jag förstår det rätt) någon form av manager/idéspruta på ett hett skivbolag, han är en surfarkille (säger han i alla fall, vi ser honom aldrig ens på stranden) utan ambitioner, men med vissa konstnärliga drömmar (säger han i alla fall, vi ser varken några gallerier eller konstverk). När deras vänner tröttnar på att det forna paret inte kan släppa taget om varandra, går det långsamt upp för dem att de kanske borde börja träffa andra. Trots sin brist på ambitioner är det Jesse som lyckas bäst (tror jag i alla fall, det är mest Celestes misslyckade singeläventyr vi får följa). Och just det, Celeste har det extra jobbigt för att hon måste promota någon slags Lady Gaga-liknande artist, som jag tror att filmens tänkta publik ska förakta.

Vem: Rashida Jones har varit med i flera framgångsrika filmer (The Social Network, I Love You, Man, Friends with Benefits) de senaste åren, och gjort helt okej ifrån sig, men som Celeste är hon verkligen inte bra. Delvis för att karaktären hon spelar inte är särskilt trovärdig, men mest för att hon inte kan leverera sina repliker. Jag skulle gärna säga att skuggan inte faller över henne, utan regissören, men eftersom hon varit med och skrivit manus kan jag inte riktigt det. Övriga framträdande roller spelas dock alla ungefär lika dåligt. Andy Samberg (som också medverkade i I Love You, Man och Friends with Benefits) har turen att karaktären Jesse känns lite mer trovärdig, men å andra ges han inte utrymme att visa särskilt många känslor alls. Hans nya förhållande med Veronica (Rebecca Dayan) borde vara viktigt för filmens utveckling, men begränsas till två, tre korta och oinspirerade konversationer.
 
Vanligtvis skickliga Emma Roberts är inget vidare som nämnda Lady Gaga-popstjärna, men det beror helt och hållet på karaktärens brister och de korkade vändningar manuset tar för henne. Samma sak med Chris Messina, som nog borde hålla sig till lite mjukare roller än kaxige tjejtjusaren Paul. Den enda som egentligen får godkänt är Elijah Wood som Celestes stressade men ganska sympatiska chef.

 

Hur: Celeste & Jesse Forever vill vara den uppdaterade versionen av en romcom, med trovärdiga karaktärer och en modern syn på förhållanden. Och idén tilltalar mig, för visst måste det gå att berätta en rolig och romantisk historia utan genrens sedvanliga glättighet och fantasilösa dynamik i både relationer och händelseutveckling? Men istället för att leverera realism och naturliga karaktärer faller C&J Forever platt på alla punkter. Celestes och Jesses små interna skämt är enbart töntiga, relationen till deras vänner bygger på noll känslor och hundra procent dålig dialog, och samtidigt som filmen vill vara nymodig skildrar den alla lite mer progressiva förhållanden som naiva. Och greppen som används för att visa på karaktärernas utveckling (som hur Celeste hanterar köer...) är pinsamt intetsägande. Det enda som skiljer den här filmen från en vanlig romcom är att huvudpersonerna har hippare jobb och att skådespelet är lite sämre.

Bättre än: Du har mail

Sämre än: Bridesmaids, Sömnlös i Seattle, När Harry mötte Sally, kort och gott: de flesta romcoms

Läs också: Mitt inlägg om Something Borrowed och romcoms i allmänhet

Mitt betyg: 2- av 5